Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fråntaga honom Bajern, som gafs åt Otto af
Wittelsbach, hvars ätt regerat där ända till
1918. Henrik fick däremot behålla sina områden i
nordvästra T., där hans ättlingar till våra dagar
regerat i Braunschweig och Hannover. På gamla dagar
företog Fredrik, liksom hans företrädare gjort 1146,
ett korståg för att återtaga Jerusalem, men omkom på
vägen dit. Hans son, Henrik VI (1190–97), vann genom
giftermål ett nytt arfland, Neapel och Sicilien,
men gjorde därigenom sin ätt ännu mera obehaglig
för påfven, som var detta lands länsherre och icke
gärna såg kejsarmakten förstoras. Som Henriks son
Fredrik vid faderns död var ett treårigt barn, valde
den hohenstaufenska ättens anhängare Henriks broder
Filip till konung (1198–1208), men motpartiet utsåg
Henrik Lejonets son, Otto IV (1198–1218). Sedan
den förre mördats, var Otto nog oklok att stöta
sig med den mäktige påfven Innocentius III, som då
emot honom uppsatte Henrik VI:s sjuttonårige son,
Fredrik II (1212–50), den mest lysande af sin
ätt, hvarefter Otto drog sig tillbaka. Fredrik
hade väl påfven att tacka för sitt val, men fick
icke dess mindre i några af de följande påfvarna,
Gregorius IX och Innocentius IV, sina oblidkeligaste
fiender. Som vanligt uppeggade de emot honom T:s
oroliga furstar. Hans försök att vinna påfven genom
ett korståg, 1228, hvarunder han för en tid återvann
Jerusalem, misslyckades. Hans öfvermod, hans lösa
seder och fria tänkesätt gåfvo påfven förträffliga
vapen. Folket upphetsades genom tiggarmunkarnas
predikningar och genom påfvens bannlysning. I de
ständiga striderna med motkonungar och upproriska
städer utsinade småningom kejsarens styrka, och när
han dog, stod ej mycket åter af den kejserliga maktens
anseende och betydelse. Sonen Konrad IV (1250–54) hade
samma fiender, som Fredrik haft, och blef knappast
erkänd som tysk konung. Hans son Konradin
(d. 1268), den siste hohenstaufern, beröfvade man
t. o. m. hans arfland Neapel, som af påfven gafs
åt Karl af Anjou. Redan före Konrad IV:s död hade
ett parti valt Vilhelm af Holland (1252–56). Efter
denne utsågos både Rikard af Cornwallis (1257),
engelske konungen Henrik III:s broder, och konung
Alfons af Kastilien (s. å.). Ingendera blef verklig
innehafvare af makten. T. kom sålunda att icke ha
någon konung under en mansålder. Denna tid kallas det
stora interregnum (1254–73). Under denna tid steg
splittringen i småstater till en vida större höjd än
förut; rätt och ordning voro alldeles försvunna, och
näfrättens tidehvarf syntes vara återkommet. Adeln
lefde hufvudsakligen af stråtröfveri, och all
fredlig samfärdsel skulle ha gått under, om ej
till handelns skydd bildats de stora stadsförbund,
som äro karakteristiska för den senare medeltiden:
Hansan i norra T., Rhenförbundet i det södra. Men
den hjälp, som därigenom åstadkoms, var i förstone
ej stor. Hela T. syntes hemfallet åt anarki och
upplösning. Slutligen fann sig t. o. m. påfven,
Gregorius X, uppfordrad att efter Rikards af
Cornwallis död (1272) påminna om nödvändigheten af
ett konungaval, och äfven T:s furstar insågo dess
nödvändighet. Sålunda valdes grefve Rudolf af Habsburg
(1273–91), stamfader för en af de
mäktigaste fursteätter, som historien känner. Själf
egde han några mindre områden i Schwaben; men
sedan han 1278 besegrat sin fiende, den mäktige
Ottokar af Böhmen, gjorde han flera af dennes
länder till sina, nämligen Österrike, Steiermark
och Krain. Dessa blefvo första upphofvet till den
habsburgska ättens s. k. österrikiska arfländer,
hvilka under den följande tiden utsträcktes ända ned
till Adriatiska hafvet. Men genom denna landvinning
hade habsburgarna blifvit så mäktiga, att de tyske
furstarna till Rudolfs efterträdare föredrogo en
furste med mindre arfland än hans son och funno en
sådan efter nära ett års sökande i Adolf af Nassau
(1292–98), en utmärkt regent, hvilken liksom Rudolf
sökte återställa landsfreden och göra slut på de
adliges stråtröfveri. Rudolfs son Albrekt höjde dock
snart upprorsfanan. Adolf stupade i striden, och
kronan tillföll Albrekt I (1298–1308). Denne råkade
snart i strid med furstarna, i synnerhet då han med
städernas hjälp ville trygga den fria handeln på
Rhen. Han sökte äfven utvidga sitt arfland genom att
slå under sig Schweiz, men lyckades icke däri. Sedan
han mördats af sin brorson Johan (Parricida), valdes
åter en konung utom det habsburgska huset, Henrik
VII af Luxemburg (1308–13), en tapper krigare, som
erkände skogskantonernas omedelbara beroende af riket
(1309) och sökte uti Italien återställa kejsarens
myndighet, men dog där. Genom att gifta sin son
Johan med arftagerskan till de bömiska länderna gaf
han sin familj en lysande maktställning. Det var
också därför kurfurstarna till hans efterträdare
föredrogo Ludvig Bajraren (1314–47), som dock fick
en motkandidat i Fredrik den sköne af Habsburg,
Albrekt I:s äldste son, hvilken besegrades och
tillfångatogs vid Mühldorf, 1322. Vid samma tid ledo
habsburgarna ett annat svårt nederlag, vid Morgarten
(1315), mot schweizarna. Äfven den franske konungen
Karl IV eftersträfvade att bli romersk kejsare, och
hans sträfvan befordrades af påfven, som då bodde
i Avignon och mycket berodde af Frankrike. Ludvig
blef t. o. m. bannlyst och var den siste kejsare,
som påfven vågade så behandla. Emellertid häfdade
de tyske furstarna sin valfrihet emot påfven genom
den s. k. första kurföreningen i Rense 1338, där det
beslut fattades, att den, som valts af kurfurstarna,
icke behöfde påfvens stadfästelse. Efter Ludvig
valdes Henrik VII:s sonson, Karl IV af Luxemburg
(1347–78), som dock allmänt erkändes, först sedan den
af bajerska partiet valde Günther af Schwarzburg
1349 dragit sig tillbaka. Karl IV var en för sina
arfländer mycket nitisk regent, men som romersk
kejsare betydde han icke mycket. Han bekräftade dock
genom den s. k. gyllene bullan (1356) den praxis,
som småningom utbildat sig i fråga om konungavalet
genom "kurfurstarna" (se nedan). Genom giftermål
och fördrag utvidgade Karl sin ätts besittningar
med Öfre Pfalz, Schlesien, Lausitz och Brandenburg
samt sökte äfven, ehuru fåfängt, bli den mäktiga
hansans förbundsöfverhufvud. Under hans tid hemsöktes
T. af "svarta döden", gisslarnas religiösa oväsen
och judeförföljelser. Hans äldre son, Wenzel
(1378–1400), var en oduglig och grym regent, som
ingalunda var i stånd att upprätthålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
