Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus
den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig
riddarorden, uppges leda sitt ursprung från en under
belägringen af S:t Jean d’Acre 1189 af pilgrimer
från Lübeck och Bremen ingången sammanslutning af
hospitalsbröder, som i ett tältsjukhus vårdade tyska
landsmän och efter stadens eröfring där byggde en
kyrka och upprättade ett sjukhus. Detta brödraskap
ställde sitt sjukhus under skydd af hertig Fredrik
af Schwaben (d. jan. 1191), som varmt anbefallde det
åt sin broder, kejsar Henrik VI, och det erhöll 1191
påflig bekräftelse, förnyad 1196. Till en riddarorden
förvandlades det tyska hospitalsbrödraskapet först
1198. Som stiftare nämnas ärkebiskopen af Mainz,
biskoparna af Hildesheim och Passau samt några
andra anförare för de tyske korsfararna; orden
bekräftades genom en bulla af påfven Innocentius
III 19 febr. 1199. Tyska riddarorden organiserades
efter Tempel- och Johannitordnarna som mönster. Men
medan dessa hade en europeisk karaktär, gjorde
sig vid stiftandet af Tyska orden den grundsatsen
gällande, att endast tyskar skulle få inträda i
densamma. I Österlandet har orden icke spelat någon
större roll, ehuru den där en tid hade ganska stora
besittningar. Den fick snart sådana äfven på Sicilien,
i trakten omkring Brindisi och Bari samt i Venezia,
där ett ordenshus låg, som efter S:t Jean d’Acres fall
(1291) blef högmästarens säte ända till 1309. Först
under sin fjärde högmästare, Hermann von Salza
(1211–39), blef Tyska orden en verklig makt. Genom
redlighet och statsklokhet blef Salza flera gånger
tagen till medlare i tvisterna mellan kejsar Fredrik
II och påfvarna, och bägge parterna visade orden
sin välvilja: kejsaren gjorde orden rik i Italien
och Tyskland, påfvarna förlänade den flera viktiga
privilegier. Salzas planer gingo dock mindre ut på
att fortsätta striden i Österlandet än att fullfölja
företag, som syntes honom nyttigare. På uppmaning
af konung Andreas II af Ungern sände han en del af
sina riddare att kämpa mot de hedniske kumanerna,
som hotade Siebenburgen. Men enär riddarna där
uppträdde som alltför ifriga förfäktare af de
tyska intressena, blefvo de snart (1225) nödsakade
att lämna landet. En tid därefter fick orden ett
tacksammare fält för sin verksamhet, nämligen i
Preussen (se d. o., sp. 215), hvars invånare ännu
voro hedningar och ett plågoris för sina kristna
grannar och där Olivamunken Kristian, af påfven
nämnd till biskop, understödd af korsfarare, ehuru
med liten framgång, sökte utbreda kristendomen. Det
omvändelseverk och det kolonisationsarbete, som Tyska
orden kom att utföra där och, i viss mån äfven i
Östersjöprovinserna, hvarest den upprätthöll eller
fortsatte Svärdsriddarordens (se d. o.) verk, ha
gett Tyska orden världshistorisk betydelse, emedan
den därigenom vardt en förmur mot de slaviska och
mongoliska rikena i östra Europa. Det var hertig
Konrad af Masovien, som 1226 kallade Tyska orden
till hjälp mot sina roflystna hedniska grannar. Det
korståg, som kejsar Fredrik II vid denna tid hade i
sinnet, gjorde, att högmästaren ej då kunde villfara
hertigens begäran. Polackerna bildade då själfva,
efter Svärdsriddarorden som mönster, en andlig
riddarorden, bröderna af Dobrzýn, men denna uppgick snart
i Tyska orden. 1229 syntes de förste tyske riddarna i
Kujavien (Posen). Följande år kom en större skara, som
till anförare hade landtmästaren Hermann Balk. 1231
gick denne öfver Weichsel och inträngde i Kulmlandet,
där han lade grunden till Thorn och 1232 äfven
till Kulm. Ordens framgångar gynnades i hög grad
däraf, att påfven förklarade dess eröfringar för
S:t Petrus’ egendom och därigenom beskyddade orden
mot närboende kyrkofurstar. Sedan biskop Kristian
råkat i preussisk fångenskap, förföll den myndighet
påfven gett honom, och snart blefvo alla biskopar
och andlige i Preussen underordnade orden. Kejsaren
åter främjade ordens intressen genom att (redan på
förhand, 1226) ge den rätt till de eröfrade länderna
enligt den teorien, att hela jorden lydde under
"det heliga romerska riket". Fredrik II gjorde
högmästaren till riksfurste öfver det eröfrade
landet. Genom fördraget i Viterbo 1237 måste
Hermann von Salza på påfvens bud, ehuru ogärna,
samtycka till Svärdsriddarordens förening med Tyska
orden. Hermann Balk var därefter både landtmästare i
Preussen och herrmästare i Livland. 1238 slöt han å
ordens vägnar fördraget i Stenby med Valdemar Sejr,
genom hvilket orden återlämnade till Danmark norra
Estland (Reval, Harrien, Wierland samt Allentaken
med Narva), men erhöll Jerwen. Hundra år senare
(1346) löste orden till sig det danska Estland för
en penningsumma. Emellertid utbredde orden alltmer
sitt välde under strider med preussarna, kurerna,
litauerna, polackerna m. fl. 1242 utbröt i Preussen
det första stora upproret, som varade i nästan ett
helt årtionde. Endast med största ansträngning
lyckades orden besegra sina fiender, men östra
Preussen och Samland voro dock ännu okufvade. Genom
hjälp af Ottokar II af Böhmen blef Samland 1254–55
tvingadt till underkastelse, och till denne konungs
ära gaf orden den stad, som den 1255 börjat anlägga
vid Pregel, namnet Königsberg. Emellertid reste sig
samländare och preussare 1261 allmänt, och ordenshären
blef i öppen drabbning besegrad. Men kort därefter
blef Samland fullkomligt kufvadt, och 1283 utvandrade
de siste preussiske frihetskämparna till Litauen.
Sedan Svärdsriddarorden uppgått i Tyska orden,
fullföljde den sina eröfringar, ehuru enligt
föreningsfördraget i Viterbo de livländske biskoparna
äfven skulle vara Tyska ordens länsherrar, hvad
besittningarna i Östersjöprovinserna beträffade,
liksom de förut varit Svärdsriddarordens. Ännu mera
inveckladt vardt detta länsförhållande, sedan en
ärkebiskop blifvit tillsatt öfver alla "Livlanden"
(Estland, Livland och Kurland) och Preussen. Denne
skulle nämligen i de förstnämnda landsdelarna
vara Tyska ordens länsherre, men i Preussen åter,
såsom de andre biskoparna, orden underordnad. Ordens
fordran, att det åter kufvade Kurland skulle utgöra
en del af Preussen och att orden utan biskopens
af Kurland öfverhöghet skulle besitta sina 2/3 af
landet, biskopen åter endast 1/3, mötte de livländske
biskoparnas motstånd. Hvarken biskopen af Riga eller
den nyutnämnde ärkebiskopen ville erkänna denna
fordran, ehuru den 1245 blifvit gillad af både påfven
och kejsaren. Tvisten mellan ärkebiskopen och biskopen
af Riga å ena sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
