Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänderna. Jämförande anatomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således homodont), kan man hos andra, t. ex. hos
sälarna (fig. 10), skilja mellan tre olika slags
tänder, nämligen framtänder (a), hvilka sitta i
mellankäken och i främsta delen af underkäken, de
längre hörntänderna (b) och slutligen kindtänderna
(c). Men under det att hos vissa släkten tandkronans
form hos kindtänderna, förutom hvad storleken
beträffar, knappast skiljer sig från de framför
sittande tänderna, förete andra (fig. 11) i så
måtto en högre specialisering, att kindtänderna
(c) till formen väsentligen skilja sig från hörn-
(b) och framtänder (a): de bli mera sammansatta,
i detta fall flerspetsade, och de flesta ha ej en
rot, såsom fram- och hörntänder, utan två eller
flera. Emellertid äro hos alla säldjur kindtänderna
sinsemellan likartade, hvaremot t. ex. hos nästan alla
representanter af en närstående grupp, nämligen hos de
egentliga rofdjuren (fig. 12), de olika kindtänderna
erhållit olika funktioner och i sammanhang därmed
antagit mycket olika former, så att man brukar skilja
på mellan- (c’), rof- (c’’) och knöliga kindtänder
(c’’’). Dessa djur ha sålunda uppnått den högsta grad
af heterodonti. Vidare iakttaga vi, att samtidigt
med den mera utpräglade heterodontiens uppträdande
tändernas antal blir begränsadt och bestämdt. Medan
sålunda tandantalet hos flertalet tandhvalar och
bältor är underkastadt större eller mindre växlingar,
är tändernas antal hos de egentliga rofdjuren dels
vanligen mindre än hos de nyss nämnda djuren, dels
endast undantagsvis öfverstigande det för hvarje
art eller släkte normala. Stundom antas, att de
ofvan omtalade fallen af homodonti representera
ett ursprungligare stadium än heterodontien. Dock
bevisa flera fakta, hämtade dels ur paleontologien,
dels ur embryologien, att de mer eller mindre
homodonta tandsystemen hos tandhvalar, bältor,
säldjur m. fl. böra betraktas som produkter af en
tillbakagående utveckling, att således dessa djurs
stamfäder varit utrustade med ett mera heterodont
tandsystem än deras nu lefvande afkomlingar. Detta
utesluter dock ej, att det större antal tänder,
som utmärker några af de nämnda djuren, kan vara
ett direkt arf från djur med ett kvantitativt rikare
utrustadt tandsystem. – Tandkronans form visar hos
däggdjuren så många växlingar, att vi här endast kunna
anföra några exempel. Framtänderna äro vanligtvis
mer eller mindre mejselformiga; hörntänderna ha i sin
högsta utbildning formen af en spetsig, vanligen böjd
kägla. Den största växlingen förete kindtänderna. I
sin enklaste form är kronan kägellik (t. ex. hos
tandhvalarna); vanligen är den dock mera sammansatt:
än skärande med en eller flera spetsar
(rofdjur), än med utbredd krona med spetsar
(insektätare) eller med knölar (apor, människan).
Fig. 10. |
Fig. 11. Fig. 10 och 11. Tänderna hos två sälarter. |
Fig. 12. Tänderna hos ett rofdjur. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>