Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stater, aflägsnades likaså. Frihet gafs att
utöfva handel och handtverk (gewerbefreiheit),
att idka sjöfart och kolonisera. Ett enhetligt
myntsystem (reichsmark och pfennig) infördes genom
myntförordningar 1871 och 1873. Af betydelse för
bankväsendet blef den preussiska bankens öfvergång
till riksbank 1875. Kort därefter aflägsnades
emellertid Delbrück från den post som president i
rikskanslersämbetet han innehaft, och Bismarck började
förbereda en öfvergång till ett protektionistiskt
system. Sedan en tullskyddsvänlig majoritet 1878
konstituerats i riksdagen, framlade Bismarck sina
finansiella planer inför en tariffreformkommitté,
som tillsatts af förbundsrådet. Den i febr. 1879
sammanträdande riksdagen fick mottaga proposition om
återgång till principen om tull på alla importerade
varor, och efter långa öfverläggningar blef detta
riksdagens beslut (juli 1879). Bismarcks plan att
ställa alla järnvägar i T. under rikskontroll
och bidraga till att trygga rikets finanser
genom ett tobaksmonopol misslyckades däremot. Af
stor betydelse för tyska handelns och industriens
utveckling blef tyska kolonialväldets grundläggning
på 1880-talet. Ett första förslag i denna riktning,
framställdt 1880 och åsyftande statsunderstöd åt ett
af Hamburg-firman Godeffroy bildadt tyskt handelsbolag
på Samoa-öarna, föll på riksdagens motstånd, men
denna utgång blef signalen till en rörelse för
tysk aktivitet på kolonialpolitikens område, som
snart bar frukter. Den tyska befolkningens hastiga
tillväxt och det därmed sammanhängande krafvet på nya
förvärfskällor samt den framåtgående industriens
behof af billigare råmaterial blefvo härvidlag
utslagsgifvande. 8 dec. 1882 bildades i Frankfurt am
Main Die deutsche kolonialgesellschaft för främjande
af kolonialfrågan. Följande år togs det första
steget till dess realisering, då Bremen-köpmannen
E. Lüderitz genom fördrag med hottentotterna i
Sydväst-Afrika förvärfvade bukten Angra Pequena med
ett tillhörande område på 50,000 kvkm., i hvars
nordöstra del tyska missionärer 1864 hade hissat
tyska flaggan. 1884 utsändes kanonbåten "Möwe" med den
erfarne upptäcktsresanden G. Nachtigal (se d. o.) som
Tyska rikets kommissarie till Guinea-kusten,
och under dess expedition togos såväl Togo som
Kamerun i besittning för tysk räkning. På hösten
s. å. afreste K. Peters (se d. o.) på uppdrag af det
nybildade Gesellschaft für deutsche kolonisation till
Öst-Afrika och förvärfvade för sällskapets räkning
genom fördrag med olika furstar ett Sansibar-område
på 140,000 kvkm. De tyska kolonialföretagen
väckte helt naturligt bekymmer i England, och
förhållandet var vid flera tillfällen under dessa år
spändt. Bismarck lyckades emellertid undvika större
konflikter. I samförstånd med Frankrike, hvars
koloniala verksamhet i samma mån som T:s var hotad
af England, bragte Bismarck till stånd en konferens
i Berlin i nov. 1884, där Kongoproblemet fick sin
lösning (se Kongo-konferensen). 1886 skedde genom
öfverenskommelse med England en bestämning af de
brittiska och tyska intressesfärerna i Öst-Afrika,
som 1890 efter Bismarcks afgång åtföljdes af ett
bytesfördrag, hvarigenom T. erkände det brittiska
protektoratet öfver Sansibar och Pemba och i gengäld
erhöll Helgoland. Men det var icke endast i
Afrika, som T. bedref kolonialpolitik. 1884
tog det i besittning norra kusten af Nya
Guinea (Kaiser Wilhelms land) och flera öar i
den s. k. Bismarck-arkipelagen, där det tyska
Neuguinea-gesellschaft blef banbrytare. 1885 följde
ockuperande af Marshallöarna och 1888 af Nauru. Den
tyska kanonbåten "Iltis" färd till Karolinerna 1885,
dit den hann före ett från Manila utsändt spanskt
fartyg och där den hissade tyska flaggan på ön Jap,
förorsakade en skarp konflikt med Spanien, hvars
lösning på Bismarcks förslag öfverlämnades åt påfvens
skiljedom. Leo XIII afgjorde 22 okt. 1885 tvisten så,
att Spanien, som redan 1525 tagit öarna i besittning,
hade prioriteten och skulle behålla suveräniteten, men
att tyskarna skulle få rätt att anlägga en kolstation
och där ha full handelsfrihet. 1899 köpte emellertid
T. af Spanien såväl Karolinerna som Marianerna och
Palauöarna. S. å. förvärfvade det genom ett fördrag
med England och Förenta staterna några öar tillhörande
Samoa-gruppen. De nämnda kolonialsällskapen och
andra, som vid olika tillfällen bildades, förmådde
med tiden icke uppbära koloniernas förvaltning,
och de öfvergingo inom kort till kronkolonier. Det
tyska kolonialväldets tillvaro hade en lifgifvande
verkan på den tyska sjöfarten. Postångarlinjer på
främmande farvatten, till Öst-Asien, Australien
och Afrika, inrättades och fingo statsunderstöd. –
En af Bismarcks trägnaste omsorger för att trygga
det nyskapade riket mot faror utifrån rörde
militärväsendet. Nordtyska förbundets riksdag hade
1867 bestämt, att förbundshärens fredsstyrka till 31
dec. 1871 skulle utgöra 1 proc. af befolkningen 1867
och att för den följande tiden fredsstyrkan skulle
fixeras genom lag. Genom rikslagen af 9 dec. 1871
blef detta beslut prolongeradt för ytterligare tre
år med den ändringen, att arméns numerär för åren
1872–74 fixerades till 401,659 man. Ett förslag att
en gång för alla bestämma fredsstyrkans storlek,
till dess en ny reglering genom lag följde, stötte på
häftigt motstånd vid riksdagen 1874, men efter ett
par månaders öfverläggningar antogs ett af Bismarck
godkändt, från nationalliberalt håll framställdt
kompromissförslag, enligt hvilket arméns fredsstyrka
fixerades till nämnda siffra för en period af sju år
(septennat, 1 jan. 1875–31 dec. 1881). Vid denna
periods utgång förnyades lagen för ytterligare sju
år med en ökning af numerären till 427,000 man. Nästa
gång frågan kom före, 1887, voro de utrikespolitiska
förhållandena synnerligen tillspetsade. Den franska
boulangismen hade i väsentlig grad ökat den krigsfara,
hvarmed den franska revanschstämningen hotat T. ända
sedan kriget 1870–71, och i ö. hade Balkanfrågornas
tillspetsning gjort en konflikt mellan Ryssland och
Österrike långt ifrån osannolik. Mer än någonsin fann
den tyska riksregeringen septennatets förnyande
nödvändigt. Det framlagda förslaget härom,
som tillika gick ut på en höjning af numerären
till 468,000 man, stötte emellertid på starkt
motstånd i riksdagen, och ett af centern och de
frisinnade framdrifvet kompromissförslag om den
äskade prolongationens begränsning till tre år vann
riksdagens gillande. Bismarck skred omedelbart till
riksdagens upplösning. Vid de nya valen, som egde
rum 21 febr. 1887, slöto sig de partier, som utgjort
minoriteten, nämligen de konservative, tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
