Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Tyska litteraturen
Österrikaren Heinrich v o u M o l k skref satirer
mot prästernas lefnadssätt. Bland världsliga alster
framstå den s. k. Kaiserchronik ("Der keiser
und der kunige buoch", omkr. 1140) och dikter
med ämnen ur grekisk-romerska fornvärlden; äldst
bland dem är Lamprechts förtjänstfulla Alexanderlied
(omkr. 1130). Heinrich von V e l d e k e (1180-talet)
grundlade den tyska riddarepiken genom sin Eneit,
i hvilken han med förkärlek dröjer vid skildringen
af Jilneas’ och Didos kärlek, samt gaf äfven uppslag
till minnesången. Herbort von Fritslår (första åren
af 1200-talet) upptog ett annat omtyckt ämne i Liet
von Troye (jfr T r o j a s a g a n). En frisk och
folklig, om ock något ohyfsad prägel ega de hjälte-
och kärlekssånger, som vid de höges fester föredrogos
af vidtberesta spelmän ("fahrende leute"), hvilka ofta
äfven själfva voro diktare. I Bajern uppstod strax
efter midten af 1100-talet König Rother, en saga
om brudrof (se Ro t h er). Dit höra vidare Orendel
(se ö r v a n-d e 1), Salman und Morolf (se Salomo
och Markolfus) och den på österländska äfventyr
rika dikten om rebellen hertig Ernst (1100-talets
slut). Djursagan bearbetades omkr. 1180 af Heinrich
der glichesäre ("Isengrines not"). Dessa dikters
form var knittelversen, parvis rimmade rader med
fyra höjningar i hvarje. - Genom korstågen gjorde
sig emellertid ett inflytande från Frankrike starkt
gällande, såväl i lefnadssätt och kyrkoarkitektur som
i ämnen och form för konstdiktningen, hvilken på samma
gång allt trognare af speglade det tyska folklynnet. H
of epiken öste ur franska källor och tecknade gärna
sällsamma kärleksäfventyr. Det var i södra Tyskland,
som denna litteratur blomstrade, och det är de
schwabisk-alemanniska och bajersk-österrikiska
munarterna, på hvilka den diktas. Några utmärkta
skaldesnillen i början af 1200-talet odla detta
område. Den klare och harmoniske H a r t-mann
von Aue skildrar i sina riddardikter strid och
försoning mellan sedliga motsatser och når både hög
formell konstnärlig utbildning och utsökt finhet i
skildringen af själsliga förlopp; den djupsinnige
idealisten Wolf ram von Eschen-b a c h belyser med
rik poesi människans inre utveckling och prisar den
religiösa askesen i sitt förnämsta arbete, "Parzival"
(med ämne ur Artur-och Graal-sagorna), medan
Gottfried von Strassburgisin ypperliga Tristan-dikt
ställer lidelsens och lefnadsnjutningens rätt emot
plikten. Vida underlägsnare förtjänster ega Wirnt von
Gravenbergs ’’ Wigalois’ ’,UlrichvonZat-zikhovens
’’Lanzelot vom see’’,Konr.Flecks "Flore und
Blanscheflur" och Heinrich von dem Tiirlins
"Der aventiure kröne" (Artursagor hopflätade;
omkr. 1220). De alsterrike skalderna Rudolf von Ems
(d. omkr. 1254) och KonradfrånWiirzburg(d. 1287,
stor form-virtuos) äro däremot mera märkliga. W e
r n h e r der gartenäre, en bajersk präst, skref
vid 1200-talets midt en god sedeskildring, "Meier
Helmbrecht". - Hoflyriken, som äfven rönte väckelse
från Frankrike, nådde hög blomstring som "minnesång",
förnämligast i Österrike, Thiiringen, Schwaben och
Schweiz. Konventionella lasrar för höfviskhet i tankar
och ordval gjordes gällande.
och i strofbyggiiadoii utvecklades den största
konst-rikhet och omväxling. Walther von der Vogelweide
ofvetrträfrar alla andra minne-sångare i känslans
innerlighet, manligt sinnelag och språkets välljud.;
närmast komma Friedrich von Hausen, Heinrich von
Morungen och Reinmar der alt e. Walther var också
en mycket betydande politisk skald, som sjöng
för kejsaren och riket mot påfven. All-mogelifvet
besjöngs realistiskt afNeidhartvon Reuenthal. Jämte
minnesången odlades äfven sprwcTi-diktning: enstrofig,
deklamerad dikt af reflekterande innehåll. Under
det att konstdikten hade sin rot i främmande
mönster, kvarlefde folkdikten, hvilken sög sin
näring ur den gamla hjältesagan och ytterligare
utvecklades i episk riktning af "fahrende leute". I
det stora folkeposet Nibelungenlied (se d. o.), den
tyska medel-tidsvitterhetens pärla, sammansmältas
sagokretsarna om Siegfried, om den burgundiske
konungen Gun-ther (Gundikar), hans syster Krimhild och
gemål Brunhild, om Didrik af Bern och om Attila. En
mindre tragisk afslutning har Tysklands andra stora
folkepos Gudrun (se d. o.), skrifvet mellan 1210 och
1215 i Österrike. Ur Didrikssagan äro motiven hämtade
till Alpharts tod, Eckenlied (se Ecken ausfahrt),
Kunech Luarin (1. "Der rosengarten", se Laurin,
sp. 1398), Ra-benschlacht (se d. o.) och den muntra
Der (grosse) Rosengarten zu W orms (se Rosengarten), i
hvilken Siegfried och Didrik sammanföras i strid. Den
lombardiska sagokretsen behandlas i Ortnit (se
d. o.), Hugdietrich (se d. o.) och Wolfdie-trich
(se d. o.), i hvilka dikter händelserna delvis spela
på österländsk mark. - Tyska medeltidslitteraturen
har vidare att uppvisa ett ofantligt stort antal
poetiska berättelser i alla toner, alltifrån legendens
allvar till uppsluppen lättfärdighet. En välkänd
skämtberättare var österrikaren Der S trick er
(omkr. 1250). På 1200-talet fram-bragtes goda
sedelärande diktverk: den människovänliga Der
Winsbeke, Thomasin von Zirc-1 ä r e s ’ Welscher
gast", Freidanks berömda "Bescheidenheit", Hugo von
Trimbergs "Der renner", som i borgerlig ton skildrar
otron och fördärf vet hos de högre stånden. På
det vetenskapliga området utmärkte sig schwabaren
A1-bertus Magnus (d. 1280), som åstadkom bl. a. den
första systematiska framställningen af Aristoteles’
filosofi. Predikan utvecklas af tiggar-ordnarna,
bland hvilkas predikanter må nämnas de sydtyske
franciskanerna David från Augsburg och B e r t o l
d från Regensburg. Rättsspråket grundlades däremot
af lågtyskar; Sachsenspiegel (se d. o.), omkr. 1230
sammanställd af E i k e v o n R e p g a u, är ett
af de viktigaste minnesmärkena från denna tid; den
togs till mönster för den sydtyska Schwabenspiegel
(se d. o.). Äfven den historiska prosan började odlas
i krönikor ("Sachsen-chronik", "Limburgerchronik"
m. fl.).
Den medelhögtyska diktningens sista skede, från
1350 till reformationens början, var en förfallets
tid. De samhälleliga förhållandena undergingo de allra
största förändringar, delvis under långvariga och
svåra stridigheter. Det stånd, som uppburit poesien,
riddarna, miste sin härskande ställninjr, och i dess
ställe trädde småningom borgerskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
