Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhängande språkminnesmärkena (omkr. 750) till
1100, den medelhögtyska från 1100 till
1500 eller, om man så vill, till 1517, då Luther
framträdde, och den nyhögtyska från Luthers
tid till våra dagar. Medan den geografiska
indelningen af de tyska dialekterna väsentligen baseras
på konsonantismen, grundar sig den historiska
indelningen i perioder — utom på historiska
förhållanden, som verkat omgestaltande på språket
— på vokalismen. Medelhögtyskan, mhty.,
kännetecknas i motsats mot fornhögtyskan, fnhty., däraf,
att i-omljudet utsträckts till i fnhty. åtminstone i
skrift oomljudda vokaler (t. ex. fnhty. gâbi >
mhty. gæbe, scôni > schæne, dunni > dünne,
gruoni > grüene) samt framför allt däraf, att i
obetonad stafvelse de omväxlande fnhty. vokalerna
försvagats till det enformiga e. Pres. ind. af
geben, som i
fnhty. tid lydde gibu, gibis, gibit, gebamês, gebet,
gebant, är i mhty. förenkladt till gibe, gibest,
gibet, geben, gebet, gebent, och plur. af tag, i
fnhty. taga, tago, tagum, taga, har i mhty. redan det
entoniga e alltigenom: tage, tage, tagen, tage. Härvid
är dock att märka, att denna försvagning icke inträdt
samtidigt eller likformigt i alla dialekter, att den
angifna gränsen, 1100, sålunda är ungefärlig och i
viss mån godtycklig. Som kännetecken för nyhögtyskan,
nhty., brukar man till skillnad från mhty. framhålla
en rad af förändringar i vokalismen, som genomförts
under ganska skilda tider och på skilda sätt inom
de olika dialekterna, men som tillsammans gett det
moderna skriftspråket en prägel, vidt skild från den
klassiska mhty. De viktigaste förändringarna äro:
de mhty. långa vokalerna î, û, iu (uttalas ȳ) ha
diftongerats: wîn > wein, hûs > haus, hiute
> heute; de mhty. diftongerna ie, uo, üe
ha monoftongerats: dienen > dienen (nu utt. dīnen),
guot > gut, güete > güte; korta vokaler ha förlängts
i öppen stafvelse: nӗmen > nehmen, lĭgen
> liegen o. s. v.
De här uppdragna periodgränserna äro ingalunda skarpa
och klara. Öfvergången från en period till en annan
sker icke plötsligt och språngvis, utan småningom
och stegvis. Det fnhty. språket visar under sitt sista
skede redan åtskilliga drag, som äro karakteristiska
för mhty., och omvändt ha t. ex. i alemanniskan
de fnhty. fullklingande ändelsevokalerna ännu i
mhty., ja, delvis än i dag, icke försvagats till det
entoniga e. Likaså finnas kvar egendomligheter, som
känneteckna det mhty. språket, men absolut strida mot
modernt språkbruk, långt in i nhty. tid, och tvärtom
dyka vissa nhty. särdrag upp redan i tidig mhty. Det
finnes emellertid andra starka skäl för just denna
periodindelning: medan den fnhty. litteraturen får
sin prägel väsentligen af den för folket nya kristna
klosterkulturen, färgas den mhty. litteraturen
framför allt af den höfviska riddarkulturen;
konst-eposet och minnesången äro denna kulturs
litterära uttryck. Med den blomstrar och med den
faller också den mhty. litteraturen. Den nya tiden
inledes äfven i språkhistorien af reformationen
i Luthers person. Dessa tre epoker bilda icke en
fortlöpande utvecklingslinje, sammanhållen af obruten
tradition, utan liksom de utgått ur och representera
olika kulturmiljöer, så ha de också vidt skilda
språkliga utgångspunkter och sträfva
mot skilda ideal. Den fnhty. litteraturen
är väsentligen en på latinet kalkerad
öfversättningslitteratur af hufvudsakligen kristligt
undemrisande innehåll. Den kännetecknas af de första
trefvande, mödosamma försöken att med ledning af
latinsk grammatik och stilistik anpassa och bruka
tyska språket för litterära ändamål. Någon språklig
enhet kan icke iakttagas, knappast ens någon sträfvan
i sådan riktning; hvarje författare skrifver på sin
dialekt, d. v. s. söker efter bästa förmåga återge
dess ljud med latinets bokstäfver, eventuellt med
stöd af lokala traditioner, praxis inom resp. kloster
eller skrifvarskola o. d. Den mhty. skönlitteraturen
står under sin glanstid förnämligast under romanskt
(franskt och provensalskt) inflytande; de ridderliga,
höfviska idealen medförde en sträfvan till förfining
och elegans äfven i den språkliga dräkten, som på
kort tid ledde till en häpnadsväckande smidighet
och fulländad behärskning af formen. Åren närmast
efter 1200 beteckna i tyskans historia en höjdpunkt,
särskildt i stilistiskt afseende, som sedan aldrig
nåtts ens tillnärmelsevis. Till obotlig skada för
tyska språkets skönhet gick det mhty. diktarspråkets
förfinade formtradition under med den höfviska
kultur, som uppburit den, och det moderna tyska
skriftspråket har ett långt oskönare och mera
prosaiskt ursprung. Det höfviska skaldespråket var
i sin form icke heller enhetligt i samma mening
som ett modernt riksspråk; det var på sin höjd en
negativ enhet, d. v. s. hvarje författare undvek
sådana ord och former, som han visste vara extremt
dialektiska, som exempelvis vid uppläsning med
annat dialektuttal skulle förstöra rimmet. Därtill
kommo rent positiva påverkningar mellan de olika
dialekterna af litterär art, såsom poetiska ord och
uttryck, bekväma rimslut o. d., som alltid plägar
känneteckna en diktarskola. Men enheten, som aldrig
varit fullständig ens på sydtysk botten — flertalet
af de store mästarna var sydtyskt till sitt språk —,
gick snart förlorad igen, och redan efter 1300 ta
dialekterna åter öfverhanden inom den kvalitativt
snabbt sjunkande diktningen.
Ursprunget till den moderna tyskan, sådan den
framträder i skrift, det nyhögtyska skriftspråket,
är ytterst att söka i de medeltida ämbetsverkens,
kansliernas, skrifvarstugornas språk, i
urkundsspråket. Detta var före 1300 alldeles
öfvervägande latinskt. Först fram på 1300-talet,
då det höfviska konstspråket redan var i upplösning,
öfvergick man i kansliernas skrifvelser mera allmänt
till tyskan, som då, i brist på enhetligt mönster,
på hvarje särskild ort fick en rent dialektisk
prägel. En viss tendens till utjämning är dock
skönjbar; särskildt synes det kejserliga kansliet
ha utöfvat ett visst inflytande på alla de andra
kansliernas språkform. Det kejserliga kansliet, som
blifvit tyskt under Ludvig Bajraren, fick en viss
regelbundenhet i sitt språk under Karl IV. Detta
bömiskt färgade kanslispråk — kejsar Karl residerade
då i Prag — förenar i sig drag, karakteristiska
för båda de stora hty. dialektområdena, liksom
i Böhmen syd- och mellantyska stöta samman; denna
blandade karaktär behåller det kejserliga kansliets
språk i viss mån, äfven sedan kansliet flyttats till
Wien. Sedan kejsar Maximilians tid visa de skrifvelser,
som utgå omedelbart från kejsaren, samma språk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
