Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta område växlat åtskilliga gånger. Från alla
jordperioder finnas aflagringar, dels marina,
dels sötvattens- eller terrestra, bevarade i T. Af
siluriska bildningar går föga i dagen, medan
devonbildningar äro rikt utbildade i de rhenska
skifferbergen. Bildningar från karbonperioden
finnas i samladt område hufvudsakligen i Westfalen
och Ehenprovinsen samt, mera spridt österut,
i Sachsen och Schlesien. Viktiga stenkolsfält,
hvilka innehålla större förråd af brytbara stenkol,
än något annat land i Europa eger, finnas inom T:s
gränser; de mest betydande koldistrikten finnas i
Westfalen och öfre Schlesien, i gränstrakten mellan
Preussen, Österrike och Polen, men därjämte finnas
gruffält äfven i Saarområdet, i Rhenprovinsen på
vänstra Rhenstranden och i nedre Schlesien. Permiska
bildningar finnas spridda öfver större delen af norra
och mellersta T.; under senare delen af perioden,
då zechstenens kalkstenslager afsatte sig, fanns i
norra delen af T. en stor hafsarm, som blef afstängd
från världshafvet och småningom helt torkade in,
hvarvid stora lager af bergsalt och äfven af de
lättare lösliga kali- och magnesiasalterna (se
Stassfurtsalter och Zechstenssalter) afsatte
sig; förekomsterna äro praktiskt taget outtömliga.
Under triasperiodens början rådde delvis också
fastlandsförhållanden, då den brokiga sandstenen
aflagrades, medan musselkalken, som särskildt
i västra T. har stor utbredning, är en marin
bildning, hvaremot keupern, den yngsta delen
af T:s trias, åter är grundvattens- och delvis
sötvattensbildning. I sydvästra T., i Schwaben och
Franken, finnas jurasystemets fossilrika och rikt
omväxlande marina bildningar väl utvecklade. Kritans
bildningar förekomma hufvudsakligen i norra T. och
äro marina. Under tertiärperioden har i norra och
nordvästra T. tidvis funnits ett haf, medan mellersta
och södra T. under största delen af perioden varit
fast land. På tertiärperiodens fastland växte stora
skogar, som nu återfinnas i mellersta T:s rika och
ekonomiskt viktiga brunkolsbildningar. Eruptiva
bildningar af olika ålder ha flerstädes trängt
igenom sedimenten och finnas här och där i
bergstrakterna. Exempelvis märkas i Rhentrakten
de tertiäxa och posttertiära vulkaniska områdena
i Eifel och Siebengebirge. Nordtyska slätten
har fått sin karakteristiska utformning genom
den nordiska inlandsisen, som täckt berggrunden
med lösa jordlager, på sina ställen ända till 400
m. mäktiga; under sin vidsträcktaste utbredning nådde
inlandsisen foten af de mellantyska bergen (se karta
till art. Kvartärperioden, sp. 385–386). Nordtyska
slättens lösa aflagringar äro af mycket omväxlande
beskaffenhet, dels moränbildningar, företrädesvis
moränlera, hvilken bildats som bottenmorän under
isen, dels sand- och grusaflagringar, som aflagrats af
glaciärälfvarna framför isranden; särskildt bör man
bemärka det sjörika, starkt småkuperade landskap, som
något s. om Östersjöns kusttrakter utmärker israndens
stillastående under den baltiska isströmmens (se
d. o.) tid. K. A. G.
Berg och slätter. Den enda del af T., där Alperna
uppträda, är Bajern, hvars sydgräns går längs kammen
af de nordtyrolska l. bajerska kalkalperna, med
T:s högsta berg, Zugspitz (2,963 m.). Lik en
långsträckt femhörning vidtar n. därom den mot
n. sluttande sydtyska l. schwabisk-bajerska
högslätten, omkr. 250 km. lång, 140 km. bred, med
en areal af 26,000 kvkm. och en medelhöjd af 550 m.,
skild i v. från schweiziska högslätten genom Bodensjön
(399 m. ö. h.), i ö. begränsad af Inn och vattnad
af Donaus bifloder Lech, Isar och Inn, hvilka alla
upprinna utanför T. Den i sitt öfre lopp af kärr, i
ö. af den fruktbara Straubingslätten omgifna Donau,
hvars dalgång har en höjd af 466 (vid Ulm) till 292
m. (vid Passau), bildar dess nordgräns. I slättens
öfre, södra del, mot Alperna ligga de för sin skönhet
prisade Ammer-, Starnberg- och Chiem-sjöarna. Norr
om Donau, mellan dess bifloder Regen och Ilz, sträcker
sig Bairischer wald, en rad granitklippor med högsta
toppen i Einödriegel (1,126 m.), hvilka i s. ö. närma
sig Böhmerwald, där inom T. toppen Arber når 1,458
m. Donaudalen ofvanför Regensburg begränsas i n. af
Juras platåer, som slutta sakta ned mot Donau,
men stupa brant mot Neckardalen. Medelpunkten
i detta högland är det efter sitt råa, skarpa
klimat uppkallade Rauhe alp l. Schwabiska Jura,
som i s. v. kulminerar i Lemberg (1,015 m.) och i
n. ö. fortsattes i en båge åt n. upp till Main af
det af Donaus biflod Altmühl genomskurna Frankiska
Jura, med en medelhöjd af 530 m. Begränsade af Main
i n. och af Neckar i v., ligga n. och v. därom
Frankenhöhe (Hornberg 578 m.), med Steigerwald
(Frankenberg 512 m.) i n., Hohenlohehögslätten i
v. och längst i n. v., mellan Main, Rhen och Neckar,
Odenwald, med topparna Katzenbuckel (626 m.) och
Melibokus (515 m.), hvars norra, af Main på tre sidor
sköljda fortsättning är Spessart, med Geyersberg
(615 m.). Sydväst om Schwabiska Jura, mellan Neckar
i ö. och Rhen i v., vidtar Schwarzwald, med höga,
skogbevuxna och afrundade toppax, i s. Belchen
(1,415 m.) och Feldberg (1,493 m.), i Breisgau, samt
i n. Hornisgrinde (1,164 m.) och passet Kniebis (973
m.). Från s. till n. begränsas dessa berg i v. af den
300 km. långa, 30–40 km. breda öfre Rhendalen, hvars
västgräns närmast bildas af de med granittoppar –
i s. Sulzer Belchen (1,423 m.), n. därom Kahler Wasen
l. Kleiner Belchen (1,268 m.) – från omgifvande röda
triasbergarter krönta Vogeserna, hvilka i s. skiljas
från schweiziska Jura genom Mulhouseporten, dalgången
mellan Rhens och Rhônes vattensystem, och i n. äro
förenade med sandstensplatån Hart (Kalmit 683 m.),
Pfalziska berglandet och det af Saar, Mosel och Rhen
begränsade Hunsrück. I v. begränsas dessa berg
af Lothringens på järnmalm och kol rika högslätt,
och i n. v. afslutas T:s berg med den sterila,
glest befolkade och af stora kärrtrakter flerstädes
täckta Eifelplatån, mellan Sauer, Mosel och Rhen,
som i n. v. omärkligt öfvergår i Ardennerna. På
högra Rhenstranden ligga, n. om Main, Taunus och,
i n. skild från detta genom Lahn, Westerwald (högsta
punkten Fuchskauten 657 m.), naket och skogfattigt
liksom de flesta höjderna på högra Rhenstranden och i
n. begränsadt af Sieg. På Taunus’ sluttningar ligga
i s. bekanta mineralkällor, Ems, Nauheim, Homburg,
Soden, Wiesbaden m. fl., samt rhenvinernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
