Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
570
med torr, abstrakt schematism populariserade
leib-nizska tankar, utvecklade detsamma till klarhet
och bestämdhet i uttrycken. Morhof (1639- 91) gjorde
de första försöken i litteraturhistorien. Under
1700-talets tidigare årtionden trängde den franska
klassicismen och rationalismen in i Tyskland, först
vid hofven, men småningom äfven vid universiteten, af
hvilka Leipzig i detta hänseende gick i spetsen, och
denna stad vardt därför medelpunkten för vitterhet och
bokhandel. Uppfostrad i wolfiansk filosofi, verkade
från 1730-talets början G ött sch ed (1700-66)
i sina litteraturtidningar och poetiker som en
regelstiftare och reformator, fortsättande Opitz’
verk. Han satte poesiens väsen i förståndsklarhet
och korrekthet efter de franska mönstren, nedgjorde
andra schle-siska skolans missbruk, rensade med
filologisk skicklighet tyska språket från utländska
ord och dialektal söndring samt bragte det till
heders i högre kretsar. Viktigast var hans höjning af
skådebanans repertoar; han förjagade "Hanswurst" och
införde det regelmässiga franska dramat; väsentligen
genom öfversättningar skapades en spellista, för
hvilken en bildad publik kunde ha intresse. Han
understöddes härvid verksamt af sin hustru ("die
Gottschedin"), som i lustspel skildrade de lägre
ståndens lif. Gottscheds estetiska uppfattning var
emellertid ytterst ensidig och trång; en likaledes
ensidig smakriktning af delvis annat skaplynne råkade
därför (1740-55) i häftig polemik mot honom, nämligen
den, som förfäktades af de båda schweizarna B o d
m e r (1698-1783) och Breitinger (1701-74). Dessa
voro visserligen också lärjungar till fransmännen,
men hade tagit starka intryck äfven af den engelska
litteraturen. Särskildt Milton kom att spela en
hufvud-roll vid den tyska litteraturens utveckling,
och Bodmers propaganda för denne vardt epokgörande,
och hans verksamhet för att återväcka intresset
för den forntyska diktningen var likaledes af den
största vikt. Den orimmade versen kom till heders,
och en naturskildring på vers, som urartade tUl ett
måleri i ord, bragte nya och betydande uppslag. Till
att bryta nya banor bidrogo K. Fr. Drollinger
(1688-1742), en odediktare med Davids psalmer och
Pindaros till mönster, B r o c k e s (1680-1747), som
med engelska förebilder skref naturskildringar och
naturbetraktelser, och den store fysiologen A. von
Haller (1708 -77), som besjöng alpvärlden med varm
känsla och storslagenhet och med förrousseauisk kärlek
till naturlifvet prisade de ofördärfvade sederna
hos den enkla landtbefolkningen. Äfven tankerika
oden och lärodikter samt kraftfulla satirer flöto
ur hans penna. Hamburgaren Hagedorn (1708 -54) gaf
språket sirligt behag i sina efter franska förebilder
diktade fabler och poetiska berättelser samt prisade
i sällskapsvisor horatianskt lefnads-glädjen och
vinet. En krets unga författare, som stundom förenas
under benämningen sachsiska skolan, framträdde på
1740-talet och ådagalade, hvilken formell talang som
blifvit allmänegendom. Af betydelse som dramatiker
bland dem var J. El. Schlegel (1719-49), som skref
lustspel och sorgespel med motiv ur tyska och danska
historien och i sina kritiker ledde uppmärksamheten
på Shakspere, af hvilken den första
öfversättningen tryckts 1741. Ra be ner (1714 -71)
lämnade mycket populära, kälkborgBrligt försiktiga
och godmodiga prosasatirer, matematikern K as t
ner (1719-1800) skarpa epigram och J. A. Grämer
(1723-88) andliga oden utan synnerlig lyftning. Z
a c h a r i ä (1726-77) införde den komiska
hjältedikten. Berömdast och inflytelserikast var
den fromme och älskvärde G e 1-lert (1715-69), som
diktade fabler och religiösa visor samt i rörande
lustspel aftecknade borgarklassens lif. Långt
utanför Tysklands gränser lästes och beundrades
den sentimentale G e s s n e r (1730-88), hvars
herdeidyller på prosa representera ett tårmängdt,
omättligt natursvärmeri. - I Halle fanns en från
Hagedorn utgående diktar-krets, "anakreontikerna",
hvilka i orimmade kvä-den prisade lefnadsnjutningen
och bildade en motvikt mot den efter Youngs föredöme
melankoliskt fromlande natt- och dödspoesien. Deras
hufvud-man, Gleim (1719-1803), författade dessutom
herdedikter, visor i gatusångarton, lärodikter,
fabler och preussiska krigssånger. Af de trogne
anakreontikerna Uz (1720-96) och Goetz (1721- 81)
lyckades den förre väl i odet. - En grupp diktare,
som gärna besjöngo Fredrik den store, utgjordes af
E. von Kleist (1715-59), "vårens sångare", hvars
lyriska, beskrifvande och berättande dikter vittna
om en äkta skaldenatur, Kam l er (1725-98), mästare
i glatt diktion och pompöst patriotisk odediktare,
samt naturskaldinnan Anna Luise Karsch (1722-91).
En ny blomstringsperiod, den tyska litteraturens
andra stora tidehvarf, tog sin början vid 1700-talets
midt. En verkligt ny anda i dikten ingöt K l o p-stock
(1724-1803), som i sina antikiserande oden och sitt
epos "Messias" kom med stora, ursprungliga känslor
och en siares hänförda allvar, till kontrast mot
tidens imitationslust, dess kvickhetslekar och nyktra
förståndighet. Han gaf diktningen nationell karaktär,
skapade ett djärft, kraftfullt, lefvande skaldespråk
och gjorde hexametern till en versform på modet. Han
vardt genom sin hänförelse och sin tons storslagenhet
alla de un^es förebild. Genom Gerstenbergs (1737-1823)
föredöme eggades Klopstock att uppmärksamma den
nordisk-germanska fornåldern, och den nordiska
mytologien blef därigenom ett nytt formellt element
i den tyska poesien, som snart kom att vinna äfven
nya motiv från den nordiska forntiden. En motvikt
till Klopstock bildade Wieland (1733-1813), i det
han på prosa och vers behandlade glada ämnen med
lätt behag och älskvärd ironi. Han sammansmälte en
rokokoaktig antikbeundran med fransk lättlynthet och
upplysningsanda, som roade sig med att satirisera den
tyska kälkborgerligheten och med skälmsk, gratiös
stil hängaf sig åt skildringen af lefnadsnjutning
och lifvets behag. För den lättare, rimmade versen
var han en förfinare och omska-pare. Smidig och
mångsidigt mottaglig, gjorde Wieland viktiga insatser
på flera områden: han öfversatte Shakspere, Lukianos
och Cicero; han diktade i Ariostos stil romantiska
epos med medeltidsämnen och påverkade i hög grad
de bildade klassernas åskådningssätt. Under hans
händer utvecklades prosans smidighet ofantligt,
och han romanon till ön framställning af själslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
