Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl af Lothringen och Ludvig af Baden, herrar öfver
Ungern och trängde segrande fram s. om Donau. Under
tiden (1684–87) eröfrade Venezias trupper, förda af
Morosini och O. V. von Königsmarck, Prevesa, Morea
och en del af Livadia. Korint besattes (aug. 1687),
och Aten nödgades kapitulera för Königsmarck (28
sept. s. å.). Kristenheten jublade öfver de makalösa
framgångarna, och ända bort i Sveriges och Finlands
kyrkor sjöngs tedeum öfver "korstågets" lyckliga
vändning. Muhammed afsattes af Köprili Mustafa,
Köprili Muhammeds son, som under Sulejman II:s
regering (1687–91) innehade storvesiratet. För medel,
som han vann genom en reduktion af moskéernas egendom,
skapade han en här, återtog Belgrad (8 okt. 1690),
dref österrikarna ur Serbien, men besegrades
af Ludvig af Baden vid Slankamen (19 aug. 1691)
och stupade i slaget. Sulejmans broder
Achmed II (1691–95) efterträddes af Muhammed IV:s son,
Mustafa II (1695–1703). Denne låg själf i fält emot
österrikarna och vann flera framgångar i Ungern,
men det nederlag, som Eugen af Savojen tillfogade
honom nära Zenta (11 sept. 1697), verkade nästan
förkrossande. En ny Köprili, Hussein, Muhammeds
brorson, räddade visserligen riket genom att med
en nyskapad här hejda de kejserliges segertåg,
men han rådde till fred. Den slöts 26 jan. 1699 i
Karlowitz (se d. o.) och har betecknats som T:s första
delning. Österrike fick Siebenburgen och Ungern, så
när som på Temesvárbanatet, Polen återvann Podolien
med Ukraina; Venezia fick Morea, stycken af Dalmatien
och flera af Arkipelagens öar, och Ryssland behöll
(genom stilleståndet i Konstantinopel 1701) det 1696
eröfrade Azov.
Reformansatser och rikets begynnande sönderstyckning
(1699–1878). Sedan Mustafa II tvungits till
abdikation, uppsteg hans broder Achmed III
(1703–30) på tronen. De fruktansvärda krig, som vid
denna tid hemsökte Europa – Spanska successionskriget
och Stora nordiska kriget –, borde ha kunnat bereda
T. tillfälle att hämnas Karlowitzförödmjukelsen genom
fast anslutning till Frankrike eller Sverige. Först
då Karl XII var stadd på marsch mot Ryssland, 1707,
inledde turkiska regeringen förbindelse med honom
genom seriaskeren i Bender. Karl tyckes dock ej
allvarligare ha reflekterat öfver den turkiska
förbindelsen förrän i början af 1709, då under
den förfärliga vintern i Ukraina en rätt liflig
brefväxling (såvidt förhållandena medgåfvo) kom
till stånd emellan Karls förste minister, Piper,
och seriaskeren. Den svenska regeringen bad nu om
hjälp. Seriaskeren uppmanade på det enträgnaste i
bref på bref till affärdande af ett sändebud för att
sluta förbund och framhöll detta nästan endast som
en tom formalitet för vinnande af hjälp, så böjd
vore sultanen för vänskap med konungen. Efter ett
sådant förspel var ej underligt, att Karl XII efter
nederlaget vid Poltava och Lewenhaupts kapitulation
vid Perevolotjna (juni 1709) tog sin tillflykt till
T., och det mottagande han där rönte ökade hans
tillförsikt. Karls fasta hopp var, att Porten skulle
till hans förfogande ställa en här att samverka
med en svensk armé i Polen emot både konung August
och tsaren.
Många turkiska statsmän med storvesiren
Ali Tschorlili pascha i spetsen ansågo under
återverkan af det svåra nederlaget vid Zenta ett
nytt krig vid denna tid om ej farligt,
åtminstone olämpligt och sträfvade ifrigt efter att
få det 1701 med Ryssland ingångna stilleståndet
förlängdt, hvarvid man ej ogärna använde Karls
närvaro i T. som en påtryckning på tsaren. Å andra
sidan fanns äfven ett krigsparti, eldadt af entusiasm
för hjältekonungens person eller vunnet genom general
Stanislaw Poniatowski, Karls hängifne vän
och konung Stanislaus’ gardeschef, en smidig
person, som sedan 1710 utan officiell karaktär
arbetade i Konstantinopel och genom själfva harem
lyckades öppna sig en förbindelse rakt fram till
sultanen. Han höll rysshatet uppe bl. a. genom att
skarpt framhålla T:s egen fara från Ryssland, som knöt
förbindelse med sultanens kristna lydstater
eller undersåtar och syftade åt Konstantinopel.
Ett förträffligt eggelsemedel var ock det af ryssarna
(sept. 1709) verkställda öfverfallet på en
svensk trupp under Gyllenkrok inom turkiskt
område, hvilken skulle rekognoscera, om konungens
hemfärd kunde tagas genom Polen. Konung Karl hade –
i all synnerhet efter erhållet löfte om en turkisk
eskort af 50,000 man – den rotfasta öfvertygelsen,
att sultanen vore hans personlige vän, och
han betraktade hvarje storvesir, som ej
ville arbeta i hans intresse, som sin
personlige fiende, hvilken använde sin makt i strid
emot sultanens vilja och hvilken måste störtas.
Och storvesirerna aflöste hvarandra i rask följd.
Redan juni 1710 föll Ali Tschorlili pascha, sedan
han med ryska sändebudet Tolstoj lyckats få
stilleståndet af 1701 förlängdt och framlagt planen
på hemfärd af Karl XII med eskort af hufvudsakligen
– ryska trupper. Den svenskvänlige Köprili
Numan afsattes aug. s. å., emedan han sökte
sätta en damm för Achmed II:s vansinniga slöseri
och förvaltningsämbetsmännens utpressningar.
Under Baltadschi Muhammeds vesirat förklarade
ändtligen Achmed, påverkad af den ryssfientlige
tatarkanen Devlet Geraj, nov. 1710 Ryssland
krig, hvarjämte bestämdes, att Karl skulle med en
härsmakt ledsagas till sitt land. Situationen var
för Porten emellertid rätt allvarsam, ty
Moldaus hospodar, Demetrius Kantemir, hade
i hemlighet slutit sig till tsar Peter, och den
kristna befolkningen på Balkanhalfön uppviglades
emot halfmånen. Turkiska härens snabba framgångar
korsade dock alla beräkningar och förhoppningar.
Den omkr. 180,000 man starka turkiska hären
instängde i förening med tatarerna tsar Peter
och hans omkr. 40.000 man starka armé i Moldau vid
Husi nära Pruths högra strand så fullständigt, att
hvarje hopp om räddning var ute. Baltadschi Muhammed
var genom det från Wien återkomna turkiska
sändebudet Zeitfullah aga starkt påverkad af farhågor
för ett österrikiskt fredsbrott och önskade snar fred
med Ryssland, hvarjämte intet afhördes af någon
för samverkan med turkarna bestämd svensk armé
i Pommern. Tsaren fick aftåga med flygande fanor
och klingande spel, mot villkor att återlämna Azov
och utrymma Polen (den s. k. freden vid Pruth i juli
1711), hvarmed storvesiren ansåg sig på samma
gång ha tagit hämnd för Karlowitz och tryggat hemvägen
för konung Karl. Ryktet att tsarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
