- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
713-714

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tågvirke ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

manilahampa, kokosfiber, bomull, jute, Nya Zeelands- och
Bombayhampa användas. I Norrland tillverkas af
rot- eller träfiber en sorts linor, kallade "trätögar". De
äro af omkr. 1–1/2 tums omkrets och användas för
notdragning. Tågvirke af hampa uppdelas i följande
stora grupper: otjäradt, tjäradt, tross-slaget,
drejreps- 1. vantslaget och kabelslaget. För
tjäradt finnas flera beredningsmetoder. Den
äldsta är s. k. panntjärning, som tillgick så,
att den färdiga trossen nedsänktes i en stor panna
med kokande tjära och fick där kvarbli viss tid
alltefter trossens groflek. Sedan den upphissats
ur tjärgrytan, fick den hänga för att "rinna af",
hvarefter den var färdig att begagnas. Tiden för
trossens kokning i tjäran var beräknad efter formeln:
"8 minuter per tum", d. v. s. att för en 5-tums tross
åtgick 5 · 8 = 40 minuter, för att få den någorlunda
genomtjärad. Mot slutet af denna tid fick pannan
"sjuda", d. v. s. värmen drefs upp till omkr. 130°,
men då måste också tjäran "ösas" hela tiden, för
att ej pannan skulle koka öfver. Tjärpannorna voro
runda och gjorda af koppar. En mycket stor panna,
som fanns i Stockholm på 1880-talet, rymde 64 tunnor
trätjära. Den därnäst använda formen för tjärning
var s. k. fitztjärning. Med "fitz" menas en dukt,
vanligen bestående af 120 kabelgarn, som vridits löst
tillsammans. Fitzen nedtrycktes i tjärpannan af en
rulle, stacks sedan genom en "klyka" (afstrykare), som
under stark press klämde ut öfverflödig tjära, halades
fram medelst ett "spel" och lades därefter i bukter
på golfvet. Hvar och en, som handskats med tågvirke,
vet, att man kan hala ut en tross från rullen så,
att "efterrunden går ur", och efter denna princip
halades också fitzen upp på en stor "fitzhaspel",
hvarifrån 6 garn i taget vindades upp på rullar i en
"vindmaskin" med 6 spel. Slutligen öfvergick man till
garntjärning, hvarvid de enkla kabelgarnen, antingen
omedelbart från sin plats i banan, där de efter
spinningen suttit utsträckta, eller från bobiner,
tagna direkt ur de automatiska spinnmaskinerna,
vindades upp på rullar i en vindmaskin, framför
hvilken en mindre tjärpanna stod och hvarigenom
garnen fingo löpa. Tjäran hölls i pannorna vanligen
på en temperatur af omkr. 60°, d. v. s. så, att den
var riktigt tunnflytande. Patent på sådan tjärning
uttogs af Graven & Speeding (1867). Detta kallas
kalltjärning och används äfven för allt s. k. smågods,
som får sin ljusa, vackra färg af den ej för starkt
upphettade tjäran. I fabriker, där tjäran kokas med
ånga, gå de nytjärade garnen direkt in på stora kronor
i torkskåp. Kronorna få rotera i omkr. 80° temperatur,
tills garnen fullständigt torkat.

Tågvirke kallas tross-slaget, om det
består af 3 dukter (sammansnodda garn), men
drejjreps- 1. vantslaget, om det består af 4, i hvilket
senare fall en "kalf" (se d. o. 2 a) inlägges mellan
dukterna. Kabelslaget (se d. o.) tågvirke slås af
3 eller 4 trossar och kallas ankartåg, fastmakare,
bogserkablar, spring, pertlinor, jaglinor och
djuplodlinor. Bland inom sjöväsendet förekommande
tågvirke må dessutom nämnas segel- och taglingsgarn,
af finaste garn, märling (2 garn), hysing 1. hyssing
(3 garn) och lodsnören, allt af fint renhäckladt
garn, hand- och djuplodlinor, logglinor, bänsellinor
(se Logg, Bänse1) och
liktrossar, alla likaledes af fint garn, samt lårding,
ett slags 2-garns sjömansgarn. Vanligt sjömansgarn
(3 garn) gjordes förr oftast af hopknopadt garn från
gammalt tågvirke. Af kasseradt tågvirke bindas svablar
och beredes dref. Af smäckrare tågvirke uppräknas
vidare flera sorter i art. Repslageri, sp. 1439
(Smågodstillverkning). — Inom tågvirkestillverkningen
inleddes öfvergången från handtverk till industri
genom uppfinningar af engelsmännen J. Huddart (1793),
E. Cartwright (1789—1801) och W. & E. W. Chapman
(1798—99). "Belfast ropework company", grundlagd
1800, började först 1876 arbeta med de nya
tågslagningsmaskinerna. Combe, Fairbairn, Nayler,
Macpherson, Lawson & sons (England), The Watson
machine co. (Amerika), Stein (Berlin) m. fl. tillverka
nu moderna repslagerimaskiner.

I handeln förekommande trossar äro vanligen 100 —120
famnar långa (180—215 m.). Grofleken af tågvirke
anges efter omkretsen i tumtal eller cm. Dess
styrka 1. bärkraft ökas i mindre förhållande än
garnantalet. Ett kabelgarn af 1,3 kg. vikt per 160
famnar bär sålunda omkr. 42 kg., men en 15 cm. tross,
innehållande 300 sådana garn, bär ej 12,600, utan
endast omkr. 9,000 kg. Beroende på kvaliteten hos
rysk hampa kan dock en 3-tums tross enligt dragprof
bära från 3,200 upp till 5,000 kg. Approximativt
kan man ange styrkan (hållfasthetsgränsen) hos en
hamptross i metriska ton (1 ton = 1,000 kg.) genom
att multiplicera kvadraten på omkretsen i cm. med
0,06. Ofvanstående exempel af 3-tums tross (= 7,5
cm.) ger då följande resultat: 7,5² · 0,06 = 3,375 kg.
Enklare är att räkna med en brottbelastning af
700 kg. per kvcm., hvilket gör för 3-tumstrossen:
diameter 2,5 cm. = 4,908 kvcm. = i rundt tal 5 · 700 =
3,500 kg. Den tyngd, som ett genom block skuret tåg
förmår lyfta, beräknas lika med produkten af tågets
styrka och antalet parter (d. v. s. antalet mellan
de båda blocken befintliga linparter; se
Blocktyg, sp. 714 och fig. 1), minskad med 1/3. Den
ungefärliga vikten af en hamptross i kg. per meter
erhåller man genom att multiplicera kvadraten på
omkretsen i cm. med 0,0095; för hampkabeln blir
koefficienten 0,0083.

Tågvirke af manilahampa är både lätt, starkt och
varaktigt, men impregneras vid spinningen med olja
för att hålla sig i vatten. Tågvirke af kokosfiber
är omkr. 50 proc. lättare än tjäradt hamptågvirke och
nyttjas med fördel till bogseringsgods, emedan det
flyter på vatten. Tågvirke af bomull är synnerligen
starkt, lämpar sig särskildt till driflinor,
separatorsnören o. d., emedan det är mycket böjligt
och blir absolut jämnt, men det har stor benägenhet
att töja sig. — Tågvirke af järn- eller ståltråd
(eng. wire-rope) har numera utträngt hamptågvirket på
en mängd områden. Hvad som i första rummet torde ha
riktat tanken på denna sorts linor, var antagligen
behofvet af mera praktiska medel för uppfordring af
malmen ur grufvoma. Ju djupare nämligen dessa blefvo,
desto svårare blef det att erhålla tillräckligt
långa och starka samt ej för tunga och dyrbara
uppfordringslinor. Tidigast användes linor af läder,
därefter af hampa, sedermera järnkättingar, slutligen
linor af järntråd. Numera användas uteslutande linor
af s. k. seghärdad


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free