Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
571
Tyska litteraturer)
572
och bildningssträivan. Hans efterföljare B i u-m
a u e r och T h ti m m e l diktad* tra?estier. -
De klassiska studierna ny gestaltades genom
konsthistoriens skapare, Winckelmann (1717-68),
som framkallade en lefvande uppfattning af
antiken, och filologen Heyne (1729-1812). Jämte
Klopstock och Wieland framstår som grundläggaren
af den nya litteraturepoken Lessing (1729 -81),
ett af de klaraste hufvud och en af de ädlaste
sanningssökare, som funnits, och som i hela sin
verksamhet leddes af ett flammande patos för
forskningens frihet. Han öfvade sin befriande
och skapande kritik på dramatiken, estetiken,
teologien och arkeologien, utdanade en mönstergill
nytysk prosa, bröt pseudoklassicitetens och
efterhärmnin-gens välde och uppvisade den väsentliga
stilskillnaden mellan de olika sköna konsterna
samt att poesien ej är ett måleri i ord och icke
har nyttig-hetsändamål. Genom sin egen dramatiska
alstring lyfte han det tyska dramat högst väsentligt,
införde det borgerliga sorgespelet, åstadkom ett
typiskt verk inom det nationella lustspelet och ett
upphöjdt didaktisk-humant skådespel samt skaffade
såväl den femfotade jamben som prosan burskap i
dialogen. Till Lessings litterära krets hörde C
h. F. Weisse (1726-1804), författare till lustspel och
sångspel och en framgångsrik skriftställare för barn,
Ch. Fr. Nicolai (1733-1811), som under en oförtröttad
fejd mot bigotteriet inlade stora förtjänster om
den deistiska upplysningen, men slutade som en
inskränkt rationalistisk litteraturdespot, och den
humane tänkaren M. M e n-delssohn (1729-86). Med dessa
författare vardt Berlin en af den tyska litteraturens
hufvud-orter, och den af Fredrik den stores energi och
hjältemod framkallade nationella stämningen gjorde
sig gällande både i den nya vitterheten och i den
patriotiska historieskrifning, som nu uppstod. Bland
den s. k. populärfilosofiens öfriga bärare märkas S p
a l d i n g, Abbt, Garve och Eberhard. Denna filosofi
bidrog till att ge moralen en af dogmerna oberoende
grundval och lyfta intresset öfver de teologiska
tvisterna. Iselin (1728 -82) grundlade historiens
filosofi, B a u m g a r-t e n (1714-62) estetiken
som själfständig vetenskap ; M ös er (1720-94)
var en ypperlig historiker och skriftställare för
folket, Sulzer (1720 -79) en flitig estetiker i
Breitingers anda. Af andra prosaister med rötter i
upplysningstidehvarf-vets åskådning kunna nämnas den
lysande kvicke aforistikern Lichtenberg (1742-99),
den formlöse, idérike humoristen Hippel (1741-96), den
moraliserande friherren A. von K n i g g e (1752-96),
den uppfostrande romanförfattaren Engel (1741-1802)
och populärfilosofen Garve (1742-98). Pedagogiken
vann ett utomordentligt uppsving genom de tre store
lärarna B a se do w (1723-90), Campe (1746-1818)
och Pesta-lozzi (1746-1827).
Liksom Wieland kompletterade Klopstock, ut-fylles
Lessings reformatoriska gärning af H e r-der
(1744-1803), som för den litterära utvecklingen
fr. o. m. 1770-talet gaf de allra rikaste
impulserna. Lessing, h. o. h. upplysningens man,
utförde ett mäktigt arbete som teoretiker och tänkare,
Herder gaf nya uppslag af den största räckvidd. Under
studieåren påve.rkadas hnn af Kant.
Rousseau och den originelle, genialiske H a m a n u
(1730-88), som i aforistisk, starkt mystisk form
påyrkade religiös tro och folklig ursprunglighet,
okonventionell, ytterlig individualism. Herder
utvecklade med eldig, medryckande entusiasm poesiens
och originalitetens begrepp och gaf med universellt
intresse för första gången från historisk synpunkt
en allsidig teckning af de litterära företeelserna
inom olika tider och folk. Han ref ned skiljeväggen
mellan lärd och folklig diktning och återgaf i
lefvande omdiktning en mängd diktarter af skilda
typiska slag. Han sträfvade att åstadkomma en
kulturens världshistoria, en historiens filosofi,
hvarvid han besjälades af ett humanitetsideal,
ett uppfostrarintresse, som först och främst
ville förstå de skilda kulturerna och sedan på
grundvalen af denna kunskap bygga det framtida
utvecklingsarbetet. Herder kom att omedelbart ingripa
i den tyska litteraturens historia genom att leda
ungdomen ut ur konventionalismerna och ge den längtan
efter natur och ursprunglighet.
Närmast upptogos hans idéer af den grupp
författare, som kallas die stilrmer und dränger (se
Sturm-und-drang). Deras patos är individualistiskt
; de trotsade alla regler, kraf de återgång till
naturen, dyrkade blindt snillet, begärde känslans,
lidelsens frihet och kritiserade våldsamt samhälle
och all social konvention. Deras konstform var framför
allt skådespelet, där de med Shakspere som läromästare
hängåfvo sig åt våldsam naturalism och utmanande
retorik, nästan alltid med sensationella ämnen och en
ung trotsig kraftnatur som den centrala figuren. Den
unge Goethe var först den ledande inom gruppen; kring
honom flockade sig fragmentariska genier, såsom den
vilje-kraftigo Fr. M. Kl i n ger (1752-1831), den
hänsynslöse H. L. W agn er (1747-79), den nervsjuke
lyrikern J. Lenz (1751-92), konstnärsskildraren Heinse
(1749-1803) och den uppslagsrike målaren Fr. Muller
(1749-1825). Nära dessa stod den olycklige S c h u
b a r t (1739 -91), som i ursprungliga, lidelsefulla
dikter bekämpade småfurstetyranniet.
En annan grupp bildade der Hain (se G ö t-tinger
dichterbund), hvars medlemmar anslöto si? till
Klopstock och ifrade för det nationella, med
forntysk dygd och tapperhet som ideal; de äro
frihetssvärmande och skapa äfven äkta folkliga
diktverk. Betydelsefullast af Hainbröderna och de med
dem befryndade voro J. H. V oss (1751-1826), som gaf
en klassisk tolkning af Homeros och nyskapade en äkta
tysk allmogeidyll; bröderna Kr. Stolberg (1748-1821)
och Fr. L. Stolberg (1750-1819), diktare i eldig
fosterländsk anda, den vemodsfulle lyrikern L. Hölty
(1748-76), den känslosamme M. Miller (1750-1814),
visdiktaren C h. A. O v e r-beck (1755-1821),
folkfödattaren M. C l a u-d i u s (1740-1815),
hvars mycket spridda tidskrift "Der Wandsbecker
bote" hade det största inflytande på massan af
läsare, J. A. Leisewitz (1752-1806), kretsens ende
dramatiker, och icke minst B ii r g e r (1747-94), med
hvilken balladen återföddes och i hvars lidelsefulla,
oharmoniska, aldrig konstnärligt tuktade, men kraftigt
originala alstring tendenserna från "der Hain" och
"Sturm-und-drang" kunna sägas förenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
