Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
568
fantasistyrka skildrar haii i sina sorgespel
det tålmodigt burna lidandet. Han införde
femaktsdel-ningen och lät akterna sluta med körer, som
sjöngos af allegoriska personer e. d. Ett gynnsammare
intryck göra hans nationella lustspel. Till Opitz’
skola höra vidare den förträfflige epigramdiktaren L
o ga u (1604-55), som skarpt fördömde efterapningen
af franskt språk och franska seder, och satirikern
J. Kachel (1618- 69), medan Laurembergs (1590-1658)
platttyska satirer innebära en opposition mot
utifrån hämtade mönster. Mot tidens laster ifrade
äfven J. M. Moscherosch (1601-69) i sina "drömsyner"
(imitationer efter spanjoren Quevedo). - En krets
Königsbergskalder diktade enkelt och sångbart; deras
mest betydande förmåga var den trohjärtade S. Dach
(1605-59), Opitz’ lof-prisare, en vek, fromsint
lyriker. - Den evangeliska psalmen upplefde denna
tid ny blomstring, under hvilken den visserligen
ej återfann Luthers storslagna stil, men gaf ett
rikare uttryck åt det subjektiva troslifvet. Den
representeras af H e e r-mann (1585-1647),
Kin kart (1586-1649), Rist (1607-67), J. Franck
(1618-77), S. Dach, Neumark (1621-81), P. G e
r-hardt (1607-76), den förnämste efter Luther,
och Schmolck (1672-1737). Hos de refor-merte
framstår J. Neander (1650-80), inom den katolska
bekännelsen den ädle Friedrich von S p e e (1591-1635)
och den utomordentlige epigrammatiske lyrikern
J. Scheffler (kallad Augelus Silesius; 1624-77),
en af mystikernas ypperste. - I allt väsentligt
besjälade af samma tendenser som Opitz’ skola voro
två grupper af författare, näml. Pegnitzorden (se
d. o.) 1. Gekrönter blumenorden, och den s. k. andra
schlesiska skolan. De förre, hvilkas hufvudmän voro
G. Ph. Harsdörffer (1607-58), J. Kl a j (1616-56) och
den hofsmickrande tillfällighetspoeten S. von Birken
(1626-81), införde en vekligt känslosam herdepoesi och
"målade" innehållet genom strofens själfva konturer
(i form af pokal, orgel, riksäpple o. s. v.). På
1660-talet uppkom den andra schlesiska skolan,
som följde italienska förebilder och ville förnöja
fantasien genom färg- och klangrikedom, men hemföll åt
motbjudande svulst. Man ville skildra passionerna, men
undansköt de själsliga motiven för sinnliga sådana,
hvarför grof lystnad blef ett kännemärke hos skolans
alster. Stiftare voro de på sin tid ofantligt uppburne
Hofmanns-waldau (1617-79), som i sin galanta lyrik
efter italienskt (Guarini och Marini) och franskt (les
précieuses) föredöme besjöng "gjorda" känslor, införde
heroiden samt utbredde smaken för sonett och madrigal,
och den retoriske L o h e n-stein (1635-83), hvilken
i sina dramer åstadkom det yttersta af gräslighet,
högtrafvande onatur och anstötlighet. - Ph. von Zesen
(1619- 89), stiftare af Deutschgesinnte genossenschaft
i Hamburg, egde fruktbar fantasi och utmärktes af en
puristisk sträfvan att bilda nya inhemska ord i de
utländskas ställe. Han införde den heroiskt galanta
romanen i Tyskland. Chr. W e i s e (1642-1708)
sökte med sina skoldramer, berättelser och hurtiga
visor införa en okonstlad ton och motverka svulsten,
men blef vanligen platt och
hvardaglig. Imitationen af f ra ask-klassiska mönster
invigdes af C a ni t z (1654-99), som skref visor,
satirer, epistlar och tillfällighetsdikter. Ett gry
till en stor lyriker fanns hos den i förtid brutne
Chr. Gtinther (1695-1723), i hvars dikter känslan är
sann och verkligt upplefvad; påverkan från folkvisan
var af betydelse för hans framställning. - Romanen
räknar sin egentliga uppkomst från detta skede. Man
öfversatte och efterbildade m:lie Scudérys franska
hjälte- och kärleksromaner samt spanska riddar-
och herde-romaner med en afskräckande bredd i
framställningssättet. Omtycktast blefvo Zesen,
Andreas Heinrich Buchholtz (1607-71), hertig Anton
Ulrik af Braunschweig (1633-1714), Ziegler (1663-96;
"Asiatische Banise"), Lo-henstein ("Arminius")
och Grimmelshau-sen (d. 1676), hvars ännu läsvärda
äfventyrs-roman "Simplicissimus" med åskådlig
realism och lefvande humor, uppriktig religiositet
och hänsynslös sanning skildrar det arma tyska
folkets lif under den långa krigstidens fruktansvärda
hem-sökelser och ödeläggelser. Mot periodens slut
upp-döko robinsonader (se d. o.). - Efter westfaliska
freden reste folkdramat sig ånyo, i form af "haupt-und
staatsactionen" (se d. o.) efter de förut nämnde
engelske komedianternas mönster. Pjäserna trycktes
icke, och detaljerna öfverlätos åt skådespelarens
improvisation. Ämnena togos mest från antikens
historia och saga, och "Hanswurst" blef en stående
figur. Dessutom diktades "wirthschaften" (motsvarande
Stiernhielms "baletter" och "upptåg"). I början af
1700-talet hade nästan hvarje större stad sin stående
teater. Skådespelarna voro en djupt föraktad klass,
fördömd af kyrkans män. - Prosan skrefs i invecklade
latinska perioder och med klumpiga försök till
"galanta" franska talesätt, utan öra för välljud
och satsernas rytm. Den världsliga vältaligheten var
inskränkt till skrufvade, underdåniga loftal. Predikan
var torr och smaklös, och häfdateckningens stil
sjönk mycket. Framstående andliga talare voro dock
den liflige och humoristiske J. B. Schuppius (1610
-61) i Hamburg samt Ulr. Megerle, som kapucin-munk
kallad Abraham a Sancta Clara (1644-1709), hvars
med ordlekar späckade naturliga vältalighet ofta
slog öfver i det burleska. S er i ver (1629-93),
med sina vidtkända parabler ("Själaskatt"), samt
pietismens upphofs-män, Sp e ner (1635-1705) och F
ra n eke (1663-1727), väckte hos folket religiösa
känslor, som kraf de varmare litterära uttryck. Det
är också från pietismens fromma församlingssång
(i t. ex. "Freylinghausensches gesangbuch", 1704),
som den viktigaste förnyelsekällan för den tyska
poesien rann upp. Den store tänkaren L e i b n i z
(1646- 1716) skref mera sällan på tyska, men utöfvade
likväl ett icke ringa inflytande genom sin mångsidiga
lärda verksamhet. Han var i mycket en förkunnare af
upplysningstidens åskådning, som han gaf idealistisk
och spekulativ grundval. Utgifvare af tidskrifter
i modern anda med anfall på ortodoxi och stelnadt
formelväsen, var Thomasius (1655-1728) en utmärkt
kämpe för andligt framåtskridande samt skaffade
modersmålet afgjordt insteg i den vetenskapliga
framställningen, och filosofen Wolf (1679-1754),
"tyskarnas lärare", som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
