Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ubikvist l. Kosmopolitisk - Ubikvitet - Ubi lex, ibi pœna - U-bindningen - Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant - Ubsa-nor - U-båt - U. C. - U. c. - u. c. - Ucayali (Ucayalli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer öfver större delen af jorden, där möjlighet för
dess existens förefinnes. Bland fanerogamerna är
en stor del af hithörande växter antropokorer (se
d. o.), t. ex. Plantago major, Erigeron canadense
m. fl. Som exempel på kosmopolitiska ormbunkar kunna
nämnas Pteridium aquilinum, som ej endast är den
allmännaste af våra ormbunkar, utan är spridd öfver
hela jorden utom i polarområdena och de extremaste
torrområdena, samt Cystopteris fragilis i alla
trakter med tempereradt klimat. Ceratodon purpureus
är en ubikvist bland mossorna. Alger och svampar äro
till stor del ubikvister; det är t. ex. samma alg,
som färgar snöfältena röda i polarländerna och på
Europas och tropikernas höga berg. Skyfallsalgen
(Nostoc commune) trifs i polarländerna,
tempererade trakter och tropikerna. Många växter
ha småningom spridt sig öfver alla tropiska
länder, s. k. pantropiska växter, t. ex. Asclepias
curassavica, Cardiospermum halicacatum, Clitoria
ternatea etc.
G. L-m.
Ubikvitet (nlat. ubiquitas), en i den lutherska
dogmatiken upptagen beteckning för egenskapen hos
Kristi kropp, såväl före som efter uppståndelsen
och himmelsfärden, att kunna vara allestädes
närvarande. Utgående från läran om den "hypostatiska"
l. personliga föreningen mellan Kristi gudomliga
och mänskliga natur och om den gudomliga naturens
meddelande af sina egenskaper åt den mänskliga (läran
om communicatio idiomatum och genus auchematicum
l. majestaticum), tänkte sig nämligen Luther själf,
och efter honom med vissa modifikationer den lutherske
teologen J. Brenz, egenskapen ubique esse ("att
vara allestädes närvarande") som en egenskap äfven
hos Kristi mänskliga natur, således också hos hans
kropp. De reformerte teologerna däremot, och bland dem
i synnerhet H. Bullinger, bestredo denna "ubiquitas"
(ett namn, som Bullinger bildade af Luthers "ubique
esse" och hvilket sedermera vunnit burskap inom den
lutherska teologien). Som den första upprinnelsen
till ubikvitetsläran torde kunna anses mötesbeslutet
i Kalcedon (451) angående Kristi två, oupplösligt
och oskiljaktigt, men dock utan sammanblandning och
förvandling förenade naturer, den gudomliga och den
mänskliga. Fastän visserligen de äldre kyrkofäderna
betraktade Kristi kroppslighet endast som organ
för hans gudom och Augustinus t. o. m. uttryckligen
förnekade Kristi mänsklighets allestädesnärvaro, drefs
dock denna lära i allmänhet, ehuru på olika sätt,
af medeltidsskolastikerna, särskildt i sammanhang
med transubstantiationsläran. Luther, med sin
pietet för det bestående och det traditionella,
anslöt sig till denna åskådning, som inom
den lutherska kyrkan vidare utbildades af den
ofvannämnde Brenz samt af Jakob Andreæ och Martin
Chemnitz och genom konkordieformeln fick symbolisk
auktoritet. Ubikvitetsläran, som är den yttersta
konsekvensen af läran om communicatio idiomatum
och genus auchematicum, har haft stor betydelse
vid den dogmatiska utbildningen af den lutherska
nattvardsläran. Den bekämpades icke blott af, såsom
nämndes, de reformerte teologerna, utan också inom
själfva den lutherska kyrkan af det efter Philipp
Melanchthon s. k. filippistiska partiet, som,
med anslutning till Calvins nattvardslära, fattade
Kristi närvaro i nattvarden på ett mera andligt sätt.
J. P.
Ubi lex, ibi poena, lat., där en lag finns, finns
äfven straff.
U-bindningen. Se Skidlöpning, sp. 987.
Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant, lat., "där
de lagt ett land öde, kalla de detta för fred". Så
låter Tacitus (Agricola 30) den kaledoniske höfdingen
Galgacus säga om romarna, hvilka under den äldre
kejsartiden uppträdde som civilisationens spridare
och beskyddare.
Ubsa-nor, sjö i nordvästra Mongoliet under 50° 20’
n. br. och 92° 35’ ö. lgd, på 723 m. höjd. Sjön, en
af de största i Mongoliet, omkr. 4,000 kvkm., upptar
västra sänkan af Ubsaplatån, den sista i den serie
ökenplatåer, som sammanhänga med Gobiöknen. Vattnet är
salt och bittert samt innehåller på 1 liter bl. a. 5,5
gr. koksalt, 2,3 gr. bittersalt och 2 gr. glaubersalt,
en så mycket mer anmärkningsvärd grad af sälta, som
sjön upptar flera floder, däraf två, Tes och Naryn,
tämligen stora.
U-båt. Se Undervattensbåt.
U. C., förkortning för Upper Canada, öfre Canada.
U. C., förkortning för lat. Urbis conditæ (räknadt
från) stadens (Roms) grundläggning.
u. c., förkortning för it. una corda, en sträng
(jfr A una corda).
Ucayali (Ucayalli), biflod fr. h. till
Amasonfloden, näst Madeira dess längsta och stundom
räknad som dess källflod, uppstår ur tre olika
flodsystem, hvilka endast i sin nedersta del kallas
U. Det västligaste bildas med två källfloder under
11° s. br. på Cerro de Pasco, nära Huallagas källor,
går åt s. ö. genom Lago de Junin l. Chanchaycocha,
kallas därefter Ancas jacu ("blå floden") och
Acobamba l. Rio de jaujo, gör en tvär krök först åt
n. v., sedan åt n. ö. under namnet Mantaro,
förenar sig 450 m. ö. h. med Apurimac fr. s., flyter
under namnet Eni l. Ene åt n., mottar 305 m. ö. h. Rio
Perene fr. v. och förenar sig under namnet Tambo 262
m. ö. h. med Quillabamba (Urubamba) fr. h. på 10° 41’
s. br. och 73° 34’ v. lgd, hvarefter floden får namnet
U. Den andra källflöden, Apurimac, upprinner i Laguna
de Villafra på Kustkordillererna, 11 km. s. om staden
Caylloma i peruanska dep. Arequipa, omkr. 160 km. från
Stilla hafvets kust, flyter först åt n. ö., därefter
i en båge åt n. v., strax s. om Cuzco, i en djup och
smal dal i bergen, upptar en mängd bifloder fr. v.,
bland dem Tampobamba, Pachachaca, Pampas och Pulperia,
och förenar sig med Mantaro på 11° 45’ s. br. Somliga
forskare räkna äfven Eni och Tambo till Apurimac. Det
tredje, östligaste flodsystemet har två källfloder
från östkordillererna i Peru, hvilka upprinna på 14°
30’ s. br., Compobata på Cerro Raya, som genomflyter
Rayasjön, och Huilcamayo på Vilcanota (5,340 m.). De
förena sig till Urubamba, som på 11° 40’ s. br. mottar
fr. h. den från berglandet Carabaya i Anderna kommande
Paucartamba, därefter kallas Quillabamba och efter en
stor båge åt n. och v. förenar sig med Tambo. Först
efter denna förening heter floden U. och rinner under
otaliga krökningar, som nästan tredubbla dess längd,
i nord-nord-västlig hufvudriktning till 6° 10’ s. br.,
därefter åt n. ö. genom Perus slättland, hvarunder den
upptar endast en större biflod, Pachitea fr. v., och
faller ut i Amasonfloden vid Nauta 114 m. ö. h. Efter
Tambos och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
