- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
727-728

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tårflöde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hushållningssällskapen anställda dikningsförmän och vandringsrättare
biträda vid diknings utförande. Genom lagen 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom ålades
jordegare att bekosta rör för täckdikning utförd af
arrendator enligt af statens landtbruksingenjör
fastställd eller af jordegaren godkänd plan; för
understödjande af täckdikning har staten inrättat
en täckdikningslånefond (se d. o.) och en
dräneringsfond (se d. o. Suppl.).

Täckdikning har vissa företräden framför torrläggning genom
öppna diken: den medför jordens sammanläggning
till större sammanhängande fält, hvarigenom
bearbetning och körningar underlättas och behofvet
af broar minskas; dikesrenar, hvarifrån ogräs och
skadeinsekter sprida sig öfver fältet, likasom ock
arbete med dikenas upprensning undgås; en jämnare
och fullständigare torrläggning kan ernås, emedan
täckdikena kunna läggas på lämpliga afstånd, utan
att vara till hinder för arbetena å fälten; den
möjliggör slutligen under inbesparing af den jord,
som öppna diken skulle borttaga (omkr. 10 proc.),
en fullständigare torrläggning, hvarigenom jorden
blir varmare och växttiden förlänges. Under det att
de diken, som behöfvas för mottagning af ytvatten
(back- l. laggdiken) samt dettas bortledning
(aflednings- och afloppsdiken), bibehållas öppna,
torrläggas de af dessa omslutna åkerfigurernas
inre genom täckta diken. Dessa skola läggas så,
att de upptaga och afleda förefintliga källdrag,
men anordnas i öfrigt, så vidt möjligt, regelbundet,
så att hela fältet blir jämnt torrlagdt. I detta
syfte läggas täckdikena på olika inbördes afstånd, på
genomsläpplig jord intill 30 m., på styf jord minst
10 m., samt olika djup, som på åkerjord vanligen
är omkr. 1,2 m. (= dikningslagens normaldjup 4
fot), men på ängsmark helst ej öfver 0,6 m. Från
de täckta dikena ledes vattnet ut i närmaste öppna
dike genom en omsorgsfullt lagd trumma, dikesöga,
bildad af flata stenar, en genomborrad trästock eller
sammanspikade plankor, men emedan ögat är den del
af täckdiket, som lättast kommer i olag och därför
kräfver tillsyn, ledes ej hvarje täckdike ut i det
öppna diket, utan ledningarna inom ett åkerstycke
sammanföras till dikessystem (fig. 1) af sugdiken
(parallelldiken, grendiken} och fångdiken (stamdiken,
i Skåne modergropar), som mottaga de förras vatten
och afföra detta till det öppna diket genom ett för
hela systemet gemensamt dikesöga. På jämn mark bilda
vanligen täckdikena inom hela åkerstycket ett enda
enkelt system, men vid växlingar i markens lutning
måste hvarje dallinje genomdras af ett fångdike,
hvari sugdikena från svackans sidor inmynna, så att
dikningen bildar flera eller sammansatta system. I
afseende på dikenas anordning, som kan växla efter
olika förhållanden, skiljer man mellan längsdränering
(fig. 2), då sugdikena följa markens största
lutning, under det att fångdikena gå med svagare
fall tvärs för denna, och tvärdränering (fig. 3)
med motsatt anordning. Hvardera har sina fördelar
och har företräde för särskilda förhållanden. Vid
längsdränering ställer sig kostnaden för rör
billigare, då större vattenmängd medför behof af
större rör (dränrör), emedan sugdikena, som utgöra
den ojämförligt största sammanlagda längden, ha
starkare fall och därför större afledningsförmåga,
så att ökad rördimension fordras hufvudsakligen för
de kortare fångdikena; vid tvärdränering verkar
sugdiket i sluttande mark till större bredd och
kan läggas glesare, hvartill kommer, att vattnet
öfvergår från svagare till starkare fall, hvarigenom
vid starkt fall faran för jordens sönderskärning och
ledningens igenslamning minskas. Då markens lutning
från ett starkare fall öfvergår till ett svagare,
böra vid rördikning sugdikena ej fortsätta öfver
fallbrottslinjen, utan ett fångdike, fallbrottsdike,
där anläggas, hvars större rördimension ger trygghet
mot igenslamning.

Om grunden på vissa ställen är lätt genomsläpplig,
kan man bekvämt åstadkomma aflopp för vattnet genom
att dit leda diken; detta var grundtanken i den vid
början af 1800-talet mycket omtalade Elkingtonska
afdikningen. Stundom beredes från markytan i svackor
eller från öppna diken aflopp i täckdiken; för
att vattnet ej må medföra slam, som kan tillstoppa
ledningen, inledes det först i en dikesbrunn (fig. 4),
sugbrunn eller en sil (fig. 5). Dikesbrunnen kan
muras eller timras eller helt enkelt bestå af ett fat;
utloppet till täckdiket utgår så mycket öfver bottnen,
att slammet afsätter sig under detsamma. För mindre
vattenmängd anordnas en sil, bildad af en packning
af småsten öfver och kring täckdikesledningens
början. Täckdikesledningens dimensioner, djup och
anordning rättas efter vattenmängden, markens fall
samt dikenas längd m. m., så att afledningen blir
så verksam, som förhållandena medge. Då sålunda en
mängd omständigheter böra tagas i betraktande vid
täckdikning och denna är en dyrbar anläggning, som
svårligen efteråt kan ändras, bör den utföras efter
en med sakkunskap uppgjord dikningsplan, grundad på
noggrann afvägning af markens lutningsförhållanden och
kännedom om jordens genomsläpplighet och fördelningen
af dennas fuktighet. Dikningsplanen införes därför
på en dikningskarta med utsatta nivåkurvor. Efter
det använda ledningsmaterialet skiljer man mellan
följande slag: rördiken (fig. 6), i hvilka en
sträng af tegelrör (diam. 1 1/2–2 tum i sug-, 2–4
tum i fångdiken, –6 tum i större aflopp) bildar en
vattenafledande kanal, äro de kraftigast verksamma
och varaktigaste, passa för minsta såväl som största
fall, fordra minsta gräfning i kubikmassa, men äro
till följd af rörkostnaden dyrast. Dikesbottnen
bör bilda en fullt slät ränna, som afjämnas med
en dikesskopa (fig. 12) och hvars bredd afpassas
efter rörens tvärmått. Rören nedläggas för hand eller
med hjälp af en rörkrok (fig. 13), så att de ligga
stadigt intill hvarandra och fogarna mellan sug- och
fångdiken hophuggas noga och omges med skärf, så att
jord ej må inslammas och tilltäppa rören. Stendiken
(fig. 7 o. 8) ha en ledande bottenkanal af stenar,
hvilka antingen ordnas att bilda en ränna eller fylla
hela dikesbottnen, hvarvid endast småsten används med
de gröfsta stenarna i midten; då bottenbredden bör
vara omkr. 30 cm., medför detta gräfning af större
massa, men om sten finnes på platsen, blir kostnaden
för ledningsmaterialet obetydlig; ledningsförmågan är
mindre stark än hos rördiken. Stång- l. gärdsel- och
ribbdiken (fig. 9) ha samma dimensioner, brister och
fördelar som stendiken; ledningen utgöres af stänger
eller gärdsel, helst af fur eller asp, antingen skilda
genom tvärpinnar eller tätt packade till minst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 7 20:13:13 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free