Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska nationalliberala partiet (ty. Die deutsche nationalliberale partei) - Tyska nationallyceum (Tyska skolan) i Stockholm - Tyska Nya Guinea. Se Nya Guinea, sp. 142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Tyska nationallyceum-Tyska Nya Guinea
586
riksdag ett antal icke-preussiska liberaler, i
främsta rummet de kring R. von Bennigsen samlade
hannoverska "nationalliberalerna", hvilka tagit
till uppgift att stödja enhetsverket, oberoende af
gamla motsättningar och slitningar. Det från Hannover
stammande namnet togs som gemensam partibeteckning,
och 12 juni 1867 fastställdes partiets första
grundlinjer. Dess valspråk angafs så: "Tyska staten
och tyska friheten måste samtidigt vinnas med samma
medel". Det nyskapade nordtyska förbundet förklarades
vara "det första oumbärliga steget på vägen till den i
frihet och makt befästa tyska staten". Syd-Tysklands
biträde måste man med alla krafter eftersträfva. De
följande årens stora omhvälfningar gingo i yttre
afseende i den riktning, som nationalliberalerna
eftersträfvat. Samtidigt som de medverkade till att
lägga en säker militär grund för riket, häfdade de med
fasthet sina liberala grundsatser. Härigenom kommo de
många gånger i inre frågor i opposition mot Bis-marek,
hvars utrikespolitik efter enhetsverkets genomförande
de i stort sedt gillade. När socialistlagen
framlades inför riksdagen i maj 1878, uppträdde
nationalliberala partiet bestämdt däremot och bar en
dryg andel i förslagets fall. Vid de därpå följande
nya valen led det stora förluster, och antalet af
dess representanter i riksdagen sjönk från 137 till
106. Dess majoritet medverkade nu vid den i annan form
framlagda socialistlagens antagande, men kort därpå
brast partiets inre sammanhållning. Bismarck hade vid
denna tid be-slutit bryta med frihandelspolitiken
och of ver gå till tullskyddssystem. Detta stötte
åtskilliga af de mera utprägladt liberale inom
nationalliberala partiet. Frågan om det militära
septennatets förnyande blef en annan anledning
till söndring, och en tredje blef förslaget om
socialistlagens förnyande. Slag i saken gjordes
28 aug. 1880, då den vänstra flygeln utträdde ur
partiet och bildade egen grupp, som själf kallade sig
"liberala föreningen", men som mest är känd under
namnet "secessionisterna" (se d. o.). Därmed var
nationalliberala partiets "stora" period slut. Det
blef därefter endast ett mellanparti, som knappast
någonsin fick någon ledande ställning, men som,
åtminstone så länge Bennigsen stod som dess ledare,
spelade en icke oviktig roll för balansen mellan
partierna. En tillfällig maktställning erhöll
partiet i samband med septennatsstriden 1887, då det
efter ingången valallians, den s. k. kartellen (se
d. o.), med de tysk-konservativa och rikspartiet
fördubblade sitt mandatantal i riksdagen och
förhjälpte den nationella saken till seger. Under
1890-talets socialreformatoriska sträfvanden
hade det svårt att finna sig till rätta, trots
det att de viktiga programförklaringarna redan
af 1884, Heidelberg-förklaringen af 23 mars och
Berlin-förklaringen af 18 maj, som en viktig
programpunkt upptagit förbättring af de arbetande
klassernas sociala läge. Ett försök att öka partiets
inflytande genom att särskildt arbeta bland ungdomen
och genom att samla (1901) lokala nationalliberala
ungdomsföreningar till ett riksförbund med säte i
Köln åter anknyta till partiets gamla nationella
traditioner slog mindre väl ut. En viss förvirring
gjorde si$ gällande inom partiets led efter BPTI-drtd
’1902). Det medverkade i furst Rti-
lows nationella block 1907 till den
"svart-röda?? majoritetens bekämpande, men öfvergaf
snart sin ställning som förmedlare mellan de
konservativa och liberala blockelementen, råkade
i bestämd opposition mot de förra under striden
om rikskanslerens stora finansreform och gjorde
intet för att hindra blockets sprängning i samband
med furst Biilows afgång 1909. Klyftan mellan det
konservativa och nationalliberala partiet vidgades
under de följande åren, i det ungliberalerna inom
det senare fingo allt större inflytande och vid
riksdagsvalen 1912 samverkade med framstegsvänliga
folkpartiet. Socialdemokratiens stora frammarsch,
främst på liberalernas bekostnad, åstadkom en
reaktion mot en fortsatt glidning åt vänster, och
under de följande årens allt starkare utrikespolitiska
påfrestningar tog partiet allt tydligare afstånd från
sina radikala kollegers ståndpunkt. Under Världskriget
bedref partiet, trots åtskilliga inre dissonanser i
fråga om mål och medel, på nytt utprägladt nationell
politik och samverkade med de konservative, när det
gällde att upprätthålla uthållighetsandan emot de
radikala elementens och den småningom framväxande,
af centern, framstegspartiet och socialdemokraterna
bestående nya riksdagsmajoritetens fredspolitik. Vid
revolutionen i nov. 1918 blef partiet upplöst. Dess
medlemmar öfvergingo i hufvudsak till de
tysknationella och tyska folkpartier, som uppstodo
under den republikanska regimens första skede.
L-ts.
Tyska nationallyceum (Tyska skolan) i Stockholm
inrättades af Tyska församlingen, sedan denna, som
redan 1574 hållit en läsemästare för ungdomen,
1612 fått af Gustaf II Adolf privilegium på
att inrätta en fast skola, dock med förbehåll
att inga flera tyska skolor skulle få inrättas i
Stockholm. 1616 anställdes 3 ord. lärare, och 1667
fick skolan sin förste rektor, Johan Herbinius. Många
lärjungar gingo omedelbart därifrån, liksom från
ett gymnasium, till universitetet. Läroverkets
1635 antagna skolordning lämpades 1704 efter de
allmänna skolförfattningarna, förbättrades 1773 och
bragtes 1841 till öfverensstämmelse med grunderna
i 1820 års skolordning. Tyska skolan hade länge 5
klasser, sedermera 4, näml. en förberedande och tre
"litterata", hvilka förestodos af rektor, konrektor
och subrektor. Undervisningen meddelades på tyska
och omfattade vanliga skolämnen (af språk de tre
moderna hufvudsprå-ken jämte svenska och latin,
men ej grekiska). Åt åskådningsundervisningen var
stort utrymme tillmätt. På senare tid mottogos
lärjungar äfven från andra församlingar än den
tyska. (Under de senaste årtiondena inskränktes
språkundervisningen, och läroverket fick karaktären
af borgarskola.) Skolan lydde under Stockholms stads
konsistorium och hade jämväl egen skoldirektion,
bestående af 4 inom församlingen valda ledamöter
samt kyrkoherden som ordf. Skolhuset, som synes ha
alltifrån början inrymt läroverket, utvidgades efter
hand och ombyggdes 1776 samt 1886-87. Skolan upphäfdes
1888. - Tyska nationallyceum har beredt sig en plats
äfven i den svenska teaterns historia genom att odla
det s. k. skoldramat, och under j 1600-talet uppförde
dess lärjungar skådespel t. o. m. inför hofvet på
k. slottet.
Tyska Nya Guinea. Se N y a G u i n e a, *p. 142.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
