Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskar - Tyska reformföreningen. Se Tyskland, sp. 669 - Tyska regeln, sjöv. Se Handelsflotta - Tyska riket. Se Tyskland - Tyska rikspartiet. Se Frikonservativa - Tyska sjöföreningen. Se Tyska flottföreningen - Tyska skolan i Stockholm. Se Tyska nationallyceum - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prov. Westpreussen och Posen) och omkr. 2 mill.
(omkr. 12 proc.) i Ungern och Siebenbürgen. F. ö.
äro tyskar till finnandes i stort antal i alla länder
i och utom Europa, framför allt i Nord-Amerikas
förenta stater (omkr. 10 mill., om däri inbegripas
af tysk fader eller tysk moder födda). Utanför
Tyska rikets gränser torde öfver 30 mill. tyskar
vara bosatta, och sammanlagda antalet tyskar i
hela världen kan anslås till omkr. 94 mill. — Om
deras språk se Tyska språket. Se f. ö.
Tyskland.
Tyska reformföreningen. Se Tyskland, sp. 669.
Tyska regeln, sjöv. Se Handelsflotta.
Tyska riket. Se Tyskland.
Tyska rikspartiet. Se Frikonservativa.
Tyska sjöföreningen. Se Tyska flottföreningen.
Tyska skolan i Stockholm. Se Tyska
nationallyceum.
Tyska språket talas af befolkningen i hela det
nuv. Tyska riket, större delen af Schweiz, stora
delar af f. d. kejsardömet Österrike, mindre delar
af Ungern, af tyska emigranter i de forna tyska
kolonierna och på många andra håll, i synnerhet i
Nord-Amerika, samt af många bildade i Östersjöprovinserna
(jfr Tyskar). Det tillhör liksom engelskan
västgermanska grenen af germanska språkfamiljen.
Den kompakta massan af västgermaner, som stannat
kvar på kontinenten i obruten språklig samlefnad, är
nu klufven i två nationer, den tyska och den holländska;
denna skillnad är dock tämligen ung, och det
beror på allehanda, särskildt politiska, omständigheter,
att två skriftspråk just på detta sätt kommit
att utbilda och afgränsa sig. Ordet tysk (deutsch,
fnhty. diutisc, eg. = folklig) betecknade urspr.
det germanska folkspråket i motsats mot latinet
och omfattade således äfven de nederländska
dialekterna (jfr Nederländska språket och
Flamländska). Först genom den själfständiga
litterära och politiska utvecklingen i Holland kom
det att inskränkas till sin nuv. innebörd.
Tyskans gränser emot kringboende folks
språk ha alltsedan folkvandringarna underkastats
ständiga, delvis stora förändringar. I väster ha
efter västfrankernas tidiga romanisering endast
smärre förskjutningar af gränsen egt rum; under
1600- och 1700-talen och långt in på 1800-talet
gjorde franskan framsteg, 1871 afbröts denna
utveckling i Elsass-Lothringen för att efter 1919 åter
fullföljas. I söder ha förändringar inträdt, i det
att tyskan intill 1914 vunnit terräng på bekostnad
af italienskan och rätoromanskan till följd af tysk
kommersiell företagsamhet och, icke minst, tack
vare den växande turisttrafiken. I öster har tyskan
alltsedan Karl den stores tid gått framåt och
särskildt sedan 1100-talet gjort ofantliga landvinningar
på baltiskt och slaviskt område. Denna språkliga
expansion fortgick ända till 1914, men mötte växande
och alltmer förbittradt motstånd, framför allt från
polskt och tjechiskt håll. I norr har danskan under
många århundraden befunnit sig på tillbakagång;
den nya riksgränsen skall i möjligaste mån
anpassas efter språkgränsen. De frisiska dialekterna,
förr ganska omfattande, gå på tyskt område en snar
undergång till mötes. Tyskans vidare utbredning
i framtiden kommer i väsentlig mån att bero på
freden och den följande politiska och ekonomiska
utvecklingen.
Språket har inom det väldiga tyska språkområdet
aldrig varit enhetligt. Större olikheter
förefunnos redan tidigt enkannerligen mellan de olika
stammarnas språk (alemanner, bajrare, franker o.
s. v.). Nya och genomgripande olikheter skapades
senare genom den i tyskans historia epokgörande
företeelse, som af J. Grimm kallades den andra
eller högtyska ljudskridningen (se d. o., sp.
867—868). Under detta namn sammanfattas en rad
af ljudförändringar, som på tyskt område drabbat
den germanska konsonantismen, framför allt de
germanska tenues, p, t, k. Ljudskridningen började
i höglandet längst upp i s., och där genomfördes
den också konsekventast; därifrån spred den sig
som en smitta, ett språkligt ”mod”, nedåt
låglandet i n., dock med alltjämt aftagande styrka, så
att det nordtyska låglandets dialekter lämnades
väsentligen oberörda af förändringarna. De genom
ljudskridningen sålunda uppkomna olikheterna
mellan de tyska landsändarnas språk brukar man
lägga till grund för indelningen af de
moderna tyska dialekterna. Gränserna
mellan dessa sammanfalla ingalunda med de
gamla stamgränserna; de frankiska dialekterna
exempelvis fördela sig på de tre olika
dialektgrupperna.
Lågtyska i egentlig mening (ty.
niederdeutsch), populärt plattyska (ty.
plattdeutsch), kallas dialekterna på det nordtyska
låg-landet, hvilka icke deltagit i den högtyska
ljudskridningen i egentlig mening (se vidare
Plattyska). Äfven holländskan är språkhistoriskt
sedt en lågtysk dialekt, närmare bestämdt
lågfrankisk (se Frankiska), men har utvecklat
ett eget riksspråk, som är de bildades tal- och
skriftspråk inom hela Holland; det kan därför nu
ej anses tillhöra tyska språket. Språkhistoriskt
fjärmare stå däremot de ännu på rikstyskt område
talade frisiska dialekterna, hvilka urspr. stå engelskan
nära; de äro emellertid stadda i snabbt
utdöende och sakna nu hvarje inflytande på tyskans
utveckling. (Se vidare Frisiska språket.)
Högtyska (ty. hochdeutsch) kallas de högre
upp i landet, i Mellan- och Syd-Tyskland, talade
dialekter, som mer eller mindre fullständigt genomgått
den högtyska ljudskridningen. De indelas i två
hufvudgrupper: den sydtyska (ty. oberdeutsch)
omfattar de munarter, som förskjutit västgerm. pp
och initialt p till pf och som bilda sina diminutiva
med ett l-suffix (mädel); den mellantyska
(ty. mitteldeutsch) omfattar de dialekter, som
behålla pp oförskjutet och för germ. initialt p ha i v.
p, i ö. f och som (med obetydliga undantag) bilda
sina diminutiva med ett ch-suffix (mädchen).
Gränsen mellan högtyska och lågtyska löper i
stort sedt parallellt med kusten; den börjar nu
vid franska gränsen s. om Limburg, går så något
n. om Aachen, Köln, Siegen, Kassel, Nordhausen,
passerar Elbe s. om Magdeburg, löper vidare strax
n. om Wittenberg, skär Oder något s. om Frankfurt
och träffar ö. därom slaviskt språkområde.
Gränsen mellan sydtyska och mellantyska är i sin
totalsträckning groft taget parallell med den
nyssnämnda, men är långt ifrån lika klar och skarp
och drages af olika forskare på ganska skilda sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
