- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
695-696

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från det värsta. Republikens ledande man blef
den socialistiske skriftställaren Kurt Eisner. Af
afgörande betydelse blef verkan af de från olika
håll inströmmande revolutionsrapporterna på
rikshufvudstadens befolkning och riksregeringens
ställning. Omfattande säkerhetsåtgärder hade
vidtagits. 6 nov. utsände rikskanslern, prins Max,
en maning till hela folket att med anledning af,
att förhandlingar med fienden om stillestånd
och fred vore inledda, undvika hvarje yttring af
oordning och disciplinlöshet, ty sådana utgjorde en
allvarlig fara för förhandlingarnas gynnsamma förlopp.
Öfverbefälhafvaren i Markerna, generalöfverste von
Linsingen, gjorde kraftiga militära förberedelser att
med våld undertrycka revolutionära oroligheter. Då
ingrep 7 nov. den socialdemokratiska partistyrelsen
i händelserna genom ett till rikskanslern
riktadt ultimatum, hvari den under hot om de
socialdemokratiske ministrarnas utträde ur regeringen
kräfde, att polis och militär skulle åläggas iakttaga
största återhållsamhet, att preussiska regeringen
genast skulle omgestaltas i riksdagsmajoritetens
anda, att det socialdemokratiska inflytandet i
riksregeringen skulle förstärkas och att kejsarens
abdikation och kronprinsens tronföljdsafsägelse
skulle utverkas till följande dag. Här framträdde i
skärpt form samma abdikationskraf, som Scheidemann
i en promemoria till rikskanslern redan i slutet af
okt. framställt. Socialdemokraternas ultimatum bragte
hela regeringens existens i fara, ehuru det brådskande
i läget något mildrades genom en ny förklaring dagen
därpå, hvari fristen för abdikationen förlängdes
till tiden för stilleståndets afslutande. Hade
partistyrelsen härmed velat undvika en eventuellt
ogynnsam inverkan på stilleståndsförhandlingarna
genom statshvälfningens brådskande genomförande,
visade det sig dock, att den icke hade situationen
i sin hand. Arbetarna läto icke längre hålla sig
tillbaka. De sökte förbindelser med soldaterna i de
i Berlin förlagda regementena samt de upproriske
matroserna i Wilhelmshafen och Kiel, beslöto att
börja generalstrejk och fordrade, att kejsarens
svar skulle inträffa senast på eftermiddagen 9
nov. I samband härmed lämnade de socialdemokratiske
ministrarna regeringen. En mängd fabriker stoppades,
talrika demonstrationståg drogo genom gatorna med
plakat, på hvilka kräfdes fred, frihet och bröd,
och det var endast med den yttersta svårighet, som
den nödvändigaste trafiken kunde upprätthållas. Vid
middagstiden spreds plötsligt en af rikskanslern
utfärdad förklaring, hvari meddelades, att
kejsaren abdikerat, att riksdagsmannen Ebert
skulle bli rikskansler och att allmänna val till
en författningsgifvande tysk nationalförsamling
skulle utskrifvas. När budskapet offentliggjordes
i Berlin, var kejsarens beslut ännu icke fattadt. I
det längsta vägrade han att vika för påtryckningarna
i den af Scheidemann angifna riktningen och ansåg,
att hans tillbakaträdande skulle få till följd en
fullständig anarki och de bolsjevikiska idéernas
öfverhandtagande. Hela förmiddagen 9 nov. pågingo
de lifligaste förhandlingar i stora högkvarteret,
där kejsaren befann sig, hvilka resulterade i ett
beslut, att monarken skulle abdikera som tysk kejsare,
men icke som konung af Preussen. På meddelandet härom
till Berlin följde svaret därifrån, att
man redan spridt underrättelsen, att abdikationen
egt rum. Under eftermiddagens och kvällens lopp
drefs kejsaren till fullständig eftergift och gick
slutligen med på att lämna T. och bege sig till
Holland. I samband härmed afsade sig kronprinsen sina
tronföljdsanspråk. I alla delar af T. bortsopades i
en handvändning fursteregeringarna och ersattes med
provisoriska regeringar af republikansk karaktär.

Tyska riket som republik (1918-). Dagen
efter kejsarabdikationen bildade de tre
majoritetssocialisterna Fritz Ebert, Philipp
Scheidemann och Otto Landsberg en af socialister
från både majoritetsgruppen och de oafhängige
sammansatt folkombudsmannaministär, den tyska
republikens första regering. Dess uppgifter blefvo
i första rummet att söka återställa ordningen
och bringa vapenstilleståndet till verklighet,
men också att vidtaga åtgärder för den nya
statsbildningens organisation. Inifrån hotades
republiken af en radikal minoritet, som sträfvade
efter "proletariatets diktatur" och som under ledning
af Karl Liebknecht började igångsätta en våldsam
kampanj mot regeringen och den konstituerande
nationalförsamlingen. 30 dec. 1918 konstituerade
Liebknecht T:s kommunistiska arbetarparti, vanligen
kalladt Spartakusförbundet (efter pseudonymen
Spartakus, som Liebknecht 1916 användt i en serie
öppna politiska bref). I den omedelbart utbrytande
striden om nationalförsamlingens snara inkallande
eller uppskof därmed voro spartakisterna ifriga
förfäktare för det senare alternativet. Detta hade
till en början starka anhängare bland de oafhängige
och äfven bland majoritetssocialisterna. Berlins
arbetarråd uttalade sig 19 nov. för inkallande af
en arbetar- och soldatrådens delegeradeförsamling,
som åt ett centralråd skulle uppdraga att utarbeta
en författning efter den proletariska demokratiens
grundsatser. På en rikskonferens i Berlin 25 nov., i
hvilken representanter för de olika tyska fristaterna
deltogo, lyckades emellertid nationalförsamlingens
anhängare vinna majoritet, och från exekutivutskottet
för soldatrådet vid högsta arméledningen kom en
förklaring, som lämnade det utom allt tvifvel,
att äfven fältarmén yrkade på nationalförsamlingens
inkallande. Liknande blef ett beslut af arbetar- och
soldatrådens 16 dec. sammanträdande rikskongress,
och dagen för valen till nationalförsamlingen
fastställdes till 19 jan. 1919. Innan dessa egt rum,
hade samarbetet mellan majoritetssocialisterna och de
oafhängige upphört med de tre oafhängige ministrarnas
utträde ur regeringen (29 dec.). Af dem, som trädde
i deras ställe, märkes främst den från kampen mot
den spartakistiska upprorsrörelsen ryktbare Gustav
Noske. Han fick omedelbart sysselsättning, då i början
af jan. 1919 ett våldsamt spartakistuppror utbröt i
Berlin, som kräfde de omsorgsfullaste motåtgärder,
först efter långvariga blodiga strider kunde kufvas
och som slutade med såväl Karl Liebknechts som
en annan kommunistledares, Rosa Luxemburgs, död
under mystiska omständigheter. Efter en synnerligen
häftig valkampanj, under hvilken lidelserna genom
spartakistupprorets våldsamheter blifvit till
ytterlighet uppjagade, följde valen på utsatt dag
under i det hela lugna former. En i hast uppgjord
valordning stadgade 423

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free