Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från hvilken del af Tyskland de än utfärdats. Andra
kanslier följa detta exempel. Betydelsefullt blef
särskildt, att sedan midten af 1400-talet det
kursachsiska kansliet närmar sig det kejserliga,
ett närmande, som på viktiga punkter underlättades
af den högsachsiska munartens ljudutveckling. Med
boktryckarkonsten tillkommer en ny faktor, som
kraftigt verkar i enande riktning: boktryckaren måste
af praktiska skäl, för att vinna större spridning
för sina alster, höja sig öfver den på tryckorten
talade munarten. Man tvingades att egna ortografiska
och grammatiska frågor ett annat och större intresse
än förr, och vissa lokala traditioner utbildades inom
officinerna. Därtill kommer med de tryckta böckernas
stora spridning, att skriftspråkets betydelse växer
ofantligt.
Den afgörande vändpunkten i utvecklingen betecknas
af Luthers framträdande. Han har dock icke skapat
det tyska skriftspråket. Han säger själf härom
("Tischreden", kap. 70): "Ich habe keine gewisse,
sonderliche, eigene sprache im deutschen, sondern
brauche der gemeinen deutschen sprache, das mich beide
ober- und niderlender verstehen mögen. Ich rede nach
der sechsischen cantzeley, welcher nachfolgen alle
fürsten und könige in Deutschland". Luther föddes,
lefde och dog på östmellantyskt område; det var
alltså helt naturligt för honom att använda det
språk, som i hans hemtrakter var både tal- och, med
viss modifikation, också skriftspråk. När han valde
det kursachsiska och därmed äfven i viss mån det
kejserliga kansliets språkbruk som mönster, så gällde
detta emellertid hufvudsakligen ljud och former. I
dessa afseenden företer också tyska skriftspråket
än i dag en blandad karaktär. Diftongeringen af de
gamla långa vokalerna ī, ū och iu (= ȳ), som sedan
1100-talet genomförts i den bajersk-österrikiska
dialekten, hade redan vid medeltidens slut spridt sig
öfver större delen af östmellantyskan och behöfver
sålunda hos Luther icke tillskrifvas främmande
(sydtyskt) inflytande; bajersk-österr. är däremot
det konsekventa återgifvandet af p och pp med pf
(pfund, apfel), liksom af germ. d med t (tal).
Östmellantysk är åter afgjordt monoftongeringen
af de gamla diftongerna ie, uo, üe, som i
mellantyskan kan spåras redan på 1100-talet,
likaså bibehållandet af den obetonade ändelsevokalen
("das Luthersche -e" i sonne, rose för
sydtyskt sonn’, ros’). Mellantyska äro också i regel
kvantitetsförhållandena äfvensom ordformerna och
ordens genus. Äfven i fråga om satsbyggnaden rönte
Luther starkt inflytande af kanslistilen, och detta
ödesdigra inflytande har tyska skriftspråket sedan
aldrig kunnat frigöra sig från. Friare var Luther i
fråga om ordförrådet: från det lefvande talspråk,
som han kände, hämtade han och införlifvade med
skriftspråket en mångfald af kärnfriska ord, uttryck
och vändningar. Härutinnan stod han i samklang med de
två sista århundradenas utveckling; efter 1300 hade
den litterära verksamhetens tyngdpunkt förflyttats
till Mellan-Tyskland, och detta hade redan förut
förskaffat det mellantyska ordförrådet insteg i
litteraturen. Genom Luthers väldiga insats just under
skriftspråkets jäsande bildningsprocess blef denna
strömning afgörande för den senare utvecklingen,
och det högtyska skriftspråkets ordförråd
har än i dag en väsentligen mellantysk
prägel. Genom sitt vidsträckta författarskap och
sitt bibelöversättningsarbete tvingades Luther att
egna alltmera intresse åt tyskans yttre form, som han
ville göra så lättfattlig som möjligt för alla. Han
vinnlade sig alltmer om konsekvens i grammatik och
stafning, och ehuru hans språk på intet vis motsvarar
moderna begrepp om enhetlighet och konsekvens,
uppfattades det dock af samtida och efterföljare
som ett i det väsentliga enhetligt mönster, som
vann betydande auktoritet. Från senare hälften af
1500-talet framhålles Ober-Sachsen som det land, där
det bästa språket talas, ett rykte, som högsachsiskan
behållit ända in på 1800-talet. Luther är emellertid
långt ifrån nyhögtysk till sitt språk. I vissa
afseenden står han ännu på mhty. ståndpunkt; inom
flexionen märkes särskildt, att han på mhty. sätt
har vokalväxling i de starka verbens preteritum:
sing. steig, men plur. stiegen, hvilken växling
är utjämnad ett århundrade senare hos Opitz (som
framträdde 1617) och i modern tyska kvarstår endast
i verbet werden (ward : wurden). Luthers betydelse
för det nhty. språkets utveckling kan likafullt
betecknas som epokgörande; den är trefaldig:
1. Han gaf klarhet och stadga i formen åt den —
visserligen svaga — skriftspråkliga enhet, som
fanns före honom. 2. Han göt nytt lif i den gamla
formen genom frejdigt upptagande i skriftspråket
af ord, bilder och vändningar ur det lefvande
talspråket. 3. Han gjorde ofantligt mycket för det
af honom omskapade skriftspråkets utbredning öfver
hela språkområdet. Luthers skrifter nådde en för den
tiden oerhörd spridning. Hans bibelöfversättning,
hans katekes, hans psalmer trängde ned i de bredaste
lager och utgjorde grundvalen för predikan och
folkundervisning. För mången läskunnig voro dessa verk
den käraste och ofta enda läsningen. Deras betydelse
för den tyska skriftspråkstraditionen kan därför
knappast öfverskattas.
"Die gemeinsprache" tränger först igenom i det
protestantiska Mellan-Tyskland, där såväl språkligt
som religiöst det minsta motståndet mötte,
öfverraskande fort vinner det också terräng i
Nord-Tyskland, där hansans sönderfallande lämnade
rum för nya inflytanden, först som kyrkospråk
(hty. kyrkoordningar redan på 1520-talet,
hty. predikan omkr. 1600), småningom äfven som
officiellt språk och som de bildades skriftspråk
öfver hufvud. Långsammare gick det i det katolska
Syd-Tyskland och i det reformerta Schweiz. Här var
Luthers auktoritet föga värd, och den språkliga
olikheten var betydande. Flertalet af 1600- och
1700-talens författare och språkteoretiker verkade
för det mellantyska skriftspråkets utbredning;
den litterära verksamhetens tyngdpunkt låg i
Ober-Sachsen och Schlesien, den genom Opitz
inledda nya renässanslitteraturen blef sålunda
östmellantysk, och till denna riktning anslöto sig
de från Nord-Tyskland stammande diktarna. Motståndet
i Syd-Tyskland var dock både starkt och medvetet;
det uppgafs i själfva verket först framemot midten af
1700-talet, sist i Schweiz. Den slutliga segern hela
linjen utefter kom för skriftspråket genom de store
skalderna, Wieland, Lessing, Herder och framför allt
Goethe och Schiller. Både Goethe och Schiller förete
dock i sina äldre skrifter starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
