Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Turkiska språket och litteraturen
434
sid I blomstrade Ahmedi (d. 1413), hvars
hi-storisk-mystiska epos Iskender-nämé
("Alexandersagan") gjorde honom till den första
af de "7 stjärnorna af första storleken" enligt
turkisk uppfattning. De 6 andra äro Zäti, Lämici,
Bäki, Nefi, Näbi, Ghälib (se nedan). Den förste
diktaren af ett romantiskt epos (Chosrev usirin]
var S i n ä n S c h e i c h i från Kirmanschahan,
och något senare (omkr. 1450) skref Jazydjy O g l
ii sin Mu-hammectije, ett stort didaktiskt poem om
islam. Med öfverflyttningen af det turkiska väldet
till Europa under Muhammed II följde en lyftning
äfven på diktningens område. Själf skref Muhammed II
(se denne) förträfflig vers, och ej mindre än 21 af
de 35 sultanerna af Osmanshusha idkat denna sköna
konst. Främst bland dem står Selim I, den store
fältherren och statsmannen, som en originell och
begåfvad diktare på såväl turkiska som persiska. Den
förste lyrikern var Muhammed II:s vesir Ahmed
pascha (d. 1496), hvars bearbetning af tataren Mir
Ali Schirs (pseud. N a-v ä j i s) ghazaler blef
mönstergifvande för denna diktart. Under Bajasid
II och Selim I blomstrade de berömde lyrikerna N e
d j ä t i och Zäti (en af de 7 "stjärnorna"; Divan,
1872), romantikerna D j e m ä l i och H a m d i samt
skaldinnorna Zeineb och Mihri. Mest berömd blef Kemäl
pascha under Selims tid genom sin Jusuf u-Zallchä
och Nigäristän ("Porträttgalleri"), en efterbildning
af Sacdis "Gulistän". - Den klassiska perioden
(1520-1730). Redan hos Sulejman I:s samtida skalder
röjer sig en högre grad af poetisk begåfning och
kraft. F u z u l i från Bagdad skref på sin hembygds
dialekt en divan (mest dryckesvisor, 1839) och en
mesnevi om Leilä och Medjnun, utmärkta för mycken
originalitet och glöd, oaktadt det artificiella i
diktionen. Vida mer berömd är "sjustjärnan" L ä-m
ici, hvars 4 stora epos (se L a m i) imitera den
persiske skalden Nizämi. För oss mer tilltalande
äro Faslis (d. 1563) romantiska dikter Nachli-stän
(Palmlunden) och Giil-u-bulbul (turk. text och tysk
öfv. af Hammer; "Rose und nachtigall", 1834). Andra
stora skalder voro C h i j ä l i ("den fantasirike"),
janitscharen J a h j a - b e j och framför allt Bäki
(1526-1600; divan, utg. af Dvorak, Leiden 1908-11;
på ty. af Hammer, 1825), hvilken turkarna räkna som
sin störste lyriker. Med Ahmed I:s tronbestigning
nådde den poetiska litteraturen höjdpunkten af sin
utveckling. "Sjustjärnan" Om ar N e fi från Erzerum
gjorde sig lika ryktbar genom sina lysande kasider
som genom sina bitande satiriska dikter, för hvilkas
skull han afrättades under Murad IV (1635). Ännu
ryktbarare blef en annan "sjustjärna", den ytterst
produktive "skaldekonungen" Näbi (d. 1712), som
införde en ny diktart, den didaktiska gha-zalen, efter
Säibs mönster (se Persiska litteraturen, sp. 571)
och bildade en hel skola af berömda efterföljare,
Vehbi d. ä., Sami (divan, 1837) och den filosofiske
diktaren, Mu-stafa III-s storvesir Räghib pascha
(d. 1763: divan, 1837). Den från västerländsk synpunkt
förnämste turkiske skalden torde vara N e d i m (under
Ahmed III), hvars ghazaler utmärka sig för lekande
humor, liffull glädtighet och fulländad elegans i
formen. Imiterande ingen, kunde han
icke heller imiteras af någon annan. - Inom den
ejterklassiska perioden (1730-1840) förtjäna nämnas
Beligh, Vehbi d. y., "skaldekonungen" Pertev pascha
(d. 1807; divan, 1840), F ä-z i l - b e j (Zenän-nämé
; öfv. af Decourdemanche, "Le livré des femmes",
1879), skaldinnan Leilä (divan, 1849), Izzet-Molla
(satiriska dikter mot Mahmud II; divan, 1840) och
framför allt den siste af litteraturens "sjustjärnor",
Ghälib (1757-1799; divan, 1836), hvars allegoriska
romanser Hiisn-u-’ask (Skönhet och kärlek) utmärka sig
för glödande fantasi och innerlighet. Under den sista
tredjedelen af denna period, Mahmud ILs regering
(1808-39), börjar det västerländska inflytandet
alltmer göra sig gällande, och slutligen måste den
äldre riktningen h. o. h. ge vika för den nya tiden
(se nedan).
Skönlitteraturen på prosa består hufvudsakligen af
sagoböcker. Till den äldsta förklassiska tiden höra
de äkta turkiska Sejjid Battäl, en turk. Antar-roman
(jfr Antarah), öfv. af Ethé ("Die fahrten des Sajjid
Batthål", 1871), samt Latäij-i-Nasr-ed-din-cho</a
(1882, sista uppl. 1907; öfv. till fr. af
Decourdemanche, "Les plaisanteries de Nasr-eddin
Hodja", 2:a uppl. 1908, till ty. af Murad efendi,
"Nassreddin Chodja, ein osmanischer Eulenspiegel",
1878, och Rehm, "Fahrten, mein-ungen und täten
des lachenden philosophen Nasr-eddin-Hodscha",
1916). Till den klassiska perioden höra tre andra
vidt berömda, men ej urspr, turkiska sagoverk,
SariAbdullähs Tuti-nämé (1840; till ty. af Rosen,
"Das papagaienbuch", 1858) och Ali Tjelebis
Hiimajun-nämé (Kejserliga boken; 1836), innehållande
Bidpais fabler, bägge bearbetningar från persiskan
(jfr Persiska litteraturen, sp. 572), samt S c h
e i c h Z ä d é s från arabiskan öfversatta Kyrk
vezlr (till ty. af Behrnauer, "Die vierzig veziere
öder weisen meister", 1851. till eng. af Gibb,
"The history of the förty vezirs", 1886). - Den
historiska litteraturen är högst betydande, och ehuru
skrifven från uteslutande muhammedansk synpunkt i
en konstlad och svulstig stil, är den dock alldeles
oundgänglig för en närmare kännedom af turkiska rikets
öden. Viktigast i detta afseende äro de af officiella
historiografer (vakfa-nilvis, "historieskrifvare")
författade riksannalerna (tarych}. Den försto af
dessa, Sacdu-d-dins Tägu-t-tevarych (Annalernas
krona, 1862, på turk. och lat. af Kollar, 1755),
för sin rikt ornerade stil prisad som ett mästerverk,
omfattar tiden från rikets början till 1522. Därefter
följa N aci m ä (1734), för tiden 1591-1659 (öfv. till
eng. af Fraser, I, 1832-36), R äsch i d (1741), tiden
1660-1721, Tjelebizäde (1741 och 1865), tiden 1721-
28, Sami, Schäkir och Siibhi (1783), tiden 1730-43,
Izzi (1785), tiden 1744-52, och Ahmed Väsif (1804),
tiden 1754-74. Deras arbeten, som äfven utkommit
i nyare upplagor, ligga till grund för och citeras
ofta ordagrant i Hammer-Purgstalls "Geschichte des
Osmanischen reiches" (10 bd, 1827-35), som slutar med
freden i Kti-tjtik Kainardje (1774), efter hvilken tid
officiella annaler väl skrifvits, ehuru de ännu icke
äro fullständigt utgifna. Den lärdaste historiker
Turkiet eet var Hädji Chalifa, vanligen kallad K
S-tib Tjelebi, som utom sina förträffliga ära-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
