Sorry, no PDF download. - On this page / på denna sida - Tyska språket - Tyska språkparagrafen - Tyska Sydväst-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska sprakparagrafen Tyska Sydväst-Afrika
HOS
som England eger i London. Berlin kan icke heller |
göra samma anspråk på ledande ställning som Paris. Den
sydtyska partikularismen är en faktor att
räkna med, och flera af de andra storstäderna äro
mycket betydande, kulturellt mer än politiskt.
Nu finns det emellertid i Tyskland sedan många
år tillbaka ett fixeradt och åtminstone i teorien
så godt som enhetligt bildadt uttal, som brukas i
alla tysktalande länder. Det är scenuttalet. Med
scenuttalet (biihnenaussprache) menas det uttal,
som på grund af tradition och direktionernas
föreskrift används på Tysklands förnämsta teatrar
af alla de spelande, från hvilken landsända de än
härstamma. Detta uttal vill aflägsna allt dialektalt
och sålunda höja sig öfver munarterna: det är i
själfva verket ett artificiellt, stiliseradt uttal
af det högtyska skriftspråket, ett resultat af
scentradition och medveten bearbetning, afsedt att
tillfredsställa det dubbla krafvet på konstnärlig
stil och största möjliga tydlighet. Äfven inom
teateruttalet rådde, som naturligt är, vacklan i
vissa punkter. För att vinna full enhet sammanträdde
i Berlin 1898 ett antal framstående teaterledare och
germanister, hvilka reglerade och fixerade uttalet ;
till grund lades uppteckningar af goda skådespelares
uttal. 1908 hölls en ny konferens, också i Berlin,
där föreskrifterna ytterligare kompletterades och
i några punkter korrigerades, hvarjämte särskilda
tillägg gjordes ang. sånguttalet, som ju i viss mån
måste af vika. Dessa föreskrifter äro kodifierade
af professor Siebs i "Deutsche btihnen-aussprache"
(10:e uppl. 1912) och utgöra kanon för uttalet på
tyska scener. Äfven utanför scenen vinner detta
uttal terräng, i synnerhet inom skolorna, där
det särskildt anbefallés till bruk på så sätt,
att alla de förändringar och modifikationer, som
göras i det lokala uttalet, böra gå i riktning mot
scenuttalet. Dettas genomförande underlättas däraf,
att det i väsentliga punkter stämmer of verens med
det bildade nordtyska uttalet. Särskildt viktigt är,
att scenuttalet i likhet med det bildade uttalet i
Nord-Tyskland gör bestämd skillnad mellan b och p, d
och t, g och fc, hvilka ljud i mellan- och sydtyska
munarter i regel mer eller mindre fullständigt
sammanfallit, äfvensom klar skillnad mellan ö och
e, il och i, eu och ei, hvilka ljud på högtyskt
område likaledes sammanfallit, i det att ö, u och eu
"delabialiserats" till resp. e, i, ei. De hos mellan-
och sydtyska skalder särskildt förr - och icke minst
hos Goethe och Schiller - så vanliga rimmen af typen
höhen : geJien, gliick : blick, gebäude : weide
(alla ur Schillers "Lied von der glocke") rimma al
Usa ej enligt scenuttalet, och än mindre typen weide:
heute. Äfven rim af typen neige : schmerzensreiche,
eises : weisses (Faust, I) äro enligt scenuttalet
dåliga rim. Dessa punkter, i hvilka scenuttalet har
alla utsikter till definitiv seger bland de bildade
öfver hela tyska språkområdet, äro så viktiga,
att-man nu med viss rätt kan beteckna det moderna
tyska riksspråket som ett högtyskt skriftspråk med
lag-tyskt uttal.
Litt.: J. Grimm, "Deutsche grammatik" (1819
-37; ny uppl. 1870-98), Wilmanns, "Deutsche
grammatik" (1893-1909), H. Paul, "Deutsche
grammatik" (1916-20), Fr. Kauffmann, "Deut-scho
grammatik’’. 0. Behaahel. "Geschichto dör
doutschen sprache (i "Grundriss der gerinanischon
philologie", 3:e uppl. 1911); Braune,
"Althoch-deutsche grammatik", Baesecke, "Einf
tinning in das althochdeutsche" (1918), Weinhold,
"Mittelhochdeutsche grammatik" (2:a uppl. 1883),
Weinhold-Ehrismann, "Kleine mittelhochdeutsche
grammatik", H. Paul, "Mittelhochdeutsche grammatik",
Michels, "Mittelhochdeutsches elementarbuch"
(2:a uppl. 1912), Siitterlin, "Die deutsche
sprache der gegenwart", Heyse-Lyon, "Deutsche
grammatik", Siitterlin-Waag, "Deutsche sprachlehre
fur höhere lehranstalten", Curme, "Grammar of the
german language" ; J. och W. Grimm, "Deutsches
wörter-buch" (se Grimm, sp. 312), Sanders,
"Wörterbuch der deutschen sprache" (1859-65)
och "Ergän-zungswörterbuch" (1879-85), Weigand,
"Deutsches wörterbuch" (5:e uppl. 1909-10), H. Paul,
’ ’Deutsches wörterbuch’’ (2 :a uppl. 1908),
Fr. Kluge, "Etymologisches wörterbuch der
deutschen sprache" (8:e uppl. 1915), Graff,
"Althochdeutscher sprach-schatz" (1834-42; register
af Massmann 1846), Schade, "Altdeutsches wörterbuch"
(1872-82), Muller-Zarncke, "Mittelhochdeutsches
wörterbuch" (1854-61), Lexer, "Mittelhochdeutsches
hand-wörterbuch" (1869-78) och "Mittelhochdeutsches
taschenwörterbuch" (9:e uppl. 1908), 0. Hoppe,
"Tysk-svenskordbok"(1886),C. Auerbach, "Svensktysk
ordbok" (1907-16), Hoppe och S. Hildebrand,
"Svensk-tysk ordbok" (1916), och Duden,
"Rechtschreibung der deutschen sprache". E. W-r. Tyska
sprakparagrafen, en i tyska riksföreningslagen
af 19 april 1908 förekommande paragraf, som
föreskrifver tyskan som obligatoriskt språk vid alla
offentliga möten i Tyskland. Ett undantag gjordes för
distrikt, där 60 proc. af den gamla befolkningen var
icke-tysk. I dessa skulle bruket af icke-tyskt språk
vara tillåtet under 20 år. Paragrafen, som redan vid
sin tillkomst väckte missnöje och från liberalt håll
framställdes som en kränkning af principen om alla
medborgares lika rättigheter, blef snart föremål för
häftiga strider, och frågan om dess upphäfvande kom
snart på dagordningen. 27 aug. 1915 beslöt riksdagen,
att den skulle aflägsnas, men det dröjde ända till
19 april 1917, innan förbundsrådet under trycket
af den nya tyska försonlighetspolitiken
mot Polen godkände detta beslut.
L-ts.
Tyska Sydväst-Afrika, ett af Tysklands numera
förlorade koloniområden i Afrika, sträckte sig
längs kusten af Atlantiska hafvet från Oranjefloden i
s. till floderna Cunene och Okavango in. (se politiska
kartan till art. Afrika). Gränsen gick från Libebe vid
Okavango i en rak linje till Katima-Molilo-fallén i
Sambesi, därefter utmed denna flod till dess tillflöde
Tsjobe. Den följde sedan denna flod till den stora
kröken något söder om 18° s. br., därefter rakt åt
väster till 21 :a meridianen, som den följde till 22°
s. br., sedan utmed denna till
20 :e meridianen och slutligen längs denna söderut
till Oranjefloden. I engelsk ego var den
1,114 kvkm. stora enklaven Walfischbay. Kolonien
begränsades af portugisiska Väst-Afrika, Rhodesia,
Betsjuanaland och Kap-provinsen. Areal 835,081 kvkm.
79,556 inv. (1913), hvaraf 14,816 européer,
mest tyskar. I april 1883 anlade tyske
köpmannen Adolf Ltideritz vid Ångra Pequena
’sedermera kallad Luderitz b u c h t) n. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
