Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
U är den tjuguförsta bokstafven i det vanliga,
europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta
kända, semitisk-moabitiska form är [...]. Forngrekiska
inskrifter förete två hufvudformer: [Y] och [V]
(ursprunglig valör u, senare y), hvilka former
återfinnas i det vanliga grekiska alfabetets [Y]
och [u]. Grek. [V] [u] går igen i fornslavisk (cyrillisk)
skrift, där det brukas dels ensamt i grekiska lånord =
i, dels (som i grek.) i förbindelsen [ou] = u. Grek. [Y]
återfinnes i koptiska alfabetet. Fornitaliska
alfabet visa både [Y] och [V], fornlatinska blott [V]-formen
(medan [Y] senare i betydelsen y kom i bruk i grekiska
lånord). I latin betecknade [V] både vårt u och engelskt
w. En skriftform, som väsentligen sammanfaller med
vårt antikva u, finnes redan i papyrusrullar från
Herculaneum och i yngre skriftformer (uncialer och
halfuncialer). Under medeltiden blef det bruk att
använda u som minuskel, V som majuskel med samma
valör, t. ex. Vetus (eller VETVS), men uetus. öfver
u sattes redan under 1400-talet en vinkel eller en
punkt, ungefär så, som ännu är brukligt i tysk och
dansk skrift. Den berömde Petrus Ramus föreslog (i
sin "Gramere", 1562) att låta v beteckna konsonanten
(numera = sv. v), u vokalen; men det dröjde ett par
århundraden, innan detta bruk blef allmänt. Runan [...],
som i båda de nordiska runraderna intar 2:a rummet
(i l:a ätten) och som Wulfilas alfabet lånat från
runalfabetet, är sannolikt en i latinsk kursivskrift
förekommande biform till [0]. I det yngsta ("stungna")
nordiska runalfabetet är [...] tecken för y-ljud. –
Bokstafvens semitiska namn är waw, grekiska ypsilon,
slaviska izjitsa (= i) eller uk (ov = u); runan heter
ur (i Wulfilas alfabet uraz). Talvärdet för semitiskt
waw är 6, för de båda slaviska bokstäfverna 400. –
Tecknet U u utmärker i skandinaviska språk olika
u-ljud. I da., ty., sp., port., it., västslaviska
språk, ung. och fi. tecknas därmed "europeiskt u-ljud"
(se nedan). I fr. betecknar u ett y-ljud (bildadt
något längre bakåt än sv. y) – men vid nasalering
ett öppet ö-ljud (t. ex. un) – likaså det korta u
uti isl. och det långa u uti nederl. (duup, huren),
hvaremot nederländskt kort u snarast betecknar ett
ö-ljud (dun, zuster); i eng. betecknar u dels [sällan]
väsentligen samma ljud som "europeiskt u-ljud"
(t. ex. pull), dels ju (t. ex. use,
duke), dels en vokal, som närmast liknar sv. a i
fall, t. ex. but. Tyskt ü är = sv. y, men något
längre bakåt bildadt; litauiskt [...] är tecken för en
diftong (uo, ua). Med något olika värde ingår u i
diftonger, mest som konsonantiskt element (au, eu
o. s. v.). Fr. och nederländskt eu betyder ö-ljud;
nederländskt ui och tyskt au eller eu betyda öy;
fr. au betecknar å-ljud, ou däremot u-ljud.
Som u-ljud uppfattas följande vokaler: I) Europeiskt
u, som förekommer äfven i danska och i svenska
dialekter, en trångt (och med något framskjutna
läppar) labialiserad, hög, främre dorsovelar vokal
(alltså bildad med samma artikulationsställe som a
i tall), antingen uttalad med spänd och kullrig
tunga, såsom i fr. sou, da. du, ty. kuh, eller
med platt och slapp tunga, såsom i eng. pull. Det
tecknas med ou i fr., med oo (o eller u) i eng.,
med oe i nederl., annars med u. II) Norskt u, som
förekommer äfven i Norrland och Finland, är en trångt
(och med något framskjutna läppar) labialiserad,
hög, dorsovelopalatal vokal (alltså bildad med samma
artikulationsställe som ä i det stockholmska uttalet
af här), antingen uttalad med spänd och kullrig tunga,
såsom i no. hus, eller med slapp och platt tunga,
såsom i no. huske. Norskt u ligger för örat (och
till sin bildning) mellan "europeiskt u" och svenskt
slutet u. Samma tungställning, utan labialisering,
ger den rysk-polska (och turkiska) vokalen: ry. syn,
ty, som i po. tecknas med y.
III) Svenskt "slutet" u, såsom i hus, i svenska
riksspråket nästan blott långt, i flera svenska
dialekter äfven lika ofta kort, är en trångt (och med
rundade, men icke framskjutna läppar) labialiserad,
hög, spänd dorsokakuminal vokal (alltså med samma
artikulationsställe som e och ä i det stockholmska
uttalet af veta och väta). Väsentligen samma
ljud uppträder i fr. som konsonant, t. ex.
i lui, tuer.
IV) Svenskt "öppet" u-ljud, såsom i hund, i
riksspråket blott kort, i dialekter äfven långt, är en
halftrångt labialiserad, hög, slapp dorsovelopalatal
vokal (alltså med samma artikulationsställe som ä i
det stockholmska uttalet af här) och påminner för
örat snarare om ö- än om u-ljud. Detta ljud kan
i Mälarprovinsernas tal stundom få ersätta öppet ö
(i synnerhet före r, t. ex. mörk).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
