Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att jämte tullförbundsrådet afgöra tullföreningens
angelägenheter. Efter åtskilligt motstånd
från de partikularistiskt sinnade sydtyska
representanterna antogs 8 juli 1867 det preussiska
författningsutkastet, och följande år kunde det
första tullparlamentet i Berlin sammanföra ombud
från både norra och södra T. För enhetsverkets
fortsättning kräfdes ett stärkande af den nationella
samhörighetskänslan. Det dröjde icke länge, förrän
denna hade tillfälle att bryta fram med en kraft, som
öfvervann alla dittillsvarande hinder. När Frankrike
i juli 1870 förklarade Nordtyska förbundet krig (se
Fransk-tyska kriget), grepo de sydtyska staterna
enligt de ingångna förpliktelserna till vapen för
att stödja förbundet. De lysande framgångarna höjde
mäktigt den tyska nationalkänslan och förmådde de
sydtyska staterna att genom de s. k. novemberfördragen
1870 uppge sin partikularistiska ståndpunkt
och förena sig med sina nordliga grannar. 1 jan. 1871
började den nya staten sin tillvaro under namnet
Tyska riket.
Tyska riket som kejsardöme (1871–1918). 18 jan. 1871
utfärdade Preussens konung från Versailles
en förordning, hvarigenom han förklarade, att
han antagit titeln tysk kejsare under namn af
Vilhelm I (1871–88). Den författning (se ofvan,
sp. 642–645), som blef gällande för det nya riket,
var i hufvudsak densamma som Nordtyska förbundets, med
de förändringar, som nödvändiggjordes af de sydtyska
staternas (Bajerns, Badens och Württembergs) samt
Hessens inträde i förbundsstaten och kejsardömets
införande. Det tyska kejsarriket omfattade 22
monarkiska stater och 3 republikanska samhällen
samt ett direkt under kejsarens öfverhöghet stående
riksland (se vidare sp. 617).
Tyska riksdagen, som första gången samlades
21 mars 1871, inneslöt så många olika element,
att den nödvändigt måste bli splittrad i många
olika partier. De förnämsta af dem voro de
tysk-konservative (se d. o.), de frikonservative
(se d. o.) l. tyska rikspartiet; centern (se d. o.),
det klerikala partiet, som omfattade katolikerna; det
nationalliberala partiet (se d. o.); secessionisterna
(se d. o.); framstegspartiet (se Fortschrittspartiet)
och socialdemokraterna. Mellan alla dessa partier hade
Tyska rikets skapare Bismarck att lotsa fram det nya
och opröfvade statsskeppet. Svåra stormar hade det
genast från början att uthärda. De konfessionella
frågorna trädde omedelbart i förgrunden. Den påfliga
ofelbarhetsdogmens proklamering aktualiserade en
mängd problem ang. den katolska kyrkans ställning
och inflytande inom riket. Heliga stolens anspråk,
motarbetade på mera religiös grund af de af
I. Döllinger (se d. o.) ledda gammalkatolikerna,
fingo kraftigt stöd i det som politisk sammanslutning
framträdande centerpartiet, hvilket redan vid
riksdagen 1871 yrkade på, att T. skulle medverka till
att återställa påfvens världsliga makt. Bismarck, som
i likhet med andra tyska statsmän fann sig föranlåten
att uppträda till den tyska statsmaktens skydd
emot de utifrån dirigerade kyrkliga strömningarna,
tog initiativet till en lagstiftning, som skapade
den långvariga, under namnet kulturkampen (se
d. o.) kända inrikespolitiska konflikten. Striden
utkämpades hufvudsakligen i Preussen och Bajern,
men sträckte sina verkningar
äfven till andra tyska stater. Dess mest utmärkande
händelser var det 1872 af riksdagen godkända
förbudet för jesuitorden och de af preussiske
kultusministern A. Falk 1873 och 1874 genomdrifna
s. k. majlagarna (se d. o.). Centerpartiets trots alla
undertryckningsåtgärder alltjämt fortsatta frammarsch
gjorde emellertid dess parlamentariska stöd värdefullt
för Bismarck, som också fr. o. m. den nye påfven Leo
XIII:s regeringstillträde 1878 visade sig benägen
för en försoning. Fullt afvecklad blef konflikten
icke förrän 1887 (jfr Bismarck-Schönhausen, sp. 508,
och Preussen, sp. 227 ff.). – Medan kulturkampen
ännu stod på sin höjdpunkt, i slutet af 1870-talet,
hade en annan mot nationalstaten fientlig rörelse,
den socialdemokratiska, hastigt blifvit en faktor att
räkna med. Två till en början skönjbara riktningar,
den ena revolutionär och kosmopolitisk under ledning
af Bebel (se d. o.) och Liebknecht (se d. o.), den
andra präglad af den mera nationellt sinnade Lassalle
(se d. o.), hade på en kongress i Gotha 1875 enats,
hvarefter det tyska socialdemokratiska partiet
blef en af de kraftigaste kamporganisationerna i
den internationella arbetarrörelsen. Inom T. vann
rörelsen raskt terräng och åstadkom en genom våldsam
propaganda irriterad stämning bland massorna. Två på
en kort tid gjorda mordattentat på kejsar Vilhelm,
hvilka visserligen icke ledde sitt ursprung direkt
från socialdemokraterna, tillskrefvos dock den af
dem befordrade anarkistiska agitationen och blefvo
dem närmaste anledningen till den i okt. 1878
af riksdagen antagna socialistlagen. Genom dess
förbud för möten och skrifter af socialistisk
eller kommunistisk natur och offentlig socialistisk
agitation i allmänhet tillämnades socialdemokratien
en undantagsställning, som bekräftades vid lagens
upprepade förnyanden. Bismarck var emellertid
angelägen om att kombinera socialistlagen med ett
socialt lagstiftningsarbete, hvarigenom han hoppades
kunna bryta udden af den spirande rörelsen. Genom
ett kejserligt budskap till riksdagen 17 nov. 1881
bebådades framläggande af förslag om olycksfalls-,
sjuk- och invaliditetsförsäkring. Sjukförsäkringen
blef genomförd i juni 1883 och olycksfallsförsäkringen
i juli 1884. I juni 1889 sattes kronan på verket
af en allmän ålderdomsförsäkringslag. Dessa och
andra sociala förbättringar voro emellertid icke
till fyllest att utrota socialdemokraterna. Deras
antal växte, oaktadt agitationen måste bedrifvas i
hemlighet, och det visade sig slutligen, att rörelsen
med våldsamma medel icke kunde undertryckas. Bismarck
framhärdade i det sista i sin oförsonliga politik,
och det var fullständigt i strid med hans vilja,
som riksdagen 25 jan. 1890 förkastade ett förslag om
socialistlagens förnyande utan tidsbegränsning. 30
sept. s. å. upphörde lagens tillämpning. – Jämsides
med det sociala började på det ekonomiska området
ett nydaningsarbete, som i samma mån afsåg att sätta
T:s politiska lif på säkra fötter. Under de första
åren af 1870-talet upprätthölls det frihandelssystem,
som i början af Vilhelm I:s regering inaugurerats af
R. Delbrück (se denne). Sålunda beslöt man 1873 att
1 jan. 1877 taga bort tullarna på oarbetadt järn och
omedelbart afskaffa tullarna på arbetadt järn. Alla
restriktioner, som hämmat handel och industri i
Preussen och öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
