Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket - Tyska språkparagrafen - Tyska Sydväst-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som England eger i London. Berlin kan icke heller
göra samma anspråk på ledande ställning som Paris. Den
sydtyska partikularismen är en faktor att
räkna med, och flera af de andra storstäderna äro
mycket betydande, kulturellt mer än politiskt.
Nu finns det emellertid i Tyskland sedan många
år tillbaka ett fixeradt och åtminstone i teorien
så godt som enhetligt bildadt uttal, som brukas i
alla tysktalande länder. Det är scenuttalet. Med
scenuttalet (bühnenaussprache) menas det uttal,
som på grund af tradition och direktionernas
föreskrift används på Tysklands förnämsta teatrar
af alla de spelande, från hvilken landsända de än
härstamma. Detta uttal vill aflägsna allt dialektalt
och sålunda höja sig öfver munarterna: det är i
själfva verket ett artificiellt, stiliseradt uttal
af det högtyska skriftspråket, ett resultat af
scentradition och medveten bearbetning, afsedt att
tillfredsställa det dubbla krafvet på konstnärlig
stil och största möjliga tydlighet. Äfven inom
teateruttalet rådde, som naturligt är, vacklan i
vissa punkter. För att vinna full enhet sammanträdde
i Berlin 1898 ett antal framstående teaterledare och
germanister, hvilka reglerade och fixerade uttalet;
till grund lades uppteckningar af goda skådespelares
uttal. 1908 hölls en ny konferens, också i Berlin,
där föreskrifterna ytterligare kompletterades och
i några punkter korrigerades, hvarjämte särskilda
tillägg gjordes ang. sånguttalet, som ju i viss mån
måste afvika. Dessa föreskrifter äro kodifierade
af professor Siebs i "Deutsche bühnenaussprache"
(10:e uppl. 1912) och utgöra kanon för uttalet på
tyska scener. Äfven utanför scenen vinner detta
uttal terräng, i synnerhet inom skolorna, där
det särskildt anbefalles till bruk på så sätt,
att alla de förändringar och modifikationer, som
göras i det lokala uttalet, böra gå i riktning mot
scenuttalet. Dettas genomförande underlättas däraf,
att det i väsentliga punkter stämmer öfverens med
det bildade nordtyska uttalet. Särskildt viktigt är,
att scenuttalet i likhet med det bildade uttalet i
Nord-Tyskland gör bestämd skillnad mellan b och p, d
och t, g och k, hvilka ljud i mellan- och sydtyska
munarter i regel mer eller mindre fullständigt
sammanfallit, äfvensom klar skillnad mellan ö och
e, ü och i, eu och ei, hvilka ljud på högtyskt
område likaledes sammanfallit, i det att ö, ü och eu
"delabialiserats" till resp. e, i, ei. De hos mellan-
och sydtyska skalder särskildt förr — och icke minst
hos Goethe och Schiller — så vanliga rimmen af typen
höhen : gehen, glück : blick, gebäude : weide
(alla ur Schillers "Lied von der glocke") rimma alltså
ej enligt scenuttalet, och än mindre typen weide :
heute. Äfven rim af typen neige : schmerzensreiche,
eises : weisses (Faust, I) äro enligt scenuttalet
dåliga rim. Dessa punkter, i hvilka scenuttalet har
alla utsikter till definitiv seger bland de bildade
öfver hela tyska språkområdet, äro så viktiga,
att man nu med viss rätt kan beteckna det moderna
tyska riksspråket som ett högtyskt skriftspråk med
lågtyskt uttal.
Litt.: J. Grimm, "Deutsche grammatik" (1819—37;
ny uppl. 1870—98), Wilmanns, "Deutsche
grammatik" (1893—1909), H. Paul, "Deutsche
grammatik" (1916—20), Fr. Kauffmann, "Deutsche
grammatik". O. Behaghel. "Geschichte der
deutschen sprache (i "Grundriss der germanischen
philologie", 3:e uppl. 1911); Braune,
"Althochdeutsche grammatik", Bæsecke, "Einführung
in das althochdeutsche" (1918), Weinhold,
"Mittelhochdeutsche grammatik" (2:a uppl. 1883),
Weinhold-Ehrismann, "Kleine mittelhochdeutsche
grammatik", H. Paul, "Mittelhochdeutsche grammatik",
Michels, "Mittelhochdeutsches elementarbuch"
(2:a uppl. 1912), Sütterlin, "Die deutsche
sprache der gegenwart", Heyse-Lyon, "Deutsche
grammatik", Sütterlin-Waag, "Deutsche sprachlehre
für höhere lehranstalten", Curme, "Grammar of the
german language"; J. och W. Grimm, "Deutsches
wörterbuch" (se Grimm, sp. 312), Sanders,
"Wörterbuch der deutschen sprache" (1859—65)
och "Ergänzungswörterbuch" (1879—85), Weigand,
"Deutsches wörterbuch" (5:e uppl. 1909—10), H. Paul,
"Deutsches wörterbuch" (2:a uppl. 1908),
Fr. Kluge, "Etymologisches wörterbuch der
deutschen sprache" (8:e uppl. 1915), Graff,
"Althochdeutscher sprachschatz" (1834—42; register
af Massmann 1846), Schade, "Altdeutsches wörterbuch"
(1872—82), Müller-Zarncke, "Mittelhochdeutsches
wörterbuch" (1854—61), Lexer, "Mittelhochdeutsches
handwörterbuch" (1869—78) och "Mittelhochdeutsches
taschenwörterbuch" (9:e uppl. 1908), O. Hoppe,
"Tysk-svensk ordbok"(1886), C. Auerbach, "Svensk-tysk
ordbok" (1907—16), Hoppe och S. Hildebrand,
"Svensk-tysk ordbok" (1916), och Duden,
"Rechtschreibung der deutschen sprache".
E. W—r.
Tyska språkparagrafen, en i tyska
riksföreningslagen af 19 april 1908 förekommande
paragraf, som föreskrifver tyskan som obligatoriskt
språk vid alla offentliga möten i Tyskland. Ett
undantag gjordes för distrikt, där 60 proc. af
den gamla befolkningen var icke-tysk. I dessa
skulle bruket af icke-tyskt språk vara tillåtet under
20 år. Paragrafen, som redan vid sin tillkomst
väckte missnöje och från liberalt håll framställdes
som en kränkning af principen om alla medborgares
lika rättigheter, blef snart föremål för häftiga
strider, och frågan om dess upphäfvande kom snart
på dagordningen. 27 aug. 1915 beslöt riksdagen,
att den skulle aflägsnas, men det dröjde ända till
19 april 1917, innan förbundsrådet under trycket
af den nya tyska försonlighetspolitiken mot Polen
godkände detta beslut.
L—ts.
Tyska Sydväst-Afrika, ett af Tysklands numera
förlorade koloniområden i Afrika, sträckte sig längs
kusten af Atlantiska hafvet från Oranjefloden i s.
till floderna Cunene och Okavango i n. (se
politiska kartan till art. Afrika). Gränsen gick från
Libebe vid Okavango i en rak linje till
Katima-Molilo-fallen i Sambesi, därefter utmed denna flod
till dess tillflöde Tsjobe. Den följde sedan denna
flod till den stora kröken något söder om 18° s. br.,
därefter rakt åt väster till 21:a meridianen, som
den följde till 22° s. br., sedan utmed denna till
20:e meridianen och slutligen längs denna söderut
till Oranjefloden. I engelsk ego var den 1,114
kvkm. stora enklaven Walfischbay. Kolonien
begränsades af portugisiska Väst-Afrika, Rhodesia,
Betsjuanaland och Kap-provinsen. Areal 835,081
kvkm. 79,556 inv. (1913), hvaraf 14,816 européer,
mest tyskar. I april 1883 anlade tyske
köpmannen Adolf Lüderitz vid Angra Pequena
(sedermera kallad Lüderitz bucht) n. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
