- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
793-794

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Törnesfall ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kände, att han gaf sig själf; det var lif, eld, humor
i hans tal, som fängslade och stimulerade. Ett
afbrott i T:s latinska lärarverksamhet utgjorde ett
förordnande att sköta den efter P. F. Aurivillius
lediga estetiska professuren. Motvilligt mottog han
detta uppdrag, och under beklagande af sin oförmåga
skötte han det från höstterminen 1829 till
samma termin 1832. Likväl syntes han af det så
intresserad och t. o. m. road, att, som Atterbom
anmärkt, han föreföll egentligast danad för just det.
Hans omfattande beläsenhet i ej blott romersk och
grekisk, utan äfven i modern litteratur kom honom
här till godo. Hos Jean Paul och senare alltmera
hos Goethe inhämtade han de för hans skaplynne
mest fruktbärande litterära intrycken; benämningen
"Den svenske Jean Paul", som getts honom, är så
till vida slående, som han i sin sensibilitet är en
frände och till sitt uttryckssätt en direkt lärjunge
till den tyske prosaisten. På det närmaste blef T.
förbunden med Atterbom, Geijer, Palmblad m. fl.
och var en kärkommen gäst i de kretsar, som rörde
sig kring dem och hos öfverstinnan Malla Silfverstolpe.
Hans musikaliska talang – han spelade
piano och var i kammarsång en uttrycksvirtuos –
bidrog äfven att göra honom eftersökt; men
dessemellan lefde han ett förlängdt studentlif i tre af
böcker öfverfyllda rum. Från bokdamm och krior
flydde han under ferierna till ett par familjer, hos
hvilka han under sin lönlösa magistertid varit
lärare, den Ulfsparreska på Ekhamn nära Uppsala
och den Trolle-Löwenska på Sjösa i Södermanland,
samt till den gamla grefvinnan Löwens fornåldriga
änkesäte Gräfsten i Östergötland. Ett par af hans
utflykter sträckte sig till Skåne och till Köpenhamn.
Så obetydliga dessa resor nu förefalla, ha de
tillskyndat vår litteratur några af dess vackraste
prydnader. T. beskref dem nämligen i en del bref till
några af sina vänner, en ryttmästare frih. M.
Falkenberg, vice bibliotekarien P. von Afzelius i
Uppsala, K. A. Nicander m. fl., och gaf i dem än
förtjusande små genrebilder ur verkligheten, än
naturskildringar, än biktartade stycken ur sitt själslif,
alla genomträngda af samma höghet och renhet.
Lifaktig och impressionabel, deltagande för allt
mänskligt, äfven i dess ringaste uppenbarelser,
sörjande med de sorgsne och uppsluppet glad med de
glade, erfor han på dessa utflykter mera, än mängden
gör på långa resor. Äfven då han, som han
stundom gör i sina bref från Uppsala, blott berättar
nyheter, hör man honom gärna; skulle i ett och
annat fall något ålderdomligt damm ha lagt sig
öfver hans berättelser, ha de å andra sidan mången
gång legat till sig och fått karaktär af kulturbilder.
Månget drag ur universitetets inre historia under
en af dess intressantaste perioder har af T. blifvit
bärgadt. Kort efter hans död utgafs en samling af
dessa bref, tillökade med kortare och längre
dagboksanteckningar (Bref och dagboksanteckningar,
2 dlr, 1840-42; ny uppl. 1890–91, utg. af R.
Bergström), men för sitt åtgörande fick utgifvaren, E.
A. Schröder, uppbära åtskilligt ej oberättigadt klander.
Bland annat har han af en egendomlig skräck
för ogrannlagenhet blott med begynnelsebokstäfverna
betecknat de flesta i samlingen förekommande
egennamn, personers såväl som ställens, och därmed
ej blott försvagat det helas intresse, utan ock gjort
sig skyldig till ett retsamt hemlighetsmakeri; i båda
upplagorna är texten godtyckligt behandlad.
Innehållet i T:s lärda skrifter har fullgjort sitt värf,
ehvad man äfven ännu kan lära af dem; men om
redan Atterbom antydde, att det vore önskligt, att
formen i hans bref omslöte mera ämne, är det likväl
egentligast genom denna form, genom stilens lif
och skönhet, som T. skall lefva i vår litteratur.
Innehåll finns nog därjämte, och i en del skildringar,
såsom den från Ånga i Södermanland, från det stilla
hemmet i "min mors gröna gata", från Gräfsten
m. fl., enas form och innehåll om att bilda ett
förtjusande helt. Öfver hufvud kan T. för sina
bref kallas en af våra klassiska författare. Det är
inlefnaden i hvarje naturskildring, den utomordentligt
personliga tolkningen af hvarje landskaplig
karaktär, som göra T. till en så märklig och
säregen personlighet bland våra många naturentusiaster.
Han analyserar landskapens själslif med
poetisk tolkning, på samma gång han med en sällsynt
stämningskraft tolkar sina egna känslor. Djupsinnig
och fantasirik, kvick och konstnärligt känslig för
valörer, var T. genomträngd af tidehvarfvets höga
estetiska kultur. Klassiskt är äfven hans latin, som
aldrig är mosaikarbete, utan vittnar om den språket
fullt behärskande mästaren och t. o. m. är mera
osökt än någon gång hans svenska. T. dog efter en
några veckors sjukdom och kort efter sedan han
blifvit vald till universitetets rektor. Atterbom,
Geijer, Zedritz m. fl. besjöngo hans minne.

T:s lärda skrifter äro följande: Supplementa
quædam in lexica græca recentiora
(part. 1–3,
1818), De Lactantii elocutione fere ciceroniana
(part. 1, 2, 1819), De varia descriptione populi
romani sub regibus
(part. 1–4, 1826), De finibus
artium ingenuarum
(sect. 1, 1832), Specimina
critica in libros Ciceronis de legibus
(part. 1–4,
1833), Specimina critica in Ciceronis Brutum (part. 1–4,
1835–36), De vi et usu præscriptionum in
formulis prætoriis
(pars 1*, 1836). Därjämte
granskade och till en del omarbetade han förra hälften
af det af J. O. Leffler öfversatta L. Ramshorns
"Synonymiskt handlexikon öfver latinska språket"
(1838–46) samt efterlämnade i handskrift Svenskt
och latinskt supplementarlexikon
(redigeradt och
tillökt af N. V. Ljungberg 1843). Slutligen må
nämnas, att han författade recensioner och andra
artiklar i "Svensk litteraturtidning" och "Svenska
litteraturföreningens tidning", "Svea" (Om den
æsthetiska contemplationens innehåll och gränser
,
ofullb., 1831), "Scandia" (Blick på den latinska
språklärans behandling i närvarande tid
, 1835) och
"Mimer" (Om mythologiens begrepp, 1839). T:s
outgifna skrifter, föreläsningar från hans latinska
och estetiska lärartid, finnas nu i universitetsbiblioteket
i Uppsala. – Se Atterboms och R. Bergströms
biografier öfver T. i de båda uppl. af hans
bref; Malla Montgomery-Silfverstolpe, "Memoarer",
I–IV (1908–11), O. Östergren, "Stilistiska
studier i T:s språk" (1905), F. Böök i "Svenska
litteraturens historia" (II:148), och R. G:son Berg
i "Sörmlandsboken" (1918).

R. B. (R–n B.)

Törnesfall. Se Törnsfall.

Törnevall, Petrus, präst, tecknare, författare,
son till kyrkoherden Joh. Hovillander i Törnevalla,
Östergötland, f. där omkr. 1650, d. i juli 1706 i
Gladhammar, blef student i Uppsala 1669 samt fick,
såsom rätt skicklig i teckning, medfölja Hadorph på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free