- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
609-610

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska Sydväst-Afrika - Tyska templet. Se Tempelsällskapet - Tyska trädgårdsstilen. Se Trädgårdskonst, sp. 141 - Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oranjefloden en handelsstation och förvärfvade
genom köp ett område af trakten däromkring. 1884
ställdes detta under tyskt protektorat. Från en
ringa början växte detta kolonialföretag hastigt ut.
Tyskarna togo i besittning kustlandet norrut till
Cunenefloden och ströfvade inåt landet, tills de
träffade på boerna. Handelstrafiken med dessa
hejdades emellertid, då engelsmännen 1885
ockuperade Betsjuanaland. Genom en traktat 1890
med England fastställdes gränsen till detta land,
och samtidigt bestämdes Oranjefloden som gräns
mellan den tyska kolonien och Kaplandet. 1886
hade tyskarna genom fördrag med Portugal reglerat
gränsen i n. Tyskarna hade emellertid svårt att
göra sig gällande i landet, då de hade att
bekämpa en mycket stark opposition från den till
stor del mycket stridbara infödda befolkningens
sida. Denna var delad i många olika stammar:
buschmän, hottentotter, bergdamara-, hereró- och
ovambostammar. Till en början var det
hottentotterna under ledning af sin höfding Hendrik
Witbooi, som icke ville förlika sig med de främmande
inkräktarnas välde och först i sept. 1894 tvingades
att kapitulera och ingå förbund. S. å. försökte
hottentotthöfdingen Lambert ett uppror, som efter
fem månaders fälttåg undertrycktes. Det utbröt
emellertid på nytt 1896, då hereróhöfdingen
Nikodemus kom de upproriske till hjälp, men de tyska
trupperna lyckades efter förbittrade strider bli
herrar öfver situationen. Efter några i det hela
lugna år bröt orosstämningen åter ut.
Bondelzwaart-hottentotterna i södra delen af kolonien
grepo i slutet af 1903 till vapen, och då Damaraland
var blottadt på tyska trupper, som sändts
för att göra slut på dessa oroligheter, begagnade
hererófolket tillfället att sätta i verket en länge
förberedd nationell rörelse mot tyskarna. Anledning
till upproret var de på boskapsskötsel lefvande
infödingarnas fruktan för att bli undanträngda från
sina betesmarker af alltmer växande skaror hvita
farmare. Upprorets egentliga härd var Okahandja,
öfverhöfdingen Samuel Mahereros hemvist. Det
började därmed, att 120 af de i hererólandet
bosatte tyske farmarna i jan. 1904 öfverföllos och
nedstuckos. Det tog hastigt fart, då de tyska
stridskrafter, som funnos tillgängliga i Sydväst-Afrika
under guvernören Th. Leutweins befäl, voro för
svaga för att kunna återställa lugnet. I juni
ankom general von Trotha med förstärkningar från
Tyskland, och han slog i början af aug. vid
Okahandja n. om Windhoek de upproriskes
hufvudstyrka. Kampen var emellertid därmed icke
afgjord. Ett besvärligt gerillakrig tog vid, så mycket
svårare att göra slut på, som upproret spred sig
till andra delar af kolonien. I juli hade en
hereróbastard vid namn Morenga med några hottentottstyrkor
börjat fientligheter i de södra distrikten,
och i okt. började Witbooi ånyo röra på sig och
utfärdade en formlig krigsförklaring mot tyskarna.
Hans första krigshandling blef mord på 60 tyskar.
Trotha, som hade börjat en formlig jakt på
hererókrigarna, vände sig efter erhållna förstärkningar
mot hottentotterna, eröfrade i nov. Witboois
högkvarter Rietmont och tillfogade dem i jan. 1905
ytterligare ett nederlag. Under hela året fortsatte
emellertid gerillakriget, som kräfde oupphörligt
nya uppoffringar från Tysklands sida. Först efter
Hendrik Witboois död i nov. började de upproriske
ge upp spelet. Hans son Samuel Isaac kapitulerade
kort efteråt för Leutweins efterträdare som
guvernör v. Lindequist. Morenga blef i maj 1906
jagad öfver engelska gränsen, där han råkade i
engelsk fångenskap. Men icke förrän i dec.
kapitulerade bondelzwaart-hottentotterna, och det dröjde
ända till april 1907, innan freden kunde
proklameras. Morenga, som nu frigafs, försökte
visserligen ännu en gång anstifta oroligheter, men han
blef af de engelska myndigheterna i Kaplandet
oskadliggjord och dödad. Återstående upprorsband
trängdes under loppet af 1908 ut i Kalahariöknen.
De infödde afväpnades, och deras egendom blef i
stor utsträckning konfiskerad. Hererókrigen hade
för Tyskland medfört många uppoffringar, men de
infödda stammarna fingo vidkännas en åderlåtning,
som hotar dem med fullständig undergång. Hereróstammen
beräknades före inbördeskriget till omkr.
100,000 personer. Efteråt funnos icke fullt 20,000
kvar. Genom upproren hade tyskarna tvingats att
öka sina militära styrkor i Sydväst-Afrika, så att
dessa under den kritiska perioden uppgingo till
nära 15,000 man. Under de följande åren
inskränktes ånyo truppernas antal, så att de 1914
icke voro starkare än 3,000. Med dessa och
infödda hjälptrupper till ungefär samma antal
öppnades kort efter Världskrigets utbrott fientligheter
mot den engelska enklaven Walfish bay, som 11
sept. 1914 eröfrades. Tyskarna gingo 19 sept.
öfver gränsen till Sydafrikanska unionens område.
Till en början gynnades deras offensiv af en
upprorsrörelse bland boerna under ledning af öfverste
Maritz och general De Wet, men sedan denna
betvingats, började engelsmännen under ledning af
sydafrikanske premiärministern general Botha en
offensiv mot Tyska Sydväst-Afrika. Understödd
af den engelska flottan, lyckades Botha till
sommaren 1915 föra fälttåget till ett för de
engelsk-sydafrikanska intressena gynnsamt slut, i det
att den tyske guvernören 9 juli 1915 kapitulerade. I
Versaillesfreden 1919 afstod Tyskland från Tyska
Sydväst-Afrika, hvars ställande under Sydafrikanska
unionens ledning bebådats. Litt.: Hassert,
”Deutschlands kolonien” (1910), Dove, ”Deutsch
Südwestafrika” (1903), Leutwein, ”Elf jahre
gouverneur in Deutsch-Südwestafrika” (1908), och
Irle, ”Die herero, ein beitrag zur landes-, volks- und
missionskunde” (1906).
L–ts.

Tyska templet. Se Tempelsällskapet.

Tyska trädgårdsstilen. Se Trädgårdskonst, sp. 141.

Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein),
en mellan de tyska staterna under Tyska förbundets
tid (se Tyskland. Historia) ingången
förening om fri samfärdsel beträffande handel och
varutransport och i samband därmed om gemensamt
tullsystem beträffande stater utom föreningen,
vare sig tyska eller ej. I det äldre Tyska riket
kunde under medeltiden på grund af territorialstaternas
allt starkare ställning ej tänkas några
åtgärder från kejsarmaktens sida för att genomföra
ett enhetligt tullsystem. Det försök i dylik
riktning, som gjordes på riksdagen i Nürnberg
1522–23, strandade på städernas motstånd. Starkare
sträfvanden för att uppnå samma mål började
efter Wienkongressen (1815). De då bestående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free