Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess flodområde inom T. är 9,542 kvkm. T. är
således rikt försedt med vattenvägar, hvilkas
hela längd uppskattas till omkr. 11,000 km.,
men endast Rhen, i sitt mellersta lopp, har
tillräcklig vattenmassa för en obehindrad
flodtrafik alla årstider. – Till samfärdselns
tjänst finnas flera kanaler. De viktigaste äro:
Müllroser- l. Friedrich-Wilhelmskanalen (27 km.) och
Oder–Spreekanalen (100,6 km.), mellan Oder och Spree,
Finowkanalen (69,5 km.), mellan Oder och Havel,
hvilka tre förbinda Oders och Elbes flodsystem,
Elbe–Travekanalen (67,7 km.), från Lauenburg
till Lübeck, gamla och nya Plauekanalen (34,6
o. 30 km.), mellan Havel och Elbe, Eiderkanalen
(32 km.), mellan Östersjön och Eider, Kejsar
Vilhelms-(Nord–Östersjö)-kanalen (98,6 km.),
Dortmund–Ems-kanalen (283 km.), från Dortmund
öfver Münster till Ems, Ludwigskanalen (172 km.),
mellan Regnitz och Altmühl, förbindande Main med
Donau, Rhen–Rhônekanalen (323 km., hvaraf 132 i
T.) och Rhen–Marne-kanalen (317 km., hvaraf 107
i T.). En kanal mellan Rhen, Weser och Elbe, den
s. k. Mittelland-kanalen, är sedan länge planerad
(se Dortmund–Emskanalen, sp. 753).
Insjöarna, nästan alla flodsjöar, ligga i
två hufvudzoner. Den sydliga l. alpina zonen
ligger längs Alpernas norra fot. Endast i Bajern
finnas omkr. 70 sjöar. Störst är Bodensjön, som
delvis hör till T., naturskönast Königssee vid
Berchtesgaden. Af de öfriga märkas Walchen-,
Kochel-, Ammer-, Staffel-, Würm-(Starnberger-),
Tegern-, Schlier- och Chiemsjöarna. Den nordliga
l. baltiska sjözonen ligger rundt hela tyska
Östersjökusten och är utomordentligt rik på sjöar –
enbart i Mecklenburg finnas 223. De viktigaste äro:
Plön och Selentersjön, i Schleswig-Holstein, Müritz-
och Schwerinersjön, i Mecklenburg, Ückersjöarna,
i Brandenburg, Drazigsjön, Madu- och Lebasjön, i
Pommern, Wdzydzesjön, i Westpreussen, Goplosjön,
i Posen, Geserichsjön samt Mauer-, Löwentin-
och Spirdingsjön i Masuren. Äfven mellan dessa
båda zoner träffas sjöar, såsom Havelsjöarna och
Spreesjöarna i Brandenburg, Dümmersee i Hannover,
Steinhudermeer i Schaumburg-Lippe och Hannover,
Laachersee på Eifel samt små sjögrupper i öfre
Schlesien. – Den schwabisk-bajerska högslätten är rik
på mossar. Där ligga, ö. och v. om Isar, Erdinger-
och Dachaumossarna samt Donaumossen, mellan Ulm
och Donauwörth och vid Ingolstadt. I Hannover,
Oldenburg och Schleswig-Holstein, långt inne i landet
omkring Ems, Hunte och Weser, i Hinterpommern, nära
Östersjön, och vid Kurisches haff i Ostpreussen
finnas vidsträckta högmossar. Äfven i det inre landet
finnas ännu stora moss- och träskmarker, såsom i Posen
(Netze- och Obraträsket), i Brandenburg (Rhinluch,
Wartheträsket och Spreewald), i Sachsen (Drömling,
vid Aller), i Westfalen m. fl. Några af dessa
moss- och träskmarker ha på senare tid genom kanalisering
dränerats, särskildt i Hannover, och uppodlats.
Klimatet kan betraktas som ett medelvägsklimat mellan
det oceaniska klimatet i västra och det kontinentala
i östra Europa. Det har intet gemensamt med södra
Europas Medelhafsklimat, enär T. är skildt från dessa
trakter genom Alpernas höga barriär. Ehuru ganska
betydande
skiljaktigheter med afseende på temperatur och nederbörd
förefinnas mellan de olika delarna af T., äro dessa
dock mindre, än de eljest skulle vara, därigenom att
landets medelhöjd aftar från s. till n. I v. hindra
inga bergskedjor de varma och fuktiga vindarna från
Atlanten, och deras inflytande skönjes äfven i de
östra trakterna. Medeltemperaturen i sydvästra T. –
Rhens och Donaus flodområden – är omkr. 11°–12°
C., i mellersta T. 9°–10° och på norra slätten
8°–9° C. I Pommern och Westpreussen är den endast
6°–7° och i Ostpreussen 5,5°–6°. Varmast äro
de norra delarna af Rhenslätten, n. om Karlsruhe.
Dessa ligga ej fullt 100 m. ö. h. och skyddas af
omgifvande bergstrakter. Detsamma gäller om Neckars,
Mains och Mosels vinrika dalar. Sommartemperaturen
där är 19° C. och mera, medan jan. månads
medeltemperatur ej faller under fryspunkten.
Nordvästra T:s (v. om Elbe) klimat har en öfvervägande
oceanisk prägel med ej synnerligen varma somrar
(15–16° C.) och ej länge kvarliggande snö om
vintern. Väster om Weser öfverstiger jan. månads
medeltemperatur fryspunkten; i ö. sjunker den under
densamma, och därför är Elbe vanligen tillfrusen
någon tid af vintern. Ju längre man kommer
österut, dess större är skillnaden mellan sommar-
och vintertemperaturen (jfr Preussen, sp. 198).
Alla årstider ha nederbörd, hufvudsakligen
som sommarregn. Störst är regnmängden i det
bajerska platålandet och västra T:s bergstrakter.
För Eifel, Sauerland, Harz, Thüringerwald,
Rhön, Vogelsberg, Spessart, Schwarzwald, Vogeserna
m. fl. kan den årliga nederbörden beräknas till 860
mm. eller mera, medan den i de lägre terrasserna
af sydöstra T., såsom i Erzgebirge och Sudeterna,
är endast 760–800 mm. Samma nederbördsmängd får
också den fuktiga, nordvästra kusten af T., mellan
Bremen och Hamburg. I de återstående delarna
af västra T. samt på kusten af Hinterpommern och
i Ostpreussen stiger den till 600 mm. I västra
T. finns en trakt ryktbar för sin ringa nederbörd,
men äfven för sina ädla vinsorter, näml. Rhendalen
nedanför Strassburg, Pfalz och Maindalen, med endast
400–500 mm. nederbörd. Äfven Mecklenburg,
Lausitz, Sachsen, Thüringska platån, Westpreussen,
Posen och nedre Schlesien kunna räknas till de mera
torra trakterna, med en nederbörd af omkr. 500 mm.
– Växtvärlden. T., med sina saftiga ängar, sina
om vintern kala löfskogar af bok, ek och björk,
sina gran- och furuskogar samt hedar, tillhör med
afseende på vegetationen Central-Europa, och endast en
botanists vana öga varseblir de obetydliga olikheterna
i de särskilda landsdelarnas flora. Han ser mången
nordisk form, som saknas i mellersta T., åter uppträda
på Syd-T:s högslätt samt iakttar, att västeuropeiska
former, äfven träd, intränga öfver Rhen ända
till trakten af Halle och östeuropeiska arter öfver
östra gränsen. Endast Alperna höja sig öfver
vegetationsgränsen. Mellersta T:s berg nå knappt
den af den absoluta höjden betingade öfre
gränsen för boken, om ock i de högre delarna af
många berg, såsom Böhmerwald, Schwarzwald, större
delen af Thüringerwald och Oberharz, gran och
tall äro de öfvervägande skogsträden. Endast
de högsta delarna af Sudeterna, Riesengebirge,
Schwarzwald och Brocken sakna högstammig skog;
de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
