Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tygstaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
Tyin-Tykobrahe-dagar
512
ött bord med elastisk stoppning på. Numera utförcs i
tryckningen vanligen medelst maskiner: perroti-ner
och valstryckmaskiner. Perrotinen 1. tajvel-try
ckmaskinen, benämnd efter uppfinnaren Perrot (i Rouen,
1834), efterliknar handtrycket och arbetar med tre a
fyra platta träformar (eller bättre med klichéer),
på hvilka mönstret är bildadt genom utstående
mässingsfigurer. Formarna, en för hvar färg, trycka
samtidigt, och efter hvarje tryck går formen tillbaka
för att matas ånyo från färgvalsen. Perrotinen kan
drifvas med handkraft. Valstryckmaskinerna (uppfunna
1780; se fig.), hvilka städse erfordra maskinkraft,
arbeta med ihåliga koppar-eller mässingsvalsar,
på hvilka mönstret är ingrave-radt (inpressadt),
och lämpa sig bättre till tryck med flera färger. De
arbeta dessutom noggrannare och fem gånger fortare än
perrotinen. Tyget löper fram emellan en med tjockt
kläde öfverdragen gjutjärnsvals ("pressör") och
kopparvalsen, hvars gravering fylles med färg genom
att ligga an mot en färgvals, som matas ur färgtråget,
och en elastisk stålknif skrapar ren tryckformsvalsens
yta från all färg utom den, som fyller det insänkta
mönstret. För flerfärgstryck anbringas i maskinen
flera tryckande valsar, hvar med sitt färgtråg, med
en gemensam pressör eller hvar sin pressör. Därefter
torkas väfven antingen öfver heta plattor eller valsar
ellsr ock i varmluftskamrar. Sedan fixeras färgerna
på olika sätt alltefter sin olika natur. Till slut
undergår väfven appretyr-behandling (se A p p r e
t e r a). Det finnes maskiner för påtryck af tolf,
ja tjugu färger. - Tryckfärgerna och deras betor
(se Betning) måste vara till en viss grad klibbiga
och tjocka för att ge riktigt fasta konturer. Som
"förtjocknings-medel" användas gummisorter, stärkelse,
ägghvita, dextrin m. m. Vid kittelfärgtryck tryckes
tyget med betan; och sedan denna torkat väl samt
häftat, utf argas det i färgkaret, hvarvid de
betade ställena färgas varaktigt, men tygbottnen
så svagt, att färgen därå bortgår med tvålvatten
eller lätt blekning. Vid klotstryck får hela väfven
gå igenom det med betmedel fyllda färgtråget och
föres därefter igenom klotsmaskinen, bestående
af två med bomullstyg klädda mässingsvalsar, som
trycka fast betan. Därefter påtryckas ställvis olika
färger. Reservage- 1. skyddsbetningstryck består däri,
att medelst ett påtryckt täckande ämne, "reservaget"
(t. ex. med vax och terpentinolja blandad piplera)
eller något kemiskt medel (zinkoxid, kalciumacetat,
kopparsulfat, blynitrat e. d.), vissa ställen af
tyget hindras att antaga färg, utan förbli hvita;
så erhållas hvita mönster på färgad botten. Vid
etsbetnings- 1. enlevagetrycket däremot borttages
genom påtryckta kemiska medel (syror e. d.) den
redan fixerade färgen eller betan från vissa
ställen af väfven, så att dessa framträda som
hvita mönster. Därvid kan man ock genom lämpliga
tillsatser ge dessa ställen en annan färg i st. f. den
bortetsade. Ångfärgtrycket fäster de påtryckta
färgerna genom inverkan af ånga. Det lämpar sig väl
för tjärfärger. Applikations- (1. taffel-) trycket
använder blandningar af betor och färg-dekokter,
hvilka förtjockade påtryckas. Applikationsfärgerna
kunna bättras genom behandling med ånga, hvarvid
ägghvitan (betmedlet) koagulerar och fäster
färgen. Dit hör guld- och silfver- ’
trycket. Alla här nämnda metoder äro hufvudsakligen
afsedda för kattun (bomull), men särskildt
etsbetnings- och ångfärgtrycken duga äfven för ylle,
half ylle, siden och half siden. Då det gallor
invecklade och mångfärgade mönster, kunna flera
af metoderna kombineras. - Redan hos forntidens
egypter tillgick tygtrycket ungefär som nu, genom
betning. I Kina, Indien och Persien har det ock gamla
anor. Konsten att framställa tyger med faso-nerade
mönster låg nere i Europa under medeltiden, men sedan
1200-talet infördes sådana från Orienten. Först
i slutet af 1600-talet fick tygtrycket fast fot
i Europa, där det spreds genom de från Frankrike
landsflyktige hugenotterna. Augsburg blef en hufvudort
för tygtrycket. Genom införandet af bomullen,
hvilken företrädesvis lämpar sig för upptagande
af vackra färger, fick tygtrycket, i synnerhet på
kattun, en ofantlig utveckling. En stor del af det
tryckta kattunet går till Orienten. I England var
tygtrycksindustrien länge hämmad genom hög accis. Den
fick dock där en synnerligt stor betydelse (framför
allt i grefsk. Lancaster), och öriket står ojämförligt
främst i produktionen af tryckta tyger. I stor
skala drifves den ock i Normandie (Rouen), Elsass,
Böhmen, Wien, Budapest, Sachsen (halfylle), Schlesien
(kattun), Berlin (kattun), Westfalen, Rhenprovinsen
(ylle och siden), Ryssland och Nord-Amerika. Holland
och Belgien åstadkomma ordinär vara, Schweiz goda
alster. I Sverige idkas tygtryckning hufvudsakligen
i Västergötland fBorås. Rydboholm, se d. o.,
Mölnlycke). Litt.: Dépierre, "Traité de la teinture et
de l’impression des matiéres colorantes artificielles"
(1892), Duerr, "Bleaching and calico-printing" (1896),
v. Georgievics, "Lehrbuch der chemischen technologie
der gespinstfasern" (1898), och Lauber, "Praktisches
handbuch des zeugdrucks" (2:auppl., 4 bd, 1901-05).
Tyin, en 35,3 kvkm. stor och ända till 100 m. djup
sjö i sydvästliga delen af Jotunheimen, Norge. Sjön,
som ligger på en höjd af 1,069 m. ö. h., har sitt
aflopp genom den vattenrika T y a, som bildar en
rad mäktiga forsar (T y i n f a 11 e n). Tya, som
faller ut i Aardalssjön och vidare i Aardals-fjorden,
en af Sognefjordens inre förgreningar, är under
utbyggnad, 70,000 eff. hkr. Motorbåtfart på
Tyin. Vid södra ändan Tyinholmens turisthotell.
K. G. G.
Tykningssuen, fjälltopp. Se Jotunfjeldene.
Tykobrahe-dagar fda. Tyge Brahes dage] kallas i
de skandinaviska länderna vissa dagar af året,
hvilka förr betraktades med vidskeplig fruktan,
så att man på dem helst afhöll sig från hvarje
företag af vikt. De ha fått sitt namn efter den
store danske astronomen Tyko Brahe (1546-1601),
men säkert är, att han aldrig haft något att skaffa
med deras bestämmande. Antalet af dessa "förkastade"
dagar sattes i Danmark till 32, i Sverige till 33. De
svenska uppges vanligen vara följande: i jan. l, 2,
4, 6, 11 (den värst förhäxade bland alla), 12 och 20;
i febr. 11, 17 och 18; i mars l, 4, 14 och 15; i april
10, 17 och 18; i maj 7, 15 och 18; i juni 6; i juli 17
och 21; i aug. 2 och 10; i sept. l och 18; i okt. 6;
i nov. 6 och 18; i dec. 6, 11 och 18 (dock förekomma
äfven andra uppgifter). Bondpraktikan förmäler, att
den, som på någon af dessa dagar faller sjuk, får bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
