Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina furstars godtycke. Ingen kunde säga något
emot, om furstarna sålde sina undersåtar till
soldater åt främmande makter eller utskrefvo deras
döttrar till sina mätresser eller för nöjes skull
nedsköto oskyldiga människor eller utplundrade
deras egendom. I alla viktigare ärenden var kejsaren
bunden af riksdagens samtycke. I äldre tider utlyste
kejsaren riksdag till den ort han ville och hur ofta
han önskade. Riksdagar höllos i de mest olika delar af
riket, i Worms, Speier, Mainz, Augsburg, Regensburg,
Forchheim, Erfurt, Gosslar o. s. v. Enligt en gammal
bestämmelse skulle hvarje kejsare hålla sin första
riksdag i Nürnberg. Den sista riksdagen, som afslöts
med ett formligt riksdagsbeslut (lat. recessus
imperii), hölls 1654 och kallades ända till rikets
upplösning "den senaste" (novissimus). Men från 1663
satt en ständigt församlad riksdag i Regensburg,
hvilken man kallat "den tyska nationens långa
riksnatt" och hvilken upplöstes först 1806. Denna
riksdag (comitia l. diæta imperii) var ej såsom de
äldre riksdagarna besökt af furstarna personligen,
utan af deras sändebud. Den tyska riksdagen var
nämligen icke en folkrepresentation, utan från början
en samling af de omedelbara riksstånden, fördelade på
3 afdelningar l. kurier (om riksdagens sammansättning
se vidare Riksstånd). Kurfursten af Mainz var
riksdagens "direktor"; hans ombud kallades därför
"direktorialgesant". Då religionsfrågor förekommo,
företogs en itio in partes, d. v. s. riksdagen
skilde sig i en katolsk och en protestantisk
öfverläggande afdelning (se Corpus catholicorum och
Corpus evangelicorum). Det var i regel omöjligt att
åstadkomma ett beslut i plenum. Man kan lätt förstå,
huru mycken tid åtgick för att inhämta instruktioner
från regeringarna, ty gesanterna röstade naturligtvis
efter instruktioner. Dessutom fordrades enstämmighet
mellan de tre kurierna. Deras beslut var dock
blott ett förslag (suffragium imperii) och blef
först genom kejsarens ratifikation ett riksbeslut
(conclusum imperii, ty. reichsschluss). – Om verkligen
någonting skulle uträttas, så hjälpte man sig med
s. k. riksdeputationer (se d. o.), hvilkas beslut
därpå vunno allmän giltighet. Men äfven på detta
sätt uträttades föga, och öfver hufvud taget kan
den långa riksdagen i Regensburg sägas ha uträttat
intet af vikt för den tyska nationen. I stället stred
man mycket ifrigt om de löjligaste titulaturfrågor
och bagateller samt gjorde sig väl värdig det af
fransmännen gifna namnet "la Sorbonne diplomatique
de l’Europe". Till rikets institutioner hörde äfven
Rikskammarrätten (se d. o.). Äfven dess verksamhet
var utan frukt för riket. Sällan lyckades man, ej ens
efter långa strider, ena sig om en dom; och fälldes
ändtligen en sådan, var det vanligen något riksstånd,
som vägrade att rätta sig efter den. Dess konkurrent
Rikshofrådet (se d. o.) var af alldeles samma art. –
Rikets utgifter skulle täckas af riksskatterna. Af
de s. k. ord. riksskatterna kvarstod under 1700-talet
endast en, den s. k. kammerzieler, som steg till
39,000 thaler och åtgick för Rikskammarrättens
underhåll. Bland de extraordinarie skilde man
emellan regelmässiga och oregelmässiga. Af de förra
fanns slutligen endast en kvar, nämligen römer-monat
(se d. o.), för hvars uppbärande det i vissa orter
fanns s. k.
reichspfennigmeister. Af den obetydliga summa, som denna
skatt inbragte, bildades riksoperationskassan, som
skulle vid rikskrig underhålla armén, under det att
de enskilda kretsarna fingo bekosta utrustningen. Man
kan häraf inse, hur pass väl det var sörjdt för arméns
underhåll i krig. Af de oregelmässiga skatterna var
"turkskatten" den vanligaste, men den förekom icke
under 1700-talet. – Rikets furstar voro i äldre
tider enligt feodallagen skyldiga att på kejsarens
kallelse bistå honom såväl i krig mot utlandet som
för att upprätthålla ordningen inom riket. Denna
skyldighet iakttogs dock ej alltid; tvärtom
förekommo ofta krig mellan furstar och kejsare,
och de förre blefvo bundsförvanter till utländska
makter mot sin länsherre, t. ex. under Trettioåriga
kriget. Efter detta fanns knappt ett spår kvar
af vasallplikterna. Slutligen bestämdes genom ett
riksdagsbeslut af 1681, att rikshären skulle bestå
af 12,000 man rytteri och 28,000 man fotfolk, i allt
40,000 man. Af dessa måste hvarje krets uppställa
ett visst antal, som sedan fördelades på kretsens
ständer. En sådan del kallades kretsens eller ståndets
"kontingent". Ofta hände det, att en sådan kontingent
var blott en enda eller några få man eller att två
ständer uppställde tre man tillsammans. Armén på
40,000 man kallades armatura ad simplum; om den, som
ibland kunde hända, två- eller tredubblades, kallades
den armatura ad duplum och ad triplum. Emellertid
uppnådde armén vanligen aldrig ens sin minimistorlek,
som därför kallades "idealfot", i motsats till
"usualfot", som vanligen för hvarje krets med några
tusen man understeg minimistorleken. Officerarna i
ett regemente utnämndes af de viktigaste ständerna. Så
utnämnde i bajerska kretsens andra regemente Salzburg
öfversten, Pfalz-Neuburg öfverstelöjtnanten, Passau
öfverstevaktmästaren (majoren) o. s. v. Uniformeringen
var olika för de olika ståndens kontingenter
och växlade för ett regemente i alla möjliga
färger. Beväpningen var den uslaste. Man letade
fram gamla odugliga vapen, så att af 100 gevär 75
ansågos icke kunna aflossa ett skott. En del af
rytteriet saknade hästar; de fleste ryttarna hade
aldrig förr suttit till häst. Soldaternas underhåll
var likaledes eländigt. En så dålig armé torde intet
civiliseradt land ha egt, och intet land torde väl ha
haft sämre ordnade institutioner i allmänhet än det
"heliga romerska riket". Förvånansvärdt är, att det
under sådana förhållanden kunde ega bestånd så länge,
som det gjorde.
J. F. N.*
Tyska förbundet (Der Deutsche bund), 1815–66. Efter
Napoleons fall sökte man i allmänhet återställa
allt på gammal fot; dock lät detta sig icke alltid
göra. Tyska riket hörde till de institutioner,
som icke kunde återupprättas. I stället inrättades
ett nytt slags tyskt rike, som kallades Tyska
förbundet och som uppstod genom förbundsakten
(deutsche bundes-acte) af 8 juni 1815. Enligt denna
skulle förbundet bestå af T:s suveräna furstar och
fria städer och ha till uppgift att skydda sina
medlemmars frihet samt upprätthålla T:s yttre
och inre säkerhet. Längre fram tillkommo några
nya grundlagar, nämligen Wien-slutakten 1820 samt
bestämmelser fattade vid Wien-ministerkonferensen
1834 och ministerkonferensen i Dresden 1851. Till
förbundet hörde från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
