Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att finna, att ett religionskrig skulle göra all
vidare försoning omöjlig. Han ville därför helst ordna
tvisten genom ett kyrkomöte, men när han ändtligen
förmått påfven att sammankalla ett sådant, i Trident
(1545), vägrade protestanterna att infinna sig. Då
beslöt han sig för krig (Schmalkaldiska kriget,
1546–47) och besegrade i början med tillhjälp
af den protestantiske hertig Morits af Sachsen
protestanternas ledare, kurfurst Johan Fredrik
af Sachsen och landtgrefve Filip af Hessen. Men
sedan Morits fått kurfurstendömet Sachsen för
sin tjänst, afföll han från kejsaren och blef sina
trosförvanters anförare. Han fick hjälp af Frankrike,
som från T. eröfrade Metz, Toul och Verdun. Kejsaren
måste sluta stilleståndet i Passau 1552, sedermera
bekräftadt genom religionsfreden i Augsburg 1555,
i hvilken det medgafs riksständerna af augsburgisk
bekännelse samma politiska rättigheter som de
katolska, men hvarvid den bestämmelse (reservatum
ecclesiasticum) gjordes, att inga katolska prelater,
som ändrade religion, skulle få behålla sina
besittningar. Genom stilleståndet i Vaucelles 1556
fick Frankrike behålla sina gjorda eröfringar. Dessa
motgångar nedslogo så fullständigt Karls sinne,
att han beslöt abdikera. Därvid lämnade han de
spanska, burgundiska och italienska länderna åt
sin son, Filip II, men de tyska länderna och (1558)
kejsarvärdigheten tillföllo hans ofvannämnde broder,
Ferdinand I (1556–64). Dennes regering upptogs af
krig med turkarna. F. ö. voro både han och hans
son, Maximilian II (1564–76), mycket toleranta i
religionssaker. Om den senare, kanske den mest
begåfvade af alla habsburgare, trodde man, att
han själf ämnade öfvergå till protestantismen. Men
under dennes son Rudolf II (1576–1612) började den
katolska reaktionen sitt verk i Österrike. Rudolf
själf bidrog ej mycket därtill, men ministrarna, åt
hvilka han lämnade regeringen, leddes af jesuiterna,
hvilkas mål var kätteriets undertryckande. Till skydd
för sin politiska och religiösa frihet slöto därför
protestanterna ett förbund (Evangeliska unionen,
1608), hvilket föranledde de katolska riksständerna
till ett motförbund (ligan, 1609). Dettas
ledare blef hertig Maximilian af Bajern, enär
kejsaren ej var rätte mannen härtill. Denne lät
tvärtom de protestantiske bömarna aftvinga sig
"majestätsbrefvet" (se d. o.) 1609, hvarigenom deras
religionsfrihet bekräftades. Kejsarens likgiltighet
för regeringsärendena framkallade slutligen ett
uppror emot honom. Han afsattes och fick till
efterträdare sin broder Mattias (1612–19), på
hvars regering egentligen hans kusin, den fanatiske
jesuitlärjungen Ferdinand af Steiermark, tryckte
sin stämpel. Denne utrotade först protestantismen i
Steiermark och Österrike och vände sig sedermera mot
Böhmen, där "majestätsbrefvet" kränktes. Men Böhmens
folk reste sig 1618, och när snart därpå Mattias dog
och fick till efterträdare Ferdinand II (1619–37),
valde bömarna till sin konung kurfursten Fredrik af
Pfalz. Därmed tändes Trettioåriga kriget (se d. o.),
som fortfor under Ferdinand II:s och en stor del
af hans sons regering. I början såg det ut, som om
icke blott katolicismen skulle segra, utan äfven
kejsarmakten vinna större styrka än någonsin förr;
men svenskarnas uppträdande under Gustaf II
Adolf vände bladet. Ferdinand III (1637–57) såg
flera af T:s landsdelar genom Westfaliska freden
tillfalla icke-tyska makter, och de tyske furstarna
fingo vid samma tillfälle en så stor själfständighet,
att kejsarens makt sedermera var endast ett tomt
sken och riksenheten alldeles förlorad. Dessutom
var en stor del af T. alldeles ödelagd, och ett
tillstånd af laglöshet hade inträdt, som det icke
var lätt att sedan utrota. Ferdinands son Leopold I
(1658–1705), hederlig, men kraftlös, valdes till
kejsare först efter en svår valstrid med det franska
partiet, som ville ha Ludvig XIV till innehafvare af
värdigheten. Mot Ludvig XIV kom äfven Leopolds politik
alltjämt att riktas, men orsaken därtill var Ludvigs
lystnad att utvidga sig på sina grannars bekostnad. I
alla koalitionskrigen mot Frankrike var Leopold
en deltagare. I freden i Nijmegen 1678 förlorade
han till Frankrike Lothringen. De af Ludvig XIV
omedelbart igångsatta s. k. reunionerna, hvarigenom
bl. a. staden Strassburg 1681 besattes för fransk
räkning, godkändes genom stilleståndet i Regensburg
1684 af kejsaren för 20 år framåt. I freden i Rijswijk
1697 återgingo visserligen några af reunionerna och
Lothringen till T., men i stället behöll Frankrike
Elsass med Strassburg och Saarlouis. Äfven mot
Sveriges konung Karl X förde Leopold ett krig, som
afslöts genom freden i Oliva (1660). Genom detta krig
invecklades han äfven i krig med Karls bundsförvant
furst Rákóczi i Siebenbürgen. Efter dennes död (1660)
sökte Leopold uppsätta Kemény János på landets tron,
men invecklades därigenom i ett farligt krig med
Turkiet. Efter Montecuccolis seger vid S:t Gotthard
vid Raab (1664) slöts dock fred. Några år därefter
(1670) utbröt ett uppror i Ungern, hvilket tog
en farlig vändning, enär ungrarna fingo hjälp af
Turkiet och Leopold samtidigt var invecklad i krig
med Frankrike. Under detta krig belägrades (1683)
Wien af turkarna, som dock där ledo ett afgörande
nederlag. Efter nya segrar vann Österrike en stor del
af Ungern, som 1687 förklarades för ett österrikiskt
arfland, och hela Siebenbürgen m. m. genom freden
i Karlowitz (1699). Under sina sista år arbetade
Leopold på att skaffa sin yngre son, Karl, spanska
kronan, och då detta misslyckades, blef han en af
Ludvig XIV:s fiender i Spanska tronföljdskriget
(se d. o.). Hans äldre son och efterträdare, Josef I
(1705–11), fortsatte med all kraft detta krig, men dog
före dess slut samt efterträddes af sin ofvannämnde
broder, Karl VI (1711–40), som visserligen gick
miste om Spanien, men dock i freden i Utrecht 1713
vann Belgien, Milano, Neapel och Sardinien, hvilket
senare land han 1718 fick utbyta mot Sicilien. I
denna fred erkändes äfven Preussen (Brandenburg)
som konungarike. Därmed började ett nytt skede
i T:s historia, rivaliteten mellan de preussiske
hohenzollrarna och det österrikiska huset, under
hvilken de förre småningom lyckades undantränga
Österrike från dess gamla hegemoni i T. Efter ett
segerrikt krig med turkarna erhöll Karl genom freden
i Požarevac (1718) södra Ungern, en del af Valakiet,
Bosnien och en del af Serbien, men måste, då han på
1730-talet ville eröfra ännu mera, i freden i Belgrad
(1739) återlämna allt, utom Ungern. Som Karl var den
siste af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
