- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
831-832

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg (U. W. H. J.) - Uddgren, Hugo Edvard - Uddljud - Uddman, Karl Jakob Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slutstationen Herrljunga vid statens järnvägar och står där
i förbindelse jämväl med Borås järnväg. Järnvägen
började trafikeras å delen Herrljunga–Vara under
hösten 1866 och i hela sin längd i maj 1867. Efter
skedd ombyggnad till normal spårvidd öppnades den
för allmän trafik l aug. 1900. Vid 1918 års slut
utgjorde järnvägs-a.-b:s bokförda byggnads-och
förrådskostnad 5,661,398 kr., hvaraf för bana med
husbyggnader 4,600,163 kr. och för rullande materiel
903,581 kr. Aktiekapitalet utgjorde 1,620,000 kr.,
reservfonden 162,000 kr. Bolagets styrelse har sitt
säte i Vänersborg, som äfven är järnvägens postadress.
P. S. R.

Uddgren, Hugo Edvard, militär, krigshistoriker,
f. 12 juni 1876, blef 1898 underlöjtnant vid Bohusläns
regemente, där han 1914 befordrades till kapten. U.,
s.om 1909-10 och 1912-13 bedref arkivstudier i
Kyssland och Tyskland, har författat bl. a. Kriget
i Finland 1713
(1906), Kriget i Finland 1714 (1909),
Bidrag till det frivilliga skytteväsendets historia
(1910), Karolinen Hugo Johan Hamilton (1916) och
Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt, hans krigföring i
Kurland och Litauen 1703-1708
(I, 1919)

Uddljud (ty. anlaut), språkv., fonet., betecknar
ett ords begynnelseljud, äfven benämndt framljud.
Statistiskt sedt, torde alla eller de flesta
i ett språk befintliga och betecknade ljud och
ljudförbindelser kunna förekomma som uddljud, hvarpå
ett språks lexikaliskt bearbetade material kan utgöra
bevis. I fonetiskt hänseende kan man i det talade
(mera sällan i det skrifna) språket skilja mellan
två arter af uddljud. I början af en sats eller
efter en längre eller kortare paus inuti en sats
är i allmänhet uddljudets beskaffenhet en annan än
inuti ord eller i början af ord, som uttalas i nära
sammanhang med hvarandra i satsen. I förra fallet
är såväl ansatsen som delvis artikulationen något
mera energisk, i hvarje fall mera eller snart sagdt
fullt öfverensstämmande med det ensamma, opåverkade
ljudets artikulation, under det i senare fallet
artikulationen i större eller mindre grad modifieras
af de omkringliggande ljuden. Denna fonetiska skillnad
visar sig också ha utöfvat ett bestämdt inflytande
på den historiska utvecklingen, försåvidt man från
ett språkskede till ett annat iakttar konstanta
förändringar af ljuden. När man konstaterar olika
utveckling af samma uddljud i samma eller olika ord,
har man all anledning att anta, att denna skillnad
beror på, om i de speciella fallen den absoluta
uddljuds-beskaffenheten eller dess öfverensstämmelse
med inljudet legat till grund. Så har t. ex. i
de nordiska språken ett urgermanskt uddljudande j
bortfallit (jfr sv. ok i förhållande till ty. joch,
lat. jugum o. s. v.). När det står kvar, t. ex. i ja,
jo,
har man anledning att anta, att inljudsformen,
t. ex. i den ursprungliga j åkande dubbelformen, sådan
den förekommer t. ex. i å-jo, å-ja, förallmänligats,
under det att den ljudlagsenliga formen med absolut
uddljud torde återfinnas i det första elementet:
å-. I sv. har uddljudande s alltid bevarats. Men om
t. ex. i sammansättningar ett ord med uddljudande s
kom under inverkan af den s. k. Vernerska lagen, kunde
förändringar inträda: sv. sax, däremot förutsätter
ty. messer en sammansättning *matizahs, där det af
s under inflytande af den föregående vokalens tonlöshet
uppkomna z blifvit -r (i messer). I forn-iriskan
(och därur utvecklade nyare språk) har i vissa
bestämda fall i satsenheter af nära sammanhängande
ord uddljudet undergått förändringar i närmaste
öfverensstämmelse med inljudet. Härigenom kan
ett ord få helt olika uddljud, allteftersom det
står absolut eller i sammanhang med andra, nära
sammanhörande ord. Så t. ex. blir ursprungliga
tenues i satssammanhanget efter ett ord, som slutar
på vokal, spiranter. Efter urspr, på nasal slutande
ord förvandlas uddljudande tenues till media, under
det nasalen försvinner. Liksom t. ex. i inljud cant-
blir fornir. cet (céd), så blef t. ex. ur-iriska *nan
cert
fornir. na gert (visserligen med historisk
ortografi skrifvet na cert). I en traditionell
satsgrupp af ord kan felaktig analys af orden
inträda, så att ett ljud, som egentligen stod i
början af ett följande ord, kan komma att dragas
till det föregående. En ursprunglig förbindelse
en no (- ett tråg; no = lat. nävis) uppfattades af
språkmedvetandet som en(n) o, hvaraf ordet o, ho
uppkom. Omvändt kan ett slutljud bli uddljud i ett
följande ord genom likartad felaktig analys: ur 2:a
pers. plur., t. ex. (hafve)n I har tilltalsordet Ni
uppkommit; jfr äfven njupon af (e)n-hjupa. Litt.:
Brugmann, "Grundriss der vergleichenden grammatik
der indogermanischen sprachen" I, sid. 882. II, l,
sid. 21, "Kurze vergleichende grammatik", sid. 261,
"Indogermanische forschungen", bd 22, sid. 201
ff. och där anförd litt. Se vidare Utljud.
K. F. J.

Uddman, Karl Jakob Johan, operasångare, f. 11 mars
1821 i Stockholm, d. där 31 maj 1878, profsjöng redan
som fjortonåring vid K. teatern. 1839 gaf han sig ut
som kringresande skådespelare, men måste därvid en
tid lifnära sig som kypare i Torshälla, tills han
lyckades få anställning vid direktör Wallins trupp
för sju rdr i veckan. Efter 7 års ambulerande med
denna trupp anställdes han 1846 vid k. Operan ef
ter en lyckad debut som Max i ’’ Alphyddan’’. Ehuru
h. o. h. natursångare, kunde han, tack vare sin
ovanliga begåfning, med framgång öfvertaga det
ena maktpåliggande baspartiet efter det andra,
såsom Sulpiz i "Regementets dotter", Leporello i
"Don Juan", Bertram i "Robert" och Almaviva i
"Figaros bröllop". Hans egentliga naturell såväl
som hans växande korpulens hänvisade honom dock
alltmer uteslutande till de komiske gubbarnas fack,
och i detta förvärfvade han sig det eftermälet att
ha varit vår mest typiske basbuffo, i sällsynt grad
förenande en sådan typs oundgängliga egenskaper,
spelande lynne, komisk kraft, rörligt minspel och
snabbtalande tunga. Mästerstycken i sitt slag voro
hans Bartolo i "Figaros bröllop" och i "Barbera-ren
i Sevilla", Dulcamara i "Kärleksdrycken", Cornelius i
"Nürnbergerdockan", Falstaff i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 7 20:13:13 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free