Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem - Tyska orden i Livland. Se Svärdsriddarorden och Tyska orden - Tyska Orientsällskapet (Deutsche Orientgesellschaft) - Tyska Ostmarkföreningen (Deutscher Ostmarken verein). Se Hakatist (där oriktigt står Ostmarkverein) - Tyskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett förbund till ömsesidigt försvar mot orden och
ställde sig under polske konungen Kasimir IV:s
beskydd. Därigenom uppkom 1454 ett långvarigt krig
mellan denne och orden, hvilket slutade med den för
orden så förödmjukande andra freden i Thorn (1466). I
denna afträdde orden Westpreussen med Pommerellen
och Marienburg till Polen, men Ostpreussen skulle
högmästaren inneha såsom län af Polen. Hans nya
residens blef Königsberg. Orden sökte nu upphjälpa
sin ställning genom att till högmästare välja tyska
furstesöner. 1511 valde den markgrefve Albrekt af
Brandenburg (se Albrekt, sp. 498). Denne vägrade
aflägga länsed till Polens konung och råkade
1519 med honom i en fejd, som bilades genom fred
1525. Dessförinnan hade Albrekt på Luthers råd
förvandlat sitt land till ett värdsligt hertigdöme,
och i freden 1525 erkände han konungen af Polen som
sin länsherre. Därmed upphörde Ostpreussen att vara
ett ordensland.
Emellertid fortlefde "Tyska orden i Livland" – så
kallade den sig själf, men aldrig svärdsriddare, ehuru
i historiska arbeten från andra hälften af 1500-talet
benämningen "svärdsbröder" l. "svärdsriddarna af
Tyska orden" förekommer. I Livland lyckades den tack
vare herrmästaren Walter von Plettenberg (1494–1535),
som af Karl V upphöjdes till riksfurste, för en tid
häfda sin ställning, ehuru reformationen redan börjat
undergräfva ordens och öfriga äfvenledes på katolsk
grund hvilande livländska landsherrars makt. Genom
landtdagen i Walk 1526 erkände de livländska
ständerna ordens öfverhöghet, ärkebiskopen af Riga
dock endast nödd och tvungen. Som kejsaren ej erkände
detta fördrag, fick det ingen praktisk betydelse,
och ordens strider med den näst siste ärkebiskopen af
Riga ledde endast till den för orden så förödmjukande
freden med Polen i Poswol 1557, hvarigenom orden kom
i ett slags beroende af polske konungen. Det krig,
som ryssarna året därpå började mot orden, hade
till följd de baltiska ländernas sönderstyckande
och ordens undergång. Genom fördraget i Vilna (28
nov. 1561) öfverlämnade "Tyska ordens i Livland"
siste mästare, Gotthard Kettler (se denne), ordens
besittningar i Östersjöprovinserna åt Polens konung
och Litauens storfurste, Sigismund II, mot det att han
fick Kurland och Semgallen som polskt län, hvarefter
Kettler (mars 1562) högtidligt i Riga nedlade tecknen
på sin värdighet som ordens mästare. Dock kommo
icke alla ordens baltiska besittningar till den
polske konungen. Reval med större delen af Estland
gaf sig under Sverige, och Danmark ryckte till sig
Ösel. Ryske tsaren sträfvade ock efter att genom
besittning af någon del af ordenslandet få fast
fot vid Östersjön. Sålunda uppstod emellan de fyra
nordiska makterna en långvarig kamp af världshistorisk
betydelse om arfvet efter Tyska orden.
Efter ordens undergång i Livland fortlefde en återstod
af densamma i Tyskland, där Mergentheim i Franken
blef residenset för ordens öfverhufvud, som i
sig förenade högmästarens och deutschmeisters
ämbeten. 1619 förlorade orden nästan alla
sina besittningar i Nederländerna. Ludvig XIV
sekulariserade dess besittningar i Frankrike; genom
frederna i Lunéville (1801) och Amiens (1802)
förlorade den återstoden af sina besittningar pä
vänstra Rhenstranden. Nådestöten gaf Napoleon orden,
då han i Regensburg 24 april 1809 förklarade Tyska
orden för upphäfd, emedan den deltagit i kriget mot
honom, och bestämde, att dess gods skulle tillfalla
de furstar, inom hvilkas områden de voro belägna. Den
fortlefde därefter i Österrike, och 1840 bekräftade
kejsar Ferdinand de af "stormästaren af Tyska orden
i kejsardömet Österrike" och ordenskapitlet uppgjorda
stadgar, genom hvilka orden rekonstruerats som andlig
riddarorden under ledning af en stormästare (sedan
1894 åter kallad hoch- und deutschmeister). Den
har sedermera återvändt till sin första uppgift,
vården af sjuka, och har för detta ändamål
upprättat Tyska ordenssystrarnas institut och
ett ordenshospital samt inlagt förtjänster om den
militära sjukvården. Sedan 1894 är ärkehertig Eugen
ordens hoch- und deutschmeister. I senare tider har
den upprättat en filial, die Marianenritter (se
Marianer 2). En återstod af orden fortlefver äfven
i Nederländerna (balliet Utrecht under en landkomtur).
Litt.: J. Voigt, "Geschichte des deutschen
ritterordens" (2 bd, 1857–59), Röhricht, "Die
besitzungen des deutschen ordens im Heiligen lande"
(i "Zeitschrift des deutschen Palästina-vereins"
X), Ewald, "Die eroberung Preussens durch die
deutschen" (4 bd, 1872–86), och Treitschke, "Das
deutsche ordensland Preussen" (i "Historische
und politische aufsätze", bd 2, 5:e uppl. 1886),
Schiemann, "Russland, Polen und Livland bis
ins 17. jahrhundert" (2 bd, 1886–90), Salles,
"Annales de l’ordre teutonique depuis son origine
jusqu’à nos jours" (1887), Perlbach, "Die statuten
des deutschen ordens etc." (1890), och Deeleman,
"Der deutsche ritterorden einst und jetzt" (1903).
A. H-ld.*
Tyska orden i Livland. Se Svärdsriddar-orden och
Tyska orden.
Tyska Orientsällskapet (Deutsche Orient-gesellschaft)
stiftades 1878 i ändamål att anställa gräfningar i
Assyrien, Babylonien, Palestina och Egypten. I det
senast nämnda landet har sällskapet arbetat med
stor framgång sedan 1902 (i Abuschir), till dess
kriget gjorde vidare forskningar omöjliga. 1913 var
ledamotsantalet öfver 1,300. Sällskapet har åtnjutit
understöd af kejsaren och statsverket. Resultatet
af forskningarna äro nedlagda i "Mitteilungen der
D. 0. G." och ett par andra publikationer.
Tyska Ostmarkföreningen (Deutscher Ostmarken
verein). SeHakatist (där oriktigt står Ostmarkverein).
Tyskar (ty. deutsche, äldre teutsche,
af gam-malty. theoda, folk; jfr got. fyuda,
fnod. f)jdÖ), sammanfattningsnamn på ett i flera
stammar deladt germanskt folk (se Germaner), hvars
urhem låg i norra Tyskland mellan Elbe och Öder
och som utgör hela befolkningen (omkr. 64 mill.) i
våra dagars Tyskland enligt de i Versaillesfreden
1919 fastställda gränserna och (omkr. 7 mill.) i det
genom samma fred skapade Tysk-Österrike. Af tysk börd
äro dessutom l,e mill. personer (86 proc.) i det af
Tyskland till Frankrike afträdda Elsass-Lothringen,
2,e mill. (67 proc.) i Schweiz, 3,i mill. (omkr, 35
proc.) i Tjccho-Slovakien (Böhmen och Mähron). omkr. 2
mill. i Polon fdc forna preussiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
