Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyndalleffekt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
527
Typhus abdominalis
528
jar bli omtöcknadt. Andra stadiet börjar i
slutet af första veckan. Temperaturen håller
sig mellan 38,5-40,5° med små morgonremissioner
(minskningar i temperaturen). Medvetandet blir
allt mera omtöcknadt, patienten blir orolig,
har ibland ångestföreställningar, vill fly
upp ur sängen. Deli-rier inställa sig. Detta
excitationstillstånd (upprörda tillstånd) efterföljes
af status typhosus; patienten ligger fullständigt
omtöcknad, apatisk; urin och afföring gå i sängen. Det
ifrågavarande stadiet varar olika länge, i svåra
fall t. o. m. 4-6 veckor. I fall, som gå till hälsa,
inträder därefter det tredje stadiet. Temperaturkurvan
förändrar karaktär med tämligen stora olikheter mellan
morgon och afton. Febern sjunker litet för hvarje
dag. Patienten kommer åter till medvetande, börjar
intressera sig för sin omgifning. När temperaturen
åter blifvit normal, är medvetandet fullt fritt;
aptiten återvänder. Vid tillräcklig näringstillförsel
hämtar sig patienten rätt snart. - Temperaturen
visar ofta afvikelser från det ofvan skisserade
schemat. Hos småbarn visar sig typhus abdominalis
ofta endast som en vanlig diarré utan karakteristiskt
feberförlopp. - Under sjukdomen inställa sig symtom
från olika organ. I slutet af l:a veckan uppträda på
huden röda fläckar, roseola, i 80 proc. af fallen. I
väfnadssaften i dessa fläckar finnas tyfusbakterier. I
samband med temperaturfallet inställer sig stark
svettning. Ett utslag af klara blåsor visar sig ofta å
underlif och ljumskar. Svalgets slemhinna är rodnad,
mandlarna svullna med hvita proppar, som kunna ge
anledning till förväxling med difteri. Struphufvudets
och luftrörens slemhinnor bruka vara säte för en
mer eller mindre utbredd katarr. Afföringen kan
vara normal under hela sjukdomen, men oftast är
den antingen trög eller diarréartad. De diarrhoiska
afföringarna ha ett karakteristiskt, ärtsoppliknande
utseende. Tarmblödningar kunna förekomma; de uppträda
i 3:e-4:e veckan, då de nekrotiska (bortdöende)
skorporna af stötas från de tyfösa tarmsåren, och
äro ofta allvarliga till sina följder. Näsblödning
är ett vanligt symtom, ofta redan under första
veckan. Pulsen är i början af sjukdomen långsam, 80 i
minuten, och svarar icke emot den höga temperaturen
; under sjukdomens höjdstadium kan på grund af
förgiftningen uppstå hjärtsvaghet med åtföljande
hastig puls, 120-140 i minuten. Muskulaturen
atrofierar (aftvinar) alltid mer eller mindre
under sjukdomen. Hemoglobinhalten i blodet aftar
med 10-30 proc., de röda blodkropparnas äfvensom
leukocyternas antal minskas. - Under konvalescenstiden
inträffa ej sällan recidiv, antagligen förorsakade
af öfverlefvande tyfusbakterier, som af en eller
annan anledning bli så virulenta (smittsamma),
att de kunna framkalla nytt sjukdomsutbrott. - En af
nervfeberns mest ödesdigra komplikationer är peritonit
(bukhinne-inflammation), som uppstår därigenom, att
tarmväggen brister motsvarande platsen för ett sår;
smittämnen komma därvid ut i bukhålan. Perfora-tioner
(genombrott) bruka oftast inträffa i 3:e-5:e
veckan. Genom ofördröjlig operation kunna vissa fall
räddas till lifvet. - Dödsprocenten i tyfus växlar;
den räknas i medeltal till 5-10 proc.
Behandling. Lämplig vård och diet, behandling af
de viktigaste symtomen och komplikationerna
under såväl sjukdomen som rekonvalescensen. Om
feberdieten se Diet, sp. 371. När förbättring
börjar inträda och patienten känner sig hungrig,
tillätes kraftigare föda: löskokta ägg, hvetebröd
och smör, köttbullar o. s. v. Kalla tvättningar,
tempererade eller ljumma bad mildra febern, stärka
huden (vid långvarigt sängläge uppstår fara för
liggsår), förbättra andningen; medvetandet blir
klarare. Antipyretiska medel, kinin, antipyrin
etc., användas mot hög feber och hufvudvärk,
blodstillande medel vid tarmblödningar (ergotin,
steril gelatin). Sängläget bör vara minst 14
dagar, sedan temperaturen blifvit normal, och i
hvarje fall, till dess mjälten åter tagit normal
storlek. - Den sjuke isoleras, noggrann renhållning
och vädring af sjukrummet äro nödvändiga, likaså
renhållning af patientens kropp, särskildt noggrann
munhygien. Desinfektion bör ske af tvättkläder
(kokning 10 min., 5 proc. kresolsåpa 3 t.),
af urin och afföring (2 matskedar klorkalk
pr afföring; uttömning på af trädet efter 1/2
t. inverkan). Sköterskan bör icke intaga sina måltider
i sjukrummet. Händerna skola noggrant tvättas före
måltid. Se Hedenius, "Terapeutiskt vademecum"; Faber,
Holst och Petrén, "Lärobok i intern medicin", bd I, 1.
Patogenes. Tyfusbakteriens ingångsport i människan är
i regel magtarmkanalen. Där förökar den sig särskildt
i tarmens lymfoida väfnad. Särskildt i nedre delen
af tunntarmen ger den upphof till karakteristiska
sår med upphöjda ränder. Från tarmen sprida sig
bakterierna emellertid mycket snart till blodet och
till olika organ (se Bakteriologi, sp. 723). Särskildt
betydelsefull är bakteriernas spridning till
lefvern. I gallblåsan och gallgångarna kunna de
vegetera i åratal (hos "kroniska bacillbärare"). Hos
den tyfussmittade utsöndras smittämnet ur kroppen
redan under in-kubationsstadiet. Bakterierna förekomma
talrikast i tolffingertarmen, i hvilken gallgången
mynnar, aftaga sedan i antal närmare tjocktarmen,
i hvilken de ofta icke ens kunna påvisas på grund
af den öfverväldigande massa af andra bakterier,
som samtidigt finnas närvarande i denna tarmdel. I
blodet ger bakteriernas närvaro upphof till
biologiska förändringar, i det att specifika kroppar
bildas, hvilka ega förmåga att dels sammanbaka,
agglu-tinera tyfusbakterier (se Bakteriologi,
sp. 723), dels döda och upplösa sådana bakterier (se
Serumdiagnostik, sp. 190). Insprutas blodserum från en
tyfuskonvalescent på ett marsvin, skyddas detta mot
en efterföljande infektion med tyfusbakterier. Ett
stort antal bakterier .går under i kroppen; det af
dem bildade giftet blir fritt i kroppssafterna och
alstrar förgiftningssymtomen.
Bakteriologisk diagnos kan ställas dels genom
konstaterande af de nyssnämnda biologiska
förändringarna i blodet, dels genom tyfusbakteriens
påvisande i blod eller väfnadssaft eller i
kroppens utsöndringar. I blodet (endast hos
febrande patient) kunna bakterier påvisas redan
under första sjukdomsveckan, i väfnadssaft från
de förutnämnda roseo-lerna i l :a-2:a veckan ; i
afföringen och urinen vanligen först mot slutet af
2:a-3-e veckorna. Det bakteriologiska påvisandet
af tyfusbakterierna, särskildt i afföringen,
är i allmänhet förenadt med stor möda på grund af
svårigheterna att skilja desamma från den stora massan
andra samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
