- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
415-416

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Muhammed Ali (se d. o. och Egypten, sp. 1489–90)
i Egypten, som redan 1813 frånryckt vahhabiterna
de heliga städerna Mekka och Medina och nu ej var
nöjd med T:s sätt att belöna hans hjälp, tilltvang
sig efter ett krig (1831–33), hvars faror för T:s
bestånd endast genom Rysslands hjälp kunde afvärjas,
en tillökning i sitt ståthållarskap af Syrien och
provinsen Adana, emellan Taurus och Medelhafvet
(fred i Kutaia 5 maj 1833). Mahmud betalade
Rysslands hjälp med en allians (i Unkiar-Skelessi,
8 juli 1833); men i själfva verket förvandlades
T. genom detta fördrag till en rysk vasallstat,
ty det åtog sig bl. a. att, när helst Ryssland var
inveckladt i krig, stänga Dardanellerna för alla
nationers krigsskepp. 1839 grep Muhammed Ali ånyo
till vapen. De olycksslag (förkrossande nederlag vid
Nisib, turkiska flottans öfvergång till rebellerna),
som drabbade T., förmådde England och Frankrike att,
sedan Mahmuds son Abd-ul-medjid (1839–61) bestigit
tronen, ingripa, lämnande Unkiar-Skelessi-traktaten
utan afseende. Efter en schism, som framkallades af
frågan om Muhammed Alis maktomfång och ett ögonblick
hotade att öfvergå till krig emellan Frankrike och
de öfriga makterna, fastställdes under Rysslands,
Englands, Preussens och Österrikes påtryckning genom
en hatt-i-scherif af 1 juni 1841 Egyptens förvandling
till ett tributskyldigt, inom Muhammed Alis familj
ärftligt ståthållarskap. Genom ett fördrag af 15 juli
1841 stängdes Bosporen och sundet vid Dardanellerna
för alla nationers krigsskepp (naturligtvis ej
de turkiska), hvarigenom Rysslands förmånsrätt
upphörde. Emellertid fortsattes Mahmuds reformarbete
under ledning af Reschid pascha. Hatt-i-scherifen
i Gülchané
af 3 nov. 1839 lofvade vidtagandet
af åtgärder, som skulle tillförsäkra sultanens
alla undersåtar trygghet till lif, ära och
egendom, ordnad beskattning och ett med billighet
afvägdt sätt för härens rekrytering och bestämd
tjänstetid. Upphäfvandet af monopol, kontroll öfver
utgifterna till här och flotta, offentlighet vid
rättegångar, allas likhet inför lagen, rätt att köpa
och sälja fastighet ställdes i utsikt. Men af dessa
och andra utlofvade reformer (sammanfattade under
benämningen tanzimāt) kom efter Reschids fall endast
föga att utföras. Armén nyorganiserades (1843),
reformansatser i skolväsendet förekommo, slafmarknader
förbjödos, och en mot provinsguvernörernas godtycke
riktad förvaltningsreform företogs (1852). Emellertid
visade sig Abd-ul-medjids regering sakna vilja
eller förmåga att skydda sina kristna undersåtar
(druserna anställde blodbad på de kristne på Libanon
1841, 1845). Denna omständighet å ena sidan samt å
andra sidan Portens djärfhet att vägra utlämna
Kossuth o. a. ungerska insurgenter, som flytt till
T., väckte i hög grad kejsar Nikolaus’ af Ryssland
harm. Ryssfientliga oroligheter i Moldau och Valakiet
1848 föranledde gemensam rysk-turkisk ockupation
och inskränkning i dessa provinsers själfstyrelse
(fördraget i Balta-Liman 1 maj 1849). Tsaren inbjöd
1853 i hemlighet, men utan framgång, England till en
delning af kvarlåtenskapen efter "den sjuke mannen",
såsom han med ett redan på 1600-talet i litteraturen
om T. förekommande uttryck brukade kalla det
ottomanska riket. Den mellan de romerske katolikerna,
hvilkas talan fördes af Frankrike, och de grekiske
katolikerna, som hade sin förespråkare i Ryssland,
åter upplågande, sekelgamla tvisten om "de heliga
orterna" i Palestina, ledde 1853 till krig, det
s. k. Krimkriget (se d. o.), sedan T. ej velat foga
sig efter den ryske ambassadören furst Mensjikovs
fordran på fasta och oföränderliga garantier för
den ortodoxa kyrkans intresse. Den väldiga kampen
slutade med Rysslands förödmjukelse. Freden i Paris
(30 mars 1856) bestämde, att det skulle afträda
en del af Bessarabien och Donaumynningarna (jfr
Donaukommissionen), att Svarta hafvet skulle
vara öppet för alla länders handelsfartyg,
men stängdt för krigsfartyg och att hvarken
Porten eller Ryssland skulle ega rätt att anlägga
krigshamnar vid dess kuster, att Donauprovinsernas
och Serbiens autonomi skulle ställas under samtliga
de kontraherande makternas skydd. Samtidigt (18
febr. 1856) stadfäste en storherrlig förordning
(hatt-i-humajān) hatt-i-scherifen i Gülchané,
förkunnade religionsfrihet, erkände alla rikets
undersåtar som borgerligt likaberättigade, utlofvade
upprättande i stor utsträckning af blandade domstolar,
beviljade de kristne rätt att bekläda ämbeten af alla
slag, äfven militära (icke-muhammedanerna, raja, hade
förut varit uteslutna från krigstjänst, men i stället
betalat en särskild skatt, chāradj) m. m. Makterna
förbundo sig att hvarken kollektivt eller enstaka
blanda sig i sultanens och hans undersåtars ömsesidiga
förhållanden. Om det ligger någon sanning i yttrandet,
att "fördrag äro gjorda för att brytas", så gäller det
i fullt mått om de ofvan nämnda förbindelserna. Ett
reaktionärt parti, gammalturkarna, sökte på allt
sätt, helst genom att väcka muhammedanernas religiösa
fanatism, göra om intet det sammansmältningens verk,
som de af Västerns idéer berörde ungturkarna sökte
utföra. På flera ställen inom riket (i Djidde, 1858,
på Libanon, april–juni 1860, och i Damaskus, 9–11 juli
s. å.) anställde muhammedanerna verkliga blodbad på de
kristne, stundom i de turkiska truppernas åsyn eller
på deras uppmuntran. Detta medförde, att Frankrike
sände en krigsstyrka till Syrien. Vid dennas framkomst
var lugnet återställdt; Libanonområdets förvaltning
nyorganiserades under en af stormakterna föreslagen
kristen guvernör (1861). Moldau och Valakiet förenade
sig, trots Portens protester, till en stat under
namn af Rumänien (1859, 1862). Montenegrinerna
grepo till vapen (1858, 1861–62). Serberna lyckades
genom sitt kraftiga uppträdande få turkarna att
utrymma de sex fästningar, som dessa fördragsenligt
dittills hållit besatta (1867). Det af den turkiska
förvaltningen misshandlade Kreta reste sig (1866–69)
och sträfvade efter förening med Grekland. Resultatet
blef endast en sultanen (10 jan. 1869) aftvungen
ny förvaltningsordning för ön med ökad kommunal
själfstyrelse och vissa skyddsbestämmelser för de
kristne. Under Frankrikes motgångar i kriget mot
Tyskland förklarade Ryssland Parisfredens bestämmelser
rörande Svarta hafvets neutralisering ej längre
gällande (31 okt. 1870), hvilket en konferens i London
erkände, trots Portens protester (mars 1871). Under
Abd-ul-medjids broder Abd-ul-asis regering (1861

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free