Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro alltså valfurstar l. kurfurstar (se d. o.).
Dessa riksämbetsmän voro de tre ärkekanslererna,
nämligen ärkebiskoparna af Mainz, Trier och Köln,
ärkedrotsen, pfalzgrefven vid Rhen, ärkemunskänken,
konungen af Böhmen, ärkemarskalken, hertigen af
Sachsen, och ärkekammarherren, markgrefven af
Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i "Gyllene
bullan" (1356). 1623 erhöll Bajern Pfalz’ gamla
valrätt; men för Pfalz’ räkning skapades 1648 en
åttonde kurvärdighet, hvartill 1692 kom en nionde,
för Hannover, hvars regent blef ärkeskattmästare. Som
kurfurstarna ofta utöfvade sin valrätt genom sändebud
och icke infunno sig vid kröningarna (hvilka skedde
i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, hvilkas
innehafvare (subofficiales imperii) tjänstgjorde
som deras vikarier. Detta var dock fallet endast
med de världsliga sysslorna. Sålunda voro grefvarna
af Waldburg arfdrotsar, grefvarna af Limburg och
(efter 1713) grefvarna af Althau arfmunskänkar,
grefvarna af Pappenheim arfmarskalkar, furstarna
af Hohenzollern arfkammarherrar och grefvarna af
Zinzendorf arfskattmästare. Äfven andra ärftliga
riksämbeten skapades. Så voro furstarna af Thurn
und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna
af Schwarzburg arfstallmästare, grefvarna af
Werthern det heliga romerska rikets arfdörrvaktare
o. s. v. Vid interregnum (tiden emellan en kejsares
död och valet af hans efterträdare) var pfalzgrefven
riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska
länderna (juris francici), kurfursten af Sachsen
för de sachsiska (juris saxonici). – Kejsarens titel
var, efter Maximilian I, "med guds nåde vald romersk
kejsare (electus romanorum imperator), alltid rikets
förstorare (semper Augustus), i Germanien konung";
därefter följde den långa raden af arfländer. Sedan
Fredrik II:s tid kallade kejsaren sig äfven "konung
af Jerusalem". Kejsaren hade försätet framför alla
andra monarker i kristenheten och var kyrkans högsta
världsliga stöd samt förde i sin titel "advokat och
världsligt öfverhufvud för kristenheten". Stora voro
alltså de anspråk, som kejsarvärdigheten innebar; men
de motsvarades icke synnerligen af verkligheten. De
rättigheter, som kejsaren verkligen utöfvade, voro:
att offentliggöra lagarna, att utöfva länsherrens makt
öfver rikslänen, att utnämna till vissa riksämbeten,
att representera riket emot utlandet, att beskydda
kyrkan, att en gång under sin regering bortge ett
kanonikat i hvarje af de riksomedelbara stiften,
att utfärda s. k. panisbref, d. v. s. att pålägga ett
stift eller kloster skyldigheten att försörja vissa
personer, mest militärinvalider, att utdela vissa
rättsprivilegier. Därtill kommo de s. k. kejserliga
reservaträttigheterna, d. v. s. sådana, som han fick
utöfva i de enskilda riksländerna, vanligen blott
under medverkan af landsherren. Dit hörde utnämning
af vissa ämbetsmän, påläggande af tullar, meddelande
af rätt att slå mynt, inrättande af universitet,
utnämning af doktorer, upphöjande i adligt stånd
eller till högre adlig värdighet e. d. Emellertid är
att märka, att under medeltiden vissa kejsare voro
verkliga styresmän, hvilka alla de andre furstarna
måste lyda. Men kejsarmakten blef till stor del
tillintetgjord i striden med kyrkan och med upproriska
vasaller, så att till sist ej mer återstod, än hvad
som nämnts. I allmänhet berodde dock äfven
under den äldre medeltiden kejsarens makt på hans
förmåga att göra den gällande, sålunda på hans
duglighet och på hans arfländers styrka. Frivilligt
visade furstarna honom aldrig synnerlig lydnad; det
var endast fruktan för hans makt, som förmådde dem
därtill. Kejsarens inkomster af riket, d. v. s. hans
civillista, voro i äldre tider, då han ännu hade
kvar de oerhörda kronodomänerna, mycket stora. På
Fredrik Barbarossas tid skattade man dem till nära 60
tunnor guld à 100,000 guldgyllen hvar, men sedermera
minskades de så, att man 1784 beräknade dem till
18,884 gulden, hvilket var mindre, än en hannoversk
kammarpresident uppbar i lön. En sjättedel af dem
utgjorde judarnas i Frankfurt "offerpenning". –
Riket var sedan början af 1500-talet deladt
i tio kretsar (lat. circuli regni), näml. den
österrikiska, den bajerska, den schwabiska, den
frankiska, den öfverrhenska, den nederrhenska eller
kurkretsen (så kallad efter de där liggande fyra
kurfurstendömena Mainz, Trier, Köln och Pfalz), den
burgundiska, den westfaliska, den öfversachsiska
och den nedersachsiska. I hvarje krets skulle,
som ofvan nämndes, en kretsöfverste upprätthålla
landsfreden. Han var en af kretsens furstar. I början
gjorde kejsaren anspråk på att få utnämna honom,
men snart öfvergick denna rätt till kretsständerna,
hvilka afgjorde dessa val och andra gemensamma
angelägenheter på s. k. kretsdagar. Undantagna
från kretsindelningen voro de bömiska länderna
(Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz) samt 24 mindre
områden här och där i T. och slutligen de många små
områden, som tillhörde riksridderskapet, hvilket
var fördeladt på tre riddarkretsar, den schwabiska,
den frankiska och den rhenska. Icke heller Schweiz
hörde till någon krets. Huruvida Tyska ordens och
Svärdsriddarordens land skulle inräknas i någon krets,
var aldrig säkert afgjordt. Hvarje krets sönderföll i
en mängd smärre områden, den schwabiska t. ex., som
var mest sönderstyckad, i icke mindre än 99 (på ett
område af 600 kv.-mil), oberäknadt de hundratals små
områden, som tillhörde riksridderskapet, och de många
habsburgska besittningar, som voro spridda i denna
krets, men dock hörde till den österrikiska kretsen.
Riket var på 1700-talet deladt i omkr. 1,800 olika
små stater, bland hvilka 296 stater med säte på
riksdagen (s. k. reichsstände) och omkr. 1,500
riksridderskaps- och andra smärre territorier (jfr
Riksomedelbar). Alla dessa områden, monarkier och
republiker, de s. k. riksstäderna (se d. o.), om
hvarandra, hade de mest olika författningar, lagar,
mynt, mått, vikt och inrättningar. Man kan häraf lätt
förstå, hvilket virrvarr härskade, i synnerhet sedan
westfaliska freden nästan upphäft all sammanslutning
emellan riksdelarna. De särskilde furstarna
fingo genom nämnda fred t. o. m. jus foederum,
d. v. s. rätt att sluta förbund med hvarandra och
med utländska makter, visserligen med villkor att
det ej skedde emot kejsaren, men denna inskränkning
brydde sig ingen om. Den berömda "tyska friheten"
(libertas germanica) bestod egentligen däri, att
kejsaren icke kunde lägga något band på de många
småtyrannernas utpressningar och förtryck af deras
olyckliga undersåtar, hvilka utarmades af de många
dyrbara hofven och hvilka h. o. h. berodde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
