Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydvästra T. på båda sidor om öfre Rhen. Vidare räknades
till T. Lothringen och Friesland, som 843 utgjort en
del af Lothars rike. Stamhertigarna voro vasaller
under den tyske konungen. Med tiden sönderdelades
dessa stamhertigdömen i en mycket stor mängd mindre
län, hvilkas regenter under olika titlar voro den
tyske konungens vasaller, men hvilka i verkligheten
icke mycket fullgjorde sina undersåtliga skyldigheter,
såvida ej konungen var stark nog att tvinga dem
därtill. Vid medeltidens midt uppstodo vid dessa
vasallers sida de s. k. fria riksstäderna (se d. o.),
ett slags stadsrepubliker med samma ställning till
konungen som furstarna. Det var T:s olycka, att
det icke uppstod någon konungaätt mäktig nog att
konsolidera den sålunda upplösta staten, såsom det
t. ex. i Frankrike lyckades konungamakten att, under
ständiga strider, bryta vasallernas makt och göra
landet till en enda helstat. Karl den stores ätt i
T., till hvilken hörde konungarna Ludvig den tyske
(843–876), hans söner Karlman (876–880), Ludvig II
(876–882) och Karl den tjocke (876–887), som delade
T. sig emellan, Karlmans oäkte son Arnulf
(887–899) och dennes son Ludvig III Barnet (900–911),
utgick med den sistnämnde. Konungadömet tillföll då på
grund af släktskap med karolingerna Frankens hertig
Konrad I (911–918) och efter hans död Sachsens
hertig Henrik I Fågelfängaren (919–936), stamfader
för den sachsiska ätten (919–1024). Henrik lyckades
slå ungrarna (933), hvilka från Ungern härjade T.,
och hans son Otto I den store (936–973) besegrade
dem åter på Lechfältet 955 så grundligt, att de
alldeles upphörde med sina röfvartåg. Otto injagade
f. ö. skräck äfven hos grannfolken i n. (danskarna)
och i ö. (slaverna).
Heliga romerska riket af tyska nationen (962–1806).
Sedan Otto återställt lugnet i T., vände
han sig mot Italien, i hvars inre strider han
inblandade sig, och för ett ingripande till påfven
Johannes XII:s förmån tilldelade denne honom romerska
kejsarvärdigheten (962). Denna värdighet medförde
länshöghet öfver Italiens furstar och fria städer,
men invecklade på denna grund tyskarna i ständiga
strider med dessa, som icke ville lyda kejsaren. På
detta sätt kommo T:s konungar att offra sin bästa
kraft på det gagnlösa försöket att göra sig åtlydda
uti Italien, och detta var en af orsakerna till,
att deras makt öfver de tyske vasallerna ej kunde
upprätthållas. Ottos efterträdare ända till 1806
buro romerska Kejsarkronan och tyska konungakronan i
egenskap af härskare öfver det s. k. heliga romerska
riket af tyska nationen (se d. o.). Ottos son, Otto
II (973–983), och hans sonson, Otto III (983–1002),
voro hufvudsakligen upptagna med krig uti Italien. Med
Otto I:s broders sonson Henrik II (1002–24)
utslocknade ätten. Därefter följde den frankiska
l. saliska ätten (1024–1125), hvars förste regent,
Konrad II (1024–39), var en kraftig monark, en
af de mest framstående af alla T:s kejsare. Han
skyddade riket mot de krigiska grannfolken, indrog
1032 konungariket Burgund som ledigt län till riket
och upprätthöll utmärkt ordning såväl i T. som uti
Italien. För att få fred med Knut den store i Danmark
afträdde han
till denne genom ett fördrag 1035 området mellan
Eider och Schlei. Hans son, Henrik III den svarte
(1039–56), fullföljde sin faders verk och arbetade
särskildt på, att påfvemakten skulle innehafvas af
framstående män. Detta kom dock att vålla T:s ofärd,
ty påfvemakten i händerna på utmärkta män blef just
kejsardömets farligaste fiende. Henriks son, Henrik IV
(1056–1106), fick pröfva sanningen häraf. Svag och
öfvermodig, utmanade han genom sin själfrådighet
påfven Gregorius VII (1073–85), hvars mål var att
böja den världsliga makten under den andliga. Påfven
bannlyste 1076 kejsaren och lät förklara honom
afsatt. Så stor var vördnaden för påfven, att Henrik
öfvergafs af alla och ödmjukeligen måste anhålla
om påfvens förlåtelse, i Canossa 1077. Han ångrade
snart sin eftergifvenhet och började en strid med
påfven, som emot honom uppställde den ene motkejsaren
efter den andre. Under dessa strider förspilldes
det anseende och den myndighet, som kejsarmakten
förr haft; vasallerna blefvo allt själfständigare,
T:s splittring allt ohjälpligare. Under denna tid
började i synnerhet två ätter höja sig öfver de
andra: hohenstauferna, som af kejsaren belänades
med Schwaben, och welferna, åt hvilkas hufvudman
han gaf Bajern. Henriks son, Henrik V (1106–25),
fortsatte striden med påfvemakten. Denna strid tog
alltmer karaktären af en strid om investituren af
kyrkans högsta ämbetsmän (se Investera och Investitur)
och bilades först genom konkordatet i Worms (1122),
enligt hvilket påfven skulle förläna den andliga,
kejsaren den världsliga myndigheten. Då Henrik ej
efterlämnade någon son, valde de tyske furstarna
till konung Lothar af Sachsen (1125–37). Vid denna
tid hade konungavärdigheten, som från början varit
ärftlig, småningom blifvit en värdighet, till hvilken
de förnämste andlige och världslige furstarna valde
innehafvare, ehuru några bestämda valregler ej
ännu funnos och man af gammal häfd vid valet gärna
höll sig inom den aflidnes ätt. Lothar var en svag
man, som fullständigt böjde sig under påfven och
f. ö. sökte skaffa sin måg welfen Henrik den stolte
utsikten att få kejsarkronan genom att ge honom
Sachsen. Därigenom blef denne dock alltför mäktig
och farlig för de andre furstarna, som i stället
valde till konung hertigen af Franken, Konrad III
(1138–52), med hvilken den frejdade hohenstaufenska
ätten (1138–1254) uppsteg på T:s tron. Konrad fick
genast att utkämpa en strid med de missnöjde welferna,
men denna slutade så, att welfernas ätt miste både
Bajern och Sachsen. Konrads brorson och efterträdare,
Fredrik I Barbarossa (1152–90), återgaf dock sin
kusin welfen Henrik Lejonet, Henrik den stoltes son,
båda länderna. Fredrik förstod på ett utmärkt sätt
att upprätthålla ordningen i T. Under flera tåg
till Italien sökte han äfven där injaga respekt för
kejsarmakten. Men därvid stötte han på motstånd icke
blott af Italiens furstar och städer; äfven påfven
blef hans fiende och själen i alla resningar emot
honom. Som han dessutom öfvergafs af sin mäktigaste
vasall, Henrik Lejonet, blef han till sist slagen
vid Legnano (1176). Det lyckades honom dock att
genom en fördelaktig fred häfda den kejserliga
suprematien. Henrik straffade han genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
