Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella rörelse, som uppflammade i T. under
påverkan från de italienska enhetssträfvandena,
kommo de därför att alltjämt intaga motsatta
ståndpunkter. Österrike kämpade af alla krafter för
att icke utstötas ur T. och erhöll därvid stöd af
mellanstaterna, som fruktade att mista all betydelse,
om Preussen blef den enda stormakten i T. En starkt
omhuldad tanke var äfven att söka sammansluta
de mindre staterna till en enhet, som med mera
kraft kunde uppträda vid sidan af de sinsemellan
hvarandra motvägande båda tyska stormakterna (den
s. k. trias-idén). Händelserna i Italien 1859–61
påverkade kraftigt de tyska enhetssträfvandena bland
den tyska allmänheten. De första mera betydande
opinionsyttringarna kommo till stånd i juli och
aug. 1859 i Eisenach, där ett antal tyska demokrater
uttalade sig för ett nationellt parlament och en
centralregering med den militära och diplomatiska
ledningen i Preussens händer. Kort därefter bildades
Tyska nationalföreningen (se d. o.), som ville
arbeta för T:s enande under Preussens ledning
och som under R. von Bennigsen (se d. o.) började
utveckla liflig verksamhet. Nationalföreningen,
som hade sitt främsta stöd i norra T., fick 1862
en rival i Tyska reformföreningen (Deutscher
reformverein), rekryterad från det mot Österrikes
utstötande ur Tyska förbundet fientliga stortyska
partiet och med anhängare hufvudsakligen i Bajern,
Württemberg och Hannover. Reformföreningens
uppgift blef att arbeta för en sådan reform, att
"ingen del af T. blefvo utesluten". Folkmöten
höllos i alla delar af T. för att uttala sig i
frågan. Från regeringshåll upptogs den nationella
reformfrågan af den preussiske utrikesministern
A. Bernstorff (se d. o.), som återupptog den gamla
unionsplanen med vissa modifikationer och sökte
genom delstaternas fria öfverenskommelse få till
stånd en verklig förbundsstat inom statsförbundets
ram. Häremot protesterade Österrike och flera af
mellanstaterna, hvilka förklarade sig icke vilja
biträda någon reform, som skulle utesluta Österrike
ur T. eller underordna de öfrige furstarna under
en ledamot af förbundet. I stället understödde
dessa ett förslag till Tyska förbundets omdaning,
som 1861 framlades af Sachsens premiärminister, von
Beust. Enligt detta förslag, som gick i de stortyska
intressenas anda, skulle tyska förbundsförsamlingen
stå kvar som en representation för regeringarna, men
vid dess sida skulle ställas en folkrepresentation
(abgeordnetenversammlung), som skulle vara ett
utskott ur de olika representationerna, samt
en centralregering (bundes-executiv-gewalt),
som skulle utgöras af Österrike och Preussen,
såsom själfskrifna och en tredje stat, vald af
de öfriga. Förbundsförsamlingen hade att ensam
sammankalla representationen och förelägga de ärenden,
som den skulle behandla. Representationen skulle
sålunda sakna två de viktigaste rättigheterna:
rätten att samlas på bestämda tider och rätten till
initiativ. Preussen vägrade emellertid att gå med
på detta förslag, och Österrike ställde villkor
för sitt samtycke. I de förhandlingar, som under
sommaren 1862 fördes i Wien, deltog icke Preussen,
hvars intressen nu i väsentlig mån absorberades genom
den utbrutna konstitutionella konflikten om anslagen
till militärväsendet (se Preussen, sp. 224 f.).
Med Bismarcks utnämning till preussisk
ministerpresident 8 okt. 1862 började en ny tid äfven
för den tyska nationella frågans utveckling. Bismarck
hade tidigare haft den uppfattningen, att Österrike
och Preussen gemensamt skulle kunna handha ledningen i
T. Närmare bekantskap med den österrikiska politiken
och dess sträfvan att hålla Preussen nere hade
emellertid väckt en stark skepticism hos honom i
fråga om ett lyckligt samarbete, och hans preussiska
själfkänsla började allt häftigare reagera mot de
österrikiska maktanspråken. Genast från början af sin
verksamhet som den preussiska politikens ledande man
kom han därför att energiskt bekämpa de österrikiska
förslagen till förbundsreform. Preussen fortsatte
sålunda 1863 sin mot Österrike afvisande politik
från fjolåret och vägrade deltaga i den i aug. på
Österrikes initiativ sammanträdande fursteförsamlingen
i Frankfurt. I denna deltogo alla tyska furstar med
undantag för staterna Preussen, Holstein, Lippe och
Anhalt-Bernburg. Förgäfves hade man sändt konung
Johan af Sachsen som "kurir" till konung Vilhelm I i
Baden-Baden för att förmå denne att infinna sig. 1
sept. enade man sig om den af kejsar Frans Josef
framlagda reformplanen. T:s regering skulle skötas
af ett direktorium, bestående af Österrikes, Preussens
och Bajerns representanter såsom själfskrifna, af
en representant för konungarikena Sachsen, Hannover
och Württemberg, utsedd antingen i viss ordning med
årligt ombyte eller enligt inbördes öfverenskommelse,
samt dessutom af ett ombud för de sju storhertigdömena
och ett för de mindre staterna och fria städerna,
med ombyte hvart tredje år. Vid direktoriets sida
skulle finnas ett förbundsråd, ombud från de olika
regeringarna, samt ett förbundsparlament, sammansatt
af delegerade för de olika landtdagarna och med
hufvudsakligen rådgifvande karaktär. Detta skulle
samlas hvart tredje år, och efter dess sammanträden
skulle furstarna sammanträda för att afgöra de
förslag, som parlamentet framställt. Slutligen
skulle en förbundsdomstol slita tvister mellan
staterna. Detta förslag blef af de närvarande
furstarna antaget med 24 röster mot 6, dock med
den samtidigt afgifna förklaringen, att man vore
bunden vid denna öfverenskommelse, endast till
dess att Preussen kommit med afslag eller framlagt
ett motförslag. Preussen kunde naturligtvis icke
acceptera fursteförsamlingens reformplan, men dess
motprojekt, åsyftande en formlig union mellan de tyska
staterna och, i st. f. en församling af delegerade
för landtdagarna, en verklig folkrepresentation,
grundad på direkta val, ledde icke heller till
något resultat. Omständigheterna tvungo för
tillfället Bismarck till en viss försiktighet. Den
slesvig-holsteinska frågan blef ånyo aktuell vid
konung Fredrik VII:s af Danmark död, 15 nov. 1863, och
Bismarck beslöt att icke försumma ett tillfälle
att genom en utrikespolitisk kris söka få lättnad
i de inre svårigheterna. Men för framgången af
en aktion mot Danmark var Österrikes medverkan
önskvärd, i synnerhet med hänsyn till möjligheten af
fransk-engelskt eller ryskt stöd åt Danmark. Bismarcks
plan lyckades, Österrikes medverkan vanns, och genom
freden i Wien i okt. 1864 måste Danmark till de båda
makterna afträda Slesvig, Holstein och Lauenburg (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
