- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
431-432

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

431

Turkiska språket och litteraturen

432

då ofta bortfaller, t. ex. baba-nyn ev-i, "faderns
hus", kära deniz bogaz-y, "Svarta hafssundet"
(norra inloppet till Bosporen). Verbet är rikare
utveckladt än i något annat språk. Imperativen är
rena stammen: sev!, "älska"!, jaz!, "skrif" ! Däraf
bildas infinitiv med ändeisen -mek (-mak): sev-mék,
"att älska", jaz-måk, "att skrifva". Af-ledda
stammar i rikaste mångfald bildas med ändelser
efter stammen: ren1. sev-in-mék, jaz-yn-mdk,
neg. sév-me-mek, "icke älska", jdz-ma-mak,
"icke skrifva", sev-in-me-mek, "icke älska sig",
"icke glädja sig", imposs. jaz-d-ma-mak,
"icke kunna skrifva", sev-in-é-me-mek,
"icke kunna glädja sig"; kaus. sév-dir-mék,
sev-in-dir-mék, sev-in-dir-é-me-mek, "icke kunna
förmå (någon) att glädja sig", recipr. sev-is-mék,
neg. sev-is-me-mek, imposs. sev-is-é-me-mek,
recipr. kaus. neg. sev-is-dir-me-mek,
"icke komma (några) att älska hvarandra";
pass. sev-il-mék, pass. refl. sev-in-il-mek
(imposs. jaz-yn-yl-å-ma-mak, "icke kunna skrifvas
åt sig"), pass. kaus. sev-il-dir-mék, "göra (någon)
älskad", kaus. pass. sév-dir-il-mék, "förmås att
älska", sev-dir-il-é-me-mek, "icke kunna förmås att
älska", o. s. v. Lika oerhördt rik är modus- och
tempus-bildningen dels genom afledningsändelser till
stammen, dels genom sammansatta och perifrastiska
former: indikat, med 6 enkla tempora (aorist,
presens, futurum, necessitativum, preteritum,
per-fektum), 11 sammansatta temp. (nämligen alla
enkla temp. försatta i preter.- eller perf.-tid genom
tillagda pret.- eller perf.-former af hjälpverb), en
hel mängd olika slags perifrastiska temp. (particip
i förening med alla tempora af hjälpverb eller
infinitiv i lokativ åtföljd af hjälpverb); optativ
(3 enkla, 2 perifr. temp.), konditionalis (2 enkla,
11 sammansatta, 3 perifr. temp.) och hypotetisk
modus (2 enkla, 4 perifr. temp.), hvartill komma
utom imperativ och infinitiv 3 nomina ver-balia, 4
particip och 7 gerundier. En stor del af dessa former
är naturligtvis mycket sällsynt, och af de allmänt
gängse formerna äro många sådana, att de knappt kunna
troget öfversättas på något af våra språk, ehuru deras
betydelse genom formbildningens genomskinlighet
är fullkomligt klar. Personaländelserna,
hvilka vidhängas sist efter de till stammen
lagda stamaflednings- och tempus-suffixen,
öfverensstämma med de possessiva suf-fixen:
l:a pers. -im (-ym, -tim, -um), 2:a pers. -sin
(-syn etc.), 3:e pers. saknar ändelse; plur. l:a
pers. -iz (-yz etc.), 2:a pers. -siniz (-synyz
etc.), 3:e pers. -ler (-lar], t. ex. aor. sev-ér,
"han älskar", sev-ér-im, "jag älskar", jaz-dr-synyz,
"I skrifven", perf. jaz-d-ma-mys-yz, "vi ha icke
kunnat skrifva". Konjunktioner i vår mening
saknas nästan alldeles. Bisatser bildas med
particip och i synnerhet gerundier med eller utan
postpositioner. Satsfogningen, med hvarje bestämning
före det bestämda, är i sig själf klar och symmetrisk,
men blir i den högre stilen och kanslispråket genom
hopande af epitet samt inblandning af persiska
och arabiska konstruktioner i hög grad invecklad
och svårfattlig. Skriftspråket är fullständigt
öfver-svämmadt af tallösa arabiska och persiska
lånord, hvaremot talspråket till största delen är rent
turkiskt. - De grammatiska och lexikaliska hjälpmedlen
för turkiska språkets studium äro synnerligen
talrika. Efter Världskrigets utbrott har in-

tresset för Turkiet i hög grad stegrats i Tyskland,
och till följd däraf har ock under de senaste åren
en hel mängd mer eller mindre tillförlitliga och
användbara handböcker af olika slag utkommit hos
tyska förläggare. Här må blott nämnas: Wahrmund,
"Praktisches handbuch der osmanisch-tiirkischen
sprache" (2:a uppl. 1884), Bolland, "Praktisches
tiirkisches lehrbuch" (1916), Németh, "Tiirkische
grammatik" (Sammlung Göschen, s. å.) och
"Tiir-kisch-deutsches gesprächsbuch" (ibid. 1917),
Weil, "Grammatik der osmanisch-tiirkischen sprache"
(s. å.), Zenker, "Dictionnaire turc-arabe-persan"
(1866-76), BarbicT de Meynard, "Dictionnaire
turc-francais" (1881-90), Samy Bey Fraschery,
"Dictionnaire francais-turc" (4:e uppl. 1905), och
Kélékian, "Dictionnaire turc-francais" (1911).

Turkiska litteraturen, högst betydande till omfång,
är till kvaliteten underlägsen sina närmaste
förebilder, den persiska och den arabiska. Bedömda
efter sin litteratur, sakna turkarna i allmänhet
originalitet och fantasi, men visa en förvånande
stor assimilations- och imitationsförmåga. Ända
till vår tid ha perserna och därnäst araberna varit
deras förebilder i alla lit-teraturgreuar. Orsaken
därtill är rent historisk. Då Persien eröfrades af
seldschukerna, hade de underkufvades rikt utvecklade
språk och litteratur i sin ordning underkufvat de
obildade främlingarna. Persiskan blef deras hof-
och litteraturspråk, och då sedermera seldschukernas
välde i Mindre Asien störtades af mongolerna, hvilka i
sin tur snart efterträddes af osmanerna, gingo ännu en
gång de besegrades bildning och litterära traditioner
i arf till de obildade segrarna. Såsom inom all annan
äldre litteratur är äfven inom den turkiska poesien
både tidigare och värderikare än prosan. Företrädesvis
odlades lyrisk, mystisk, didaktisk och episk poesi,
hvaremot dramat h. o. h. saknas. Från perserna
lånades icke blott alla metriska former och diktarter,
kastda, ghdzal, mésnevi, rubä^i o. a. (se Persiska
litteraturen, sp. 569), utan äfven deras förnämsta
episka ämnen (ur Schäh-näme) såsom Jusuf och Zallchä,
Leilä och Medj-nun, Chosru och Schirm, och samma
formella elegans och konventionella grace, som utmärka
den persiska poesien i allmänhet, återfinnas äfven
inom den turkiska, men blott hos de allra förnämste
skalderna. Den poetiska litteraturen, som börjar redan
under seldschukernas sista tid med några turkiska
distika i den persiska Rebäb-nämé ("fiolboken")
af "sultan Veled", son till den store persiske
skalden Rumi (se denne), i slutet af 1200-talet, kan
indelas i tre stora perioder: den förklassiska, till
Sulejman I (1300-1520), den klassiska, från Sulejman
I till Mahmud I (1520- 1730), den efterklassiska,
från Mahmud I till Abdu-1-Medjid (1730-1840). Under
1800-talets senare hälft har den gamla, till ton,
anda och former persiska skönlitteraturen gått under
och lämnat rum för en efter franska mönster bildad
"ny skolas" alster.

Den förklassiska venoden (1300-1520). Till
1300-taiet höra Bäz-nämé (Falkboken; öfv. af
Hammer-Pur^stall, "Falknerklee", 1840) samt den förste
egentlige skalden, Äsch i k (d. 1332), hvars dirän
("diktsamling:", 1848) uteöres af en enda stor mystisk
dikt i Rumis anda. Under Baja-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 7 20:13:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free