Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början 38 stater, af hvilka 34 voro monarkier och
4 fria riksstäder. De trettiofyra monarkierna voro
kejsardömet Österrike, konungarikena Preussen,
Bajern, Sachsen, Hannover och Württemberg,
kurfurstendömet Hessen, storhertigdömena Baden,
Hessen, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz,
Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach och
Luxemburg – i personalunion med Nederländerna
–, hertigdömet Holstein (med Lauenburg) – under
samme konung som Danmark –, Nassau, Braunschweig,
Sachsen-Gotha, Sachsen-Koburg, Sachsen-Meiningen,
Sachsen-Hildburghausen, Anhalt-Dessau, Anhalt-Köthen
och Anhalt-Bernburg samt furstendömena
Waldeck, Lippe-Detmold, Schaumburg-Lippe,
Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen,
Reuss (äldre linje), Reuss (yngre linje),
Hohenzollern-Hechingen, Hohenzollern-Sigmaringen och
Liechtenstein. De fyra riksstäderna voro Frankfurt
am Main, Bremen, Hamburg och Lübeck. 1817 tillkom
en 39:e stat, landtgrefskapet Hessen-Homburg. Genom
fursteättens utslocknande och landets förening
med Koburg upphörde 1825 Sachsen-Gotha att vara
särskild stat, och längre fram försvunno af samma
anledning två af de anhaltska länderna (1847 och
1863) och Hessen-Homburg (1866), hvarjämte de båda
furstendömena Hohenzollern 1849 genom köp tillföllo
Preussen. Vid förbundets upplösning 1866 räknade
det alltså 33 stater. Af dessa voro fem medlemmar
endast för vissa delar af sina områden. Af Österrike
och Preussen voro endast de delar inkorporerade
i förbundet, som förr tillhört Tyska riket (af
Österrikes besittningar var detta förhållandet med
föga mer än en fjärdedel). Konungen af Hannover
var till 1837 äfven konung af England. Konungarna
af Danmark och Nederländerna voro ledamöter, den
förre för Holstein och Lauenburg, den senare för
Luxemburg. Förbundet omfattade 1866 en areal af
631,103 kvkm., med 46 mill. inv. Förbundets regering
var förbundsförsamlingen (die bundesversammlung)
l. förbundsdagen (der bundestag), som hade sitt
säte i Frankfurt am Main (utom juli 1848–maj 1850,
då den var upplöst, samt från 14 juli–24 aug. 1866,
då den sammanträdde i Augsburg). Församlingen
bestod af ombud från ländernas regeringar, hvilka
voro bundna af regeringarnas instruktioner. Den var
permanent, men kunde dock åtskiljas (för högst fyra
månader). Den fattade sina beslut dels i plenum,
dels i trängre råd (im engern rate). I det förra
hade de båda stormakterna (Österrike och Preussen)
och konungarikena 4 röster hvar, de andra staterna
3, 2 eller 1 röst hvar, tillsammans 70 röster. I
det senare voro de mindre staterna förenade i 6
"kurier", som hvar och en hade en röst; de elfva
största staterna hade däremot hvar sin röst, så att
hela antalet röster var 17. Det var noga bestämdt,
hvilka frågor skulle behandlas på det ena eller på det
andra sättet. Presidium i förbundet hade Österrike,
hvars ombud därför kallades bundespresidialgesandt. I
plenum hade man endast att fatta beslut, men icke
att diskutera, och i viktigare frågor fordrades
enhälligt beslut. Plenum hölls i allt endast sexton
gånger. Denna regering saknade emellertid egna organ
för att genomföra sina beslut; detta skulle tillkomma
de olika regeringarna. Vägrade en sådan att fullgöra
sin plikt, fanns ingen annan utväg än att använda
våld, något, som man naturligtvis i det längsta
sökte undvika. Det fanns sålunda ingen säkerhet,
att de fattade besluten verkställdes. Förbundet
var också skiljedomare såväl emellan staterna som
emellan furstar och folk. Det skulle äfven finnas
en förbundsfältherre, men endast en sådan har
verkligen tillsatts, nämligen Alexander af Hessen
(1866). Några utländska makter höllo ambassader i
Frankfurt, men förbundet själft hade icke några
sådana. De nödiga omkostnaderna skulle täckas
genom bidrag från staterna. Enligt författningen
skulle det finnas en förbundsarmé, bestående af 1
proc. af befolkningssiffran 1818, utom en reserv
af 1/3 proc.; men i verkligheten fick man aldrig
denna armé samlad. Något sjöförsvar fanns däremot
icke ens på papperet. Ett förbund med så liten
sammanhållning kunde icke med någon kraft uppträda
vare sig i det inre eller yttre. I den europeiska
politiken kunde det ej göra sig gällande. Intet
gjordes af förbundets myndigheter till befordran af
den ekonomiska och industriella utvecklingen. Tyska
tullföreningen (se d. o.), som inom kort skapades
under Preussens ledning, tillkom sålunda genom
individuella öfverenskommelser mellan Preussen
och olika tyska stater och stod h. o. h. vid
sidan af förbundsdagens verkningsområde. Hvad
den politiska utvecklingen beträffar, innehöll
förbundsförfattningen i 13:e art. en föreskrift,
att hvarje stat inom förbundet skulle upprätta
konstitutioner med valda folkrepresentationer
(landesständische verfassung), men vid utförande af
denna bestämmelse voro de olika staterna hänvisade
till sig själfva, och de under Metternichs ledning
fattade reaktionära Karlsbadbesluten (se d. o.) af
år 1819 afbröto de reformvänliga försök, som på sina
håll hade gjorts. I några företrädesvis sydtyska
stater infördes folkrepresentationer, men dessas
rättigheter voro mycket kringskurna. I Preussen nöjde
man sig med provinsiella landes-stände, ända tills det
första parlamentet för hela monarkien (vereinigter
landtag) 1847 inkallades. Den förefintliga liberala
rörelsen, hvars hufvudsakliga verksamhetsfält under
den framstegsfientliga regimen fått vara pressen och
vissa litterära och sociala sammanslutningar, hälsade
denna händelse välkommen. Ett liberalt Preussen
förmodades bli ett kraftigt stöd åt konstitutionell
utveckling i andra stater, men tillika åt arbetet på
en nationell reform af förbundsförfattningen. Redan
i okt. 1847 hade ett möte i Heppenheim behandlat ett
förslag om ett tyskt nationellt parlament, ehuru
dess beslut närmast gick ut på tullföreningens
utbyggande. 2 febr. 1848 framlade F. D. Bassermann
(se d. o.) i den badensiska kammaren en motion om
en tysk ständerrepresentation vid förbundsdagens
sida. Den just då utbrytande februarirevolutionen
i Frankrike sträckte sina verkningar äfven till
T. Den vållade inre omstörtningar i de olika tyska
staterna, satte fart i de konstitutionella rörelserna
och befordrade det arbete, som afsåg att omdana
Tyska förbundet och ingjuta mera kraft och enhet
däri. De första underrättelserna om oroligheterna
i Paris föranledde H. von Gagern (se d. o.) att i
Darmstadtkammaren 27 febr. framlägga ett förslag till
konstitutionell reform, som gick ut på att införa en
nationell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
