- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
739-740

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändapparat - Tänder. 1. Anat. och zool. Se Tänderna. Jfr Lås, sp. 154 - Tänder. 2. Tekn. Se Tender - Tänderna (lat. dentes)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett stift af cerjärn pressas mot ett litet stålhjul,
hvilket vid omvridning kastar gnistor mot en veke,
som suger upp bensin eller metylalkohol ur en i
apparaten anordnad behållare. – Som tändapparater
för elektrisk tändning af sprängskott (se Elektrisk
antändning
) användas i regel små magnetelektriska
eller dynamoelektriska maskiner, hvilkas ankare
medelst kuggdref (se fig. 1) eller fjädermekanism
kunna bringas till rotation och därvid afge elektrisk
ström af lämplig spänning och strömstyrka. Tändarna
(se fig. 2) ha en mellan poltrådarna anbragt, fin
platinatråd, som vid strömmens genomgång bringas
till glödgning och antänder den tändsats, hvari den
är inbäddad. Den brinnande tändsatsen bringar den med
tändaren förenade tändhatten till explosion. Tändarna
användas antingen i serie- eller parallellkoppling,
beroende af det antal skott, som skall tändas,
ledningsmotståndet, strömkällans spänning m. m.
S. Nff.

Tänder. 1. Anat. och zool. Se Tänderna. Jfr Lås,
sp. 154. – 2. Tekn. Se Tender.

Tänderna (lat. dentes) utgöra hos människan och
de flesta däggdjuren de organ, som äro afsedda att
afbita födan och efter dess intagande i munnen där
söndertugga densamma för att på så sätt underlätta
dess smältning i tarmkanalen. Läran om tänderna och
deras sjukdomar kallas odontologi (se d. o.).

I förhållande till sin omgifning indelas hvarje tand
i tre afdelningar, nämligen tandkronan, tandroten
och den mellan dessa båda belägna tandhalsen. Kronan
utgör den fria, i munhålan räckande delen af tanden;
roten åter, som hos människan är längre än kronan,
den i käkbenet i en densamma motsvarande fördjupning,
alveol, inkilade delen; roten räcker dock mer än 1
mm. utanför käkbenets rand. Tandhalsen kallas det
parti, som omfattas af en del af munnens slemhinna,
tandköttet, och som hos de flerrotiga tänderna
är starkare hopsnördt än hos de enrotiga. Gränsen
mellan krona och hals är starkt markerad, speciellt
hos mjölktänderna (om dem se nedan).

Undantagslöst utgöres hvarje tand af såväl hård som
mjuk väfnad. Till den förra gruppen höra tandbenet
l. dentinet, emaljen och cementet, till den senare
pulpan, i dagligt tal kallad tandnerven, samt
rothinnan l. periodontium.

Dentinet l. tandbenet utgör tandens hufvudmassa,
största delen af såväl dess krona som rot. Det har
i stort sedt tandens form (se fig. 1 D) och är näst
emaljen kroppens hårdaste väfnad. Från typiskt ben
skiljes det normala dentinet framför allt därigenom,
att det saknar i väfnaden inneslutna celler. Dentinet
är ej homogent. I detsamma kunna särskiljas en
grundsubstans, som utgöres af dels fibriller
af limgifvande karaktär, dels en kittsubstans,
som förbinder dessa fibriller, och slutligen de
s. k. dentin-kanalerna. Kittsubstansen består
hufvudsakligen af kalksalter; blott en ringa mängd
organiska beståndsdelar kan påvisas. Dentinkanalerna
utgå ifrån den af dentinet omslutna pulpahålan
och sträcka sig ända till emaljen. De förbindas
med hvarandra genom tvärkanaler. Under mångfaldiga
böjningar, i stort sedt dock radieformigt, nå de
dentinets gräns utåt; nära rotspetsen äro de dock
mera horisontella eller t. o. m. med sin ytterända
böjda mot apex; från tandhalsen åt kronan till
rikta de sig mera uppåt; i tandens skäryta eller
tuggyta äro de så riktade, att de nära nog förlöpa
i tandens längdriktning.

illustration placeholder
Fig. 1.


Mera sällan är tandbenet
likformigt förkalkadt. I regel finner man här
och där oförkalkade ställen i grundsubstansen,
s. k. interglobularrum. Talrikast förekomma dessa
som regel i tandens hals- och rotdel. Till formen
äro de mycket oregelbundna. – Inom munhålan beklädes
dentinet af emaljen (fig. 1 A), som i fullt utbildadt
tillstånd är kroppens hårdaste väfnad. Man har i
hårdhet jämfört den med apatit (Hoppe) och kvarts
(Kopetzky). Hårdheten förorsakas af dess stora halt
af oorganiska beståndsdelar (95–97 proc.), bland
hvilka fosforsur kalk utgör hufvudmassan. Emaljens
tjocklek varierar högst betydligt; tunnast är den
vid tandhalsen, tilltar mot skär- och tuggytorna
för att just på dessa platser nå sin största
mäktighet. Emaljen utgöres af egendomliga, i
utbildad emalj kanske blott af oorganisk substans,
uppbyggda trådar, de s. k. emaljprismorna. Dessa ha
en betydande längd och nå från dentinet till den fria
emaljytan, till hvilken de förlöpa under flerfaldiga
vindlingar (Ebner). Mot emaljens yta tillta de
i bredd. Enligt Noyes finnas perifert kortare
prismor inkilade mellan de längre. De sammanhållas
af en kittsubstans, som här och där förekommer i
oförkalkadt tillstånd. Rikligast är kittsubstansen
mot dentingränsen. På ytan är den oskadade emaljen
öfverdragen af ett tätt strukturlöst skikt, kalladt
emaljkutikulan l. emaljöfverhuden. Denna är emaljens
mot mekanisk och kemisk åverkan mest motståndskraftiga
del. – Å de partier, där emalj ej bekläder dentinet,
är detta öfverdraget med ett lager cement (fig. 1 C),
som är tunnast vid tandhalsen och tilltar alltmer mot
rotspetsen. Mellan oxeltändernas (molarernas) rötter
ernår cementet sin största tjocklek. Det är ett slags
äkta bensubstans, som bildats af rothinnan (se nedan).

Den hårda tandmassan omsluter i sig en hålighet
(pulpahålan, kanalhålan; fig. l B), som är störst
i tandens krona, hvars ytas form ungefär motsvarar
hålans form; denna hålighet fortsattes under karaktär
af en kanal (vid flerrotiga tänder flera), pulpa-,
nerv- l. rotkanalen, genom hela roten, i hvars
spets den utlöper med en eller flera öppningar. I
senare fallet delar sig kanalen ett stycke från
rotspetsen i ett flertal förgreningar, bildande
det s. k. kanaldeltat. I denna håla befinner sig
tandpulpan, hvilken merendels utgör sätet för de
flesta fall af "tandvärk". Tandpulpan l. tandnerven
består af en af bindväf m. m. sammansatt kropp med
egendomlig byggnad. På dess yta uppträder ett enkelt
skikt cylindriska celler, odontoblaster. Deras yttre
ända ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:31:04 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free