Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena med ett Tyskland deladt i en mängd
olika tullområden (hvarje stat hade nämligen
sin tullgräns, sina in- och utförseltullar och
importförbud) kändes allt mera tryckande. Förslag
att åstadkomma en enhetlig organisation af tyska
tullväsendet framlades. Att omdaningen skulle
utgå från Tyska förbundets sida yrkades i främsta
rummet af Fr. List och Nebenius. Utvecklingen
tog dock en annan riktning. Särskildt svåra voro
förhållandena för Preussen, hvars territorium var
deladt på två stora områden och där ett sextiotal
tullgränser fanns. Af banbrytande betydelse blefvo de
preussiska tullagarna 1818 och 1821, som afskaffade
alla inre tullgränser och genomförde ett enhetligt
tullsystem med utförselfrihet som allmän regel och
med tullsatser efter varornas vikt. För såväl statens
finanser som näringslifvet blefvo bestämmelserna
af stor betydelse. De smärre stater, som voro
enklaver inom Preussens område, riktade förgäfves
häftiga angrepp mot de nya och för dem ogynnsamma
bestämmelserna. Försöken att förmå förbundsdagen
att ingripa misslyckades. De hänvisades då till att
ingå öfverenskommelser med Preussen. Redan 1819 slöt
Preussen traktat med Sondershausen, hvilken snart
följdes af andra. Dessa fördrag hvilade dock ej på
principen om full jämlikhet. Tullförvaltningen leddes
af Preussen, som till de öfriga staterna betalade
andel af tullinkomsterna efter deras invånarantal. De
syd- och mellantyska staternas misstänksamhet och
ovilja mot Preussen vållade, att försök till en större
tullpolitisk sammanslutning först efter lång tids
förlopp kunde leda till något resultat. En konferens
i Darmstadt 1820 mellan syd- och mellantyska stater
blef af ringa betydelse. Mellan Bajern och Württemberg
ingicks 1828 ett tullförbund. Hessen-Darmstadt slöt
1827 på grund af politiska skäl ett tullfördrag med
Preussen. Det medförde själfständig tullförvaltning
och större likställighet än de tidigare fördragen. På
initiativ från Sachsen, med stöd af Österrike,
bildades 1828 ett mellantyskt tullförbund, omfattande
Sachsen, Kurhessen, de thüringska staterna äfvensom
Frankfurt am Main, Hannover och Bremen. Preussiske
finansministern Motz lyckades emellertid 1829 med
Sydtyska förbundet ingå en förbindelse, som jämte
öfverenskommelser med Mecklenburg, Sachsen-Gotha och
Sachsen-Meiningen om nya transportvägar bidrog till
att beröfva den mellantyska föreningen hvarje djupare
innebörd. Kurhessen slöt sig af finansiella skäl 1831
till preussiska systemet, och exemplet följdes 1833 af
de thüringska staterna. Med Bajern och Württemberg
ingicks s. å. det förbund, hvartill äfven Sachsen
anslöt sig, som medförde, att Der deutsche zollverein
1 jan. 1834 trädde i kraft, omfattande ett område
af 7,719 kv.-mil med 23 mill. invånare. Baden, som
tidigare hindrat en sammansmältning af det norra och
södra förbundet, ingick 1835 i detsamma. Hannover
slöt 1834 med Braunschweig den s. k. Steuerverein,
i hvilken äfven Oldenburg ingick. Mellan de båda
tullförbunden rådde godt förhållande.
De förbundna staterna utgjorde ett gemensamt
tullområde med fri trafik inom detsamma och tullar
endast vid dess gränser. Tullinkomsterna fördelades
proportionellt mellan staterna, kostnaderna för
tullbevakningen bestredos af tullföreningens kassa. På
generalkonferenser af ombud från de olika staterna
ordnades förbundets angelägenheter och fastställdes
tulltariffer. För förändring af dessa fordrades
bifall af alla de förbundna staterna. En gemensam
tullag antogs på den första generalkonferensen 1836
i München. Med främmande stater ingingos gemensamma
handels- och sjöfartsfördrag, såsom med Holland 1837
och 1839 och med England 1841. Fördragen förnyades
1841 på 12 år. Motsatsen mellan de sydtyska staterna,
som 1845 fordrade skyddstullar, riktade mot engelska
industrivaror, och Preussen, som ville behålla de
äldre tarifferna, syntes skola leda till sprängning
af föreningen, men man lyckades utjämna saken. Vid
försöken att skapa en tysk enhetsstat 1848 sökte
man äfven tillgodose de ekonomiska intressena. I
förslaget till tysk författning 1849 förutsattes,
att riket skulle utgöra ett enhetligt tullområde
med full öfverensstämmelse, äfven i fråga om mynt,
mått och vikt. Sedan Tyska förbundet återställts, kom
frågan om Österrikes ställning till tullföreningen
att förorsaka en verklig kris i dess tillvaro,
österrikiske handelsministern Bruck drömde om ett
rike på 70 mill.; han afsåg skapandet af en ekonomisk
förbindelse af hela landområdet mellan Nordsjön och
Adriatiska hafvet. De förslag, som Österrike framlade
till en allmän tysk tullkonferens 1850, afböjdes
af Preussen. För att möjliggöra en tullförbindelse
med de tyska staterna omgestaltade Österrike hela
sitt tullsystem. Tullgränsen mot Ungern upphäfdes,
importförbuden afskaffades till större delen,
tullsatserna minskades. Frågan om Österrikes
ställning till tullföreningen kom att förbindas med
spörsmålet om dennas förnyande. Fördragen utgingo
1854. Mellan Preussen och Hannover ingicks 1851
ett förbund, som medförde en tullunion från 1854
på för Hannover gynnsamma villkor. Fördraget
betingades af de svårigheter tullföreningens
upphäfvande skulle medföra för Preussen med dess
ej sammanhängande territorium, öfverenskommelsen,
till hvilken äfven Oldenburg slöt sig, syntes skola
medföra tullföreningens upplösning, då Preussen
i nov. 1851 uppsade fördragen med tullföreningens
medlemmar och fordrade deras förnyande med antagande
af samma villkor som Hannover. Österrikes försök att
vinna de tyska staterna, framför allt de sydtyska,
på sin sida, strandade på motsatta handelspolitiska
intressen, äfvensom på tullpolitiska förhållanden, då
Österrike ej var i stånd att garantera dem lika höga
tullinkomster som förut. Ett närmande mellan Preussen
och Österrike, betingadt äfven af utrikespolitiska
skäl, fick sitt uttryck i handelsfördraget 1853,
som bl. a. stadgade, att 1859 skulle förhandlas om
en tullunion. Tullföreningen förnyades 1853 på 12 år,
räknadt från 1 jan. 1854. Den omfattade då ett område
af 9,000 kv.-mil med 35 mill. invånare. Motsatsen
mellan protektionistiska och frihandelsvänliga
synpunkter framträdde klart inom föreningen. Preussen
intresserade sig lifligt för tullindring, särskildt
på järn och väfnader. Af stor betydelse blef
handelstraktaten med Frankrike, ej minst genom den
förändring af tulltariffen, som den medförde. Preussen
och Sachsen slöto ensidigt denna traktat. Österrike,
som åter önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
