- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
693-694

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vidare till armén. Alla försäkringar om,
att eröfringsplanerna afsvurits, blefvo
verkningslösa, då man icke af regeringen kunde få
rent besked exempelvis om afsikten att utrymma
Belgien och de ockuperade franska områdena.
Behandlingen af de östra randstaterna väckte oro,
då de hårda villkoren i Brest-Litovsk-freden
med Ryssland knappast tydde på de försonliga
tendenser, som börjat anses som den kortaste
vägen till fred. Den djupaste grunden till
krigsledan var emellertid den för hvarje
krigsår växande lifsmedelsbristen, som alltmera
hotade att anta karaktären af verklig
nöd. Hvilka förfärliga verkningar den långvariga
afknappningen på eller totala frånvaron af de
mest närande födoämnena haft, har väl först efter
krigets slut blifvit allmänt kändt. Först då har
det också blifvit fullt klart, hvilken
betydelse den allmänna undernäringen måste ha
haft för den förkrossande upplösningen af hela
det tyska samhället. Under stora svårigheter
hade tyska regeringen genom en beundransvärdt
väl organiserad ransonering af lifsmedlen lyckats
bevara uthållighetsviljan i 3 1/2 år, då den i början
af 1918 efter den 9 febr. afslutade freden med
Ukraina ansåg sig kunna sprida förhoppningar
om rikhaltig tillförsel af spannmål från
denna rika kornbod. "Brödfreden" med Ukraina
skulle förjaga de värsta bekymren och ge tyska folket
kraft att lyckligt genomföra den sista afgörande
kampen. Sommaren kom med nya missräkningar.
Det visade sig vara så godt som omöjligt att få
hem de ukrainska skördar, som man räknat på, och
i stället måste en nedsättning af brödransonen
tillgripas. Krigsrapporterna från västfronten,
där den kraftmätning, som blef afgörande, hade tagit
sin början med en kortvarig tysk framryckning, blefvo
allt ogynnsammare. Den inrikespolitiska kampen blef
allt intensivare, då de af de radikala elementen
allt högljuddare fordrade reformerna, bl. a. af
den preussiska valrätten, läto vänta på sig.
Krafvet på en genomgripande parlamentarisering
af regeringen och dess rekrytering genom män,
som hade folkmassornas förtroende, framfördes med
allt större kraft. Ett försök att tillmötesgå
dessa kraf gjordes, när grefve Hertling 30 sept.
1918 afgick. Kring den för liberala tänkesätt
kände nye rikskanslern, prins Max af Baden,
bildades 3 okt. en regering, i hvilken den undan
för undan radikaliserade centermannen M. Erzberger
ingick vid socialistledaren Ph. Scheidemanns sida.
Prins Max’ första regeringsåtgärd blef en af
de militära motgångarna framkallad och
från högkvarteret eftertryckligt fordrad
begäran till Förenta staternas president Wilson
om inledande af förhandlingar om stillestånd
och fred (noten afsänd natten till 5 okt.).
Inrikespolitiskt framträdde han genom sitt första
stora riksdagsanförande 5 okt. med ett omfattande
reformprogram, hvars allmänna karaktär bäst
anges med kanslerns egna ord: "Regeringen skall
uppbäras af de breda folkmassornas fasta förtroende,
utan hvilkas öfvertygelsetrogna bistånd hela dess
handlande från första början vore dömdt
att misslyckas". De parlamentariska riktlinjer,
som följts vid regeringens bildande, blefvo
bestämmande för under oktober månads lopp
genomförda författningsändringar, åsyftande
närmare samarbete mellan regeringen och riksdagen.
De gingo ut på,
dels att medlemmarna af riksdagen vid sitt inträde
i riksledningen icke skulle behöfva förlora
sitt mandat, dels att riksdagsdeputerade skulle kunna
deltaga i rikspolitikens ledning och i rikskanslerns
namn kunna stå till svars, utan att samtidigt ha
öfvertagit ett departement. Att det var
en ny kurs, på hvilken man slog in, betonades
äfven af kejsaren, som i ett reskript om
författningsändringarna af 28 okt. förklarade, att en
ny ordning trädde i kraft, som öfverförde
grundläggande rättigheter från kejsarens person
till folket. Reformerna voro emellertid för
sent ute. Trots kejsarens förklaring i nyssnämnda
skrifvelse, att kejsarens ämbete vore tjänst åt
folket, vände sig detta allt häftigare mot honom.
Jobsposterna från armén på västfronten förstärkte
stämningen för en omhvälfning ända från toppen.
Någon af de första dagarna af nov. utbröt ett
matrosmyteri på flottan i Kiel, som blef signalen
till en allmän resning. Orsaken till myteriet var en
underrättelse om, att flottan skulle löpa ut för att
leverera drabbning med fienden. Ett försök att med
våldsamma medel kväfva rörelsen misslyckades.
Den spred sig endast så mycket hastigare
och drog inom kort med sig äfven arbetarna.
Ett soldatråd valdes, som öfvertog befälet och
beväpnade såväl marin- som landtrupper. Redan 4
nov. hade dessas antal stigit till 20,000. Hvad de
upproriske fordrade var i hufvudsak följande:
erkännande af soldatrådet, bättre behandling af
manskapet, likställighet mellan officerare och manskap
i fråga om förplägnad. 5 nov. förklarade arbetarna
i de stora verkstäderna i Kiel generalstrejk för
att därmed uttrycka sin sympati för matroserna.
I de nya fordringar, som sattes upp, ingick ett
flertal politiska kraf, som förelades regeringens
utsända representanter, statssekreteraren Haussmann
och riksdagsmannen Noske. Praktiskt taget hade
revolutionen segrat. Regeringen försökte i ett
upprop till tyska folket af 4 nov. besvärja stormen
genom att påpeka de reformer, som redan företagits,
och de, som höllo på att utarbetas, men lyckades
därmed intet uträtta för lugnets bevarande. Den i
Kiel började revolutionen spred sig snart. Redan 5
nov. hade den nått Lübeck och Hamburg, och under
de närmaste dagarna kommo revolutionsrapporter
från den ena Nordsjö- och Östersjöstaden efter
den andra. Här stod rörelsen i direkt samband
med händelserna i Kiel och var i främsta rummet en
yttring af opposition mot de militära myndigheterna
och krigets fortsättande. 7 nov. inträffade så i
München en rörelse af mera målmedvetet politisk
karaktär. Där uppträdde det socialdemokratiska
partiet som initiativtagare genom att anordna en stor
demonstration, vid hvilken resolutioner fattades
för kejsarens och kronprinsens aflägsnande och
en fullständig demokratisering af förvaltningen.
Soldaterna anslöto sig till rörelsen, ryckte
till sig makten och besatte de offentliga
byggnaderna. Natten till 8 nov. bildades ett arbetar-,
soldat- och bonderåd, som öfvertog den provisoriska
ledningen af det samtidigt som "fristat" proklamerade
Bajern, bebådade en konstituerande nationalförsamling,
till hvilken alla myndiga män och kvinnor skulle ha
valrätt, och förklarade, att ett af målen för "den
demokratiska och sociala republiken Bajern" var att
uppnå en fred för T., som räddade det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free