Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Tyskland (Historia)
684
af tjänstetiden till två år gällde alla truppslag
utom kavalleri och ridande fältartilleri, vid
hvilka vapenslag treårsutbildningen bibehölls, men
förklarades vara en provisorisk försöksåtgärd. Först
1905 blef den definitiv. - Stora parlamentariska
svårigheter hade Caprivi haft att bekämpa,
och något pålitligt stöd af vissa partier hade
han aldrig lyckats vinna. Härtill kommo snart
meningsskilj-aktigheter med ministrarna. Caprivi
hade 24 mars 1892 afgått från posten som preussisk
ministerpresident, hvartill i hans ställe utsetts
grefve Botho von Eulenburg (se d. o. 2). Någon
olägenhet af de förut förenade ämbetenas delning på
två innehafvare förmärktes icke, så länge Eulenburg
lojalt stödde Caprivis politik. Men snart inträdde
en schism. Anarkistattentatet 24 juni 1894 mot
franske presidenten Sadi Carnot blef i de romanska
länderna signalen till upptagande af frågan om
internationell kamp mot anarkismen. IT. gaf
det anledning till förnyad diskussion om
socialistlagen. Någon enighet kunde icke uppnås på
borgerligt håll, och i regeringskretsar framträdde
snart meningsbrytningar. Kort efter ett manövertal i
Königsberg 6 sept., hvari kejsaren utfärdade maningen:
"Upp till kamp för religion, för sedlighet och
ordning mot omstörtningens partier", mottog han i
Potsdam 20 okt. en deputation från Ost-preussen,
som i en adress fordrade sträng lagstiftning mot
folkets inre upplösning. Bland dem, som understödde
adressen, befann sig Eulenburg. Caprivi, som
hela tiden ställt sig "kallblodigt" afvisande
mot undantagslagstiftningens förnyande och icke
velat uppge hoppet om att "återvinna" arbetarna,
fann sig icke kunna gå med på de konservatives
långt gående kraf, tog den nu demonstrerade
motsättningen mot Eulenburg till anledning
att inlämna sin afskedsansökan och anförde som
ytterligare skäl, att han vid flera tillfällen
icke af kejsaren blifvit frågad till råds. Efter
att först ha afböjt Caprivis begäran tillkännagaf
kejsaren ett par dagar senare 26 okt. sin afsikt
att bevilja den. Samma dag, 27 okt., som Caprivis
afgång tillkännagafs, fick äfven Eulenburg sitt
afsked, och till bådas efterträdare som rikskansler
och preussisk ministerpresident utnämndes furst
Chl. K. V. von Hohenlohe-Waldenburg-Schillings-fiirst
(se H o h e n l o h e 3). Denne var 75 år gammal
och rik på erfarenheter från en långvarig karriär,
under hvilken han beklädt skiftande kräf-vande
poster, men genom sin ålder knappast i stånd till
kraftigare positivt ingripande i riksregeringens
uppgifter. På rättskipningens område föreligga
från hans kanslerstid två betydande resultat,
båda betecknande framsteg för den nationella
enhetstankens genombrott, l juli 1896 antogs af
riksdagen en för hela riket gällande civillag,
följd af en militär strafflagsreform, godkänd 4 maj
1898, sedan ett skarpt motstånd från Bajerns sida
mot att underordna sig den högsta riksdomstolen
brutits. Banbrytande blef Hohenlohes kanslerstid
på det utrikespolitiska området genom begynnelsen
af den imperialistiska världspolitiken. Anledningen
var närmast den tyska handelns och industriens behof
af ett politiskt och militärt stöd mot den alltmera
stegrade konkurrensen. Kejsar Vilhelms 23 sept. 1898
vid invigningen af Stettins nya hamn gifna lösen:
"Vår framtid ligger på hafvet!"
| angaf en ny riktning för den tyska
politiken,. I enlighet därmed vidtog byggandet af en
stormaktsflotta. För detta arbete hade kejsaren funnit
en energisk och öfvertygad ledare i den 1897 till
statssekreterare för marinen utnämnde von Tirpitz
(se d. o.). Denne framlade 1898 den s. k. första
flottlagen, som för de närmaste sex åren utstakade
ett byggnadsprogram omfattande 19 linjeskepp, 8
kustpansarfartyg och 42 kryssare. Erfarenheterna från
spansk-amerikanska kriget, som visat nödvändigheten
af kraftigt pansrade artillerifartyg, föranledde
emellertid redan 1900 den andra flottlagen, som
till år 1917 tog i sikte byggande af 38 linjeskepp,
14 stora och 38 små kryssare. Stämningen i riksdagen
var mycket gynnsam för förslaget, som 12 juni antogs
med 201 röster mot 103. Ute i landet omfattades
Tirpitz’ sträfvanden med lifligt intresse, och den
1898 bildade Tyska flottföreningen (se d. o.), hvars
mål var att bedrifva propaganda för flottpolitiken,
kunde glädja sig åt ett stadigt ökadt antal
ledamöter. De första stegen på den nya politiska
banan hade tagits redan 1895, då T. i förening
med Frankrike och Ryssland ingripit i Öst-Asien
och föranledt Japan att afstå från den i freden i
Shimonoseki 17 april s. å. från Kina förvärfvade
Liautung-halfön. Sin. tacksamhet för hjälpen visade
Kina genom att upplåta ett område i närheten af
Tien-tsin åt tyska affärsmän och ge tillstånd till
upprättande af en tysk koloni i Hankau. 1897 följde
ett andra ingripande mot Kina med anledning af,
att två tyska missionärer mördats i Schan-tung. En
tysk eskader, som uppträdde i Kiau-tschöu-bukten,
genomdref några tyska fordringar på upprättelse
och skadestånd, och omedelbart därefter slöts ett
fördrag med Kina, hvarigenom Kiau-tschöu-bukten
med närmaste område utarrenderades till T. på 99
år. Den tilltagande benägenheten hos den tyskar
politiken att breda ut sig utöfvor den traditionella
kontinentalpolitikens gränser började väcka oro på
engelskt håll, och förhållandet till Storbritannien
växte för T. i betydelse i proportion därtill. T:s
ingripande mot Japan 1895 i samförstånd med Ryssland
låg knappast i Englands intresse, äfven om den af
Ryssland visade tjänsten icke var tillräcklig för att
återknyta den gamla tyska vänskapen med tsarriket. I
Afrika funnos åtskilliga konfliktpunkter kvar äfven
efter den uppgörelse, som 1893 egt rum ang. Kameruns
västra gränser. Det tysk-franska aftaiet om Kameruns
östra gräns 15 mars 1894 väckte i England missnöje,
då det gaf Frankrike ett område, som England i sitt
kort förut afslutade fördrag med T. gett detta
land, för att det icke skulle falla i Frankrikes
händer. De franska och tyska kolonialintressenas
motsättning mot de engelska manifesterades vid samma
tid genom en fransk-tysk protest mot ett engelskt
fördrag med Kongostaten, hvilket tillförsäkrade
England ett område mellan Albert Edvard-sjön och
Tanganjika. Den sydafrikanska frågans tillspetsning
genom den växande konflikten mellan England och
boerrepublikerna berörde nära T:s ekonomiska intressen
i den afrikanska kontinentens södra del. Det låg i den
tyska politikens intresse, att boernas oafhängig-het
blef bevarad, hvilket bl. a. tog sig uttryck i ett
telegram från tyske kejsaren till boerpresidenten
Kriiger med lyckönskningar till, att d:r Jamesons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
