Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 751-752 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänderna. Jämförande anatomi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 13. En idisslares kindtand i schematisk genomskärning.

ersättas genom bildandet af ny tandsubstans. –
Beträffande den differentiering, som däggdjurens
kindtänder under sin historiska utveckling
undergått, ha flera hypoteser uppställts. Den största
anslutningen, om ock ingalunda allmän, har den af
Cope uppställda samt af Osborn och hans medarbetare
vidare utvecklade trituberkulärteorien vunnit. Enligt
denna voro de första tänderna haplodonta (af
grek. haplo’os, enkel), d. v. s. hade en kägelformig
krona med en list vid dess bas och en rot, alltså
en tandform, som väsentligen öfverensstämde med
kräldjurens enklare tandformer. Men redan hos
en af de äldsta kända däggdjuren (Dromatherium,
se d. o. med fig.) ha framför och bakom kronans
hufvudspets (protoconus) utbildats små utskott,
och roten är försedd med en lodrät fåra; detta
stadium benämnes det protodonta (af grek. protos,
den förste). Ur detsamma har det trikonodonta (af
grek. tri’cha, trefaldig) framgått därigenom, att de
små kronutskotten utbildats till spetsar, som kunna
uppnå samma storlek som protoconus; af dessa spetsar
kallas den främre paraconus, den bakre metaconus;
roten är dubbel. Trikonodonta tänder uppträda hos
flera af juratidens däggdjur. Däremot är, såsom
paleontologien bevisat, hvarken den trikonodonti,
som flera moderna däggdjur (t. ex. många säldjur,
fig. 11) uppvisa, lika litet som den haplodonti,
som kännetecknar nutidens hvaldjur (fig. 9),
någon ursprunglig tandform, utan uppkommen genom
tillbakagående utveckling.

Fig. 14. Trituberkulär tand. pr protoconus, pa paraconus, m metaconus.

Ur det trikonodonta
stadiet har man härledt det trituberkulära
(fig. 14): i öfverkäken ha para- och metaconus
ryckt ut till yttre kronranden, i underkäken till
den inre, såsom förhållandet är hos många jura- och
krittidens däggdjur äfvensom hos flera af nutidens
insektätare och pungdjur. Under den fortgående
utvecklingen tillkomma nya element å tandroten,
spetsarna kunna ombildas till rundade knölar, de
kunna förbindas medelst tvär- eller längsgående
åsar, knölarna kunna ombildas till V-formiga eller
halfmånformiga åsar. Sålunda har Osborn ansett
sig ur den trituberkulära grundtypen kunna härleda
äfven de mest komplicerade kindtandsformerna. En
annan förklaring af tandformernas uppkomst söker
konkrescensteorien lämna. Enligt denna hypotes, af
hvilken flera modifikationer föreligga, skulle den
komplicerade däggdjurstanden ha uppstått genom en
sammansmältning af enkla, koniska, reptilieartade
tänder. Om ock sagda hypotes kan åberopa sig på
några anmärkningsvärda embryologiska fakta, så har
dock paleontologien ej lämnat något som helst stöd
åt densamma.

Medan emaljen bildas af ektodermet, uppstå tandben
och cement af mesodermet. Vanligen uppträder det
första ämnet till tänderna (se fig. 15–17) under
form af en epitellist (tand- l. emaljlist),
hvilken längs käkkanten stjälpes in i det
underliggande mesodermet. Med vissa mellanrum uppstå
på denna tandlist små ansvällningar (emaljorgan),
hvilka under utvecklingens lopp träda i förbindelse
med närliggande, differentierade delar af mesodermet
och bilda tandämnena (fig. 15). Småningom aflagras
kalksalterna i dessa tandämnen, som skilja sig
från tandlisten, hvilken senare hos däggdjuren
resorberas mer eller mindre fullständigt. De utfallna
eller slitna tänderna ersättas i allmänhet hos
lägre ryggradsdjur (fiskar, amfibier, kräldjur)
under hela lifvet af nya, af den kvarstående
tandlisten bildade tänder, så att hos dessa djur
ej såsom hos däggdjuren (jfr ofvan) blott en, utan
upprepade tandömsningar ega rum. Hos flertalet
däggdjur ersättas alla eller de flesta af de
framför molarerna stående tänderna (mjölktänderna
l. mjölkdentitionen) af ersättningständer (permanenta
tänder; fig. 18). Anmärkningsvärdt är sålunda,
att molarerna ej ha några ersättningständer. På
grund häraf och af sättet för molarernas embryonala
utveckling räknar man numera allmänt desamma som
morfologiskt likvärdiga med mjölktänderna. Af en
jämförande undersökning har framgått, att hos ett
stort antal däggdjur mjölktänderna ha bibehållit
egenskaper, som äro utmärkande för ifrågavarande
djursläktens förfäder, medan ifrågavarande djurs
ersättningständer mist dessa ålderdomligare egenskaper
och differentierats, moderniserats. Vidare har
iakttagits, att hos sådana däggdjursarter eller
släkten, där ersättningständerna genom anpassning
till ett mycket specialiseradt lefnadssätt
ombildats i ytterlig grad eller tillbakabildats (=
undergått en regressiv utveckling), mjölktänderna
ej eller i mycket ringare mån förete denna ensidiga
differentiering eller tillbakagående utveckling,
utan mera öfverensstämma med det vanliga resp. med
det för den ifrågavarande djurgruppen ursprungliga
förhållandet. På grund af dessa och andra fakta är man
berättigad att uppfatta mjölktänderna som den äldre,
ersättningständerna som den yngre tandgenerationen. I
sammanhang härmed står den iakttagelsen,
att hos en del ursprungligare däggdjursformer
(t. ex. hos flera insektätare) tandömsningen
inträder, först sedan djuret vunnit könsmognad,
att således mjölktänderna fungera samtidigt med
samtliga molarer. Detta sakförhållande stöder den
uppfattningen, att mjölktänderna, som hos flertalet
nu lefvande däggdjur äro i verksamhet blott under en
del af ungdomslifvet, i tidigare geologiska perioder
haft viktigare och en längre lifsperiod omfattande
funktioner att utföra, att således tandömsningen
liksom hos de lägre ryggradsdjuren ej var inskränkt
till ungdomsperioden. Nyare forskningar ha uppdagat
en annan företeelse, som slående ådagalägger, att
sambandet mellan tandsystemet hos däggdjur och lägre
ryggradsdjur är mycket starkare, än tidigare antagits:
ur tandlisten hos däggdjuren kunna nämligen framgå,
förutom de båda fullt utbildade tandgenerationerna,
mjölk- och ersättningständerna, två tandgenerationer
till, af hvilka den ena är äldre än mjölktänderna,
den andra yngre än ersättningständerna; dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>