Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo äfven ordens besittningar vid
Rhen, i Nederländerna och i Österrike (de
s. k. kammarballierna) att lyda omedelbart
under honom, icke under der deutschmeister. Hvarje
ordensprovins var indelad i militära, administrativa
och judiciella områden, komturier. Tyska
ordensprovinsen var dock indelad i 12 ballier,
omfattande flera komturier, en indelning, som ej
fanns i Preussen och Livland. I spetsen för ballien
stod en landtkomtur, för komturiet åter en komtur,
som residerade i det förnämsta ordensslottet inom
komturiet. I ett sådant slott eller ordenshus brukade
ända till 70 riddare ha sin bostad. Dessa utgjorde
det s. k. konventet, som till komturen hade samma
ställning som kapitlen till "mästarna". Befälet på
de mindre slotten fördes af fogdar, som i Preussen,
men icke i Livland voro underordnade komturerna. Alla
dessa nu uppräknade ämbetsmän, kanske fogdarna i
Preussen undantagna, utgjorde die ordens-gebietiger
och kärnan af kapitlen.
Utom prästerskapet lydde adeln omedelbart under
orden. I Preussen fanns dels en infödd adel
af preussisk börd (Withingen), som åtnjöt vissa
privilegier mot krigstjänstskyldighet, dels en tysk
länsadel, som redan 1285 fått sina län ärftliga samt
högre och lägre domsrätt. Borgerskapet i städerna
(Thorn, Kulm m. fl.) lefde under Magdeburgs stadslag
och skulle för sina fri- och rättigheter göra
krigstjänst, när orden det behöfde. Bönderna
af preussisk härkomst voro till största delen
omedelbara undersåtar under withingarna eller under
orden. Småningom uppgingo withingarna i den tyska
länsadeln, liksom den preussiska landtbefolkningen
i de tyske böndernas klass. Ordens makt i det genom
dess verksamhet småningom germaniserade Preussen
var således fast grundad i världsligt afseende. Att
den blef så stark, därtill bidrog i väsentlig
grad, att biskoparna och det öfriga prästerskapet
blefvo i Preussen så beroende af orden. På deras
val och tillsättning utöfvade orden det största
inflytande; alla präster skulle ock till tecken på
ordens öfverhöghet bära ordensdräkten. I Livlanden
däremot fortfor orden länge att vara vasall under
biskoparna. De estländske vasallerna utgjordes
af det berömda harrisk-wiriska ridderskapet. Men
ehuru högmästaren redan 1347 öfverlämnade Estland
till den livländske mästaren att förvaltas, ansågs
han dock fortfarande för Estlands länsherre. Det
var ock högmästaren Konrad von Jungingen, som 1397
utfärdade det berömda privilegium, som är kändt
under namnet "harrisk och wirisk rätt" och som vardt
af så stor betydelse för den baltiska adeln. 1459
öfverlät högmästaren till herrmästaren nästan
hela sin myndighet öfver Estland, men först genom
fördragen 1520 och 1525 skedde detta fullständigt,
ty då afstod han för en penningsumma sin rätt öfver
denna landsdel till den livländske herrmästaren,
Walter von Plettenberg.
Ordens makt var under 1300-talet i oafbrutet stigande
både i Livland och Preussen. Redan 1274 lät den
Rudolf I tilldela sig den världsliga domsrätten
och öfverhögheten öfver Riga, ehuru detta stred
emot påfvens bref, ärkebiskopens rättigheter och
stadens privilegier. 1288 kufvade den fullständigt
Semgallen. Först 1330 lyckades orden tvinga Riga
till underkastelse, men måste dock 1366 i
fördraget i Danzig åter erkänna ärkebiskopens öfverhöghet
öfver staden, detta dock mot det villkor, att orden
skulle bli alldeles oberoende af de livländske
biskoparna. Genom bullor af 1394 och 1397 erkände
Bonifatius IX ordens öfverhöghet öfver kyrkan i
Livlanden alldeles liksom i Preussen.
Sedan det danska Estland blifvit ett ordensland, härskade
högmästaren från Oder till Finska viken och var en
af Europas mäktigaste furstar. Detta hade ock Polen
och Litauen fått erfara. Genom fördraget i Wysserad
1335 hade Kasimir den store af Polen visserligen
fått sig tillerkända Kujavien och Dobrzýn mot det,
att han afsade sig sina anspråk på Pommerellen, men
denna landsdel liksom Kulmlandet afträdde han dock
ej formligen förrän i freden i Kalisz 1343. Under
Winrich von Kniprodes regering (1351–82) stod orden
på höjden af sin makt. Den räknade då 53 städer och
18,000 byar i Preussen. Mot Litauen tryggade Kniprode
orden genom sin seger vid Rudau (1370), där han med
40,000 man besegrade 70,000 man litauer, ryssar och
tatarer. En annan utmärkt högmästare var Konrad von
Jungingen (1393–1407), som 1398 eröfrade Gottland
från vitalianerna; men Erik af Pommern lyckades genom
en i Sverige hopbragt lösesumma, 9,000 rosenobler,
1408 förmå orden att utrymma ön. Gonom den litauiske
storfursten Jagellos öfvergång till kristendomen och
förmälning med polska drottningen Hedvig, hvarigenom
föreningen mellan Litauen och Polen grundlades, blef
orden hindrad att eröfra Litauen, något som den länge
åsyftat under förevändning att omvända detta lands
invånare till kristendomen. Men då orden vidhöll
sina utvidgningsplaner, utbröt ett ödesdigert krig
med det förenade Polen-Litauen. Yid Tannenberg stod
15 juli 1410 det afgörande fältslaget. Ordenshären
vardt i grund slagen, och högmästaren Ulrich von
Jungingen (1407–10) med de förnämste ordensriddarna
stupade. Många städer öppnade efter detta nederlag
sina portar för segrarna, men det starkt befästa
Marienburg försvarades med framgång af komturen af
Schwetz, Heinrich von Plauen, som därefter
valdes till högmästare (1411–13). Orden återfick
visserligen i freden i Thorn 1411 största delen af
sina besittningar, men dess makt var från denna tid
för alltid bruten. Kanske skulle det dock ha lyckats
Heinrich von Plauen att återupprätta ordens makt, om
ordensriddarna ej varit så djupt sjunkna i moraliskt
afseende. Därtill kommo partistrider, inom orden
mellan de schwabiske och rhenländske riddarna. De
förstnämnde voro högmästarens motståndare. Allt detta
i förening med de dryga skatter, som högmästaren
behöfde till ordens försvar, vållade, att Heinrich
von Plauen vardt afsatt och länge hölls i ett
svårt fängelse. Dels till följd af ordens sjunkande
anseende, dels ock genom att skickligt begagna sig
af omständigheterna lyckades ärkebiskopen af Riga
1418 på mötet i Konstanz få Bonifatius IX:s bullor
upphäfda. Orden lyckades sedan ej återfå de livländske
biskoparna under sin lydnad. Krig utbröt åter gång
på gång med Polen och slöts utan förlust af land,
men bragte ordens finanser i oreda. D© ökade skatterna
gjorde, att den redan långt förut missnöjda preussiska
adeln samtt borgerskapet i städerna 1440 ingingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
