- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
869-870

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uhland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lätt sönderfallande konglomerat af heterogena
folkslag, bland hvilka de voro den härskande
klassen. Deras kultur företer en blandning af
kinesiska, indiska, iranska och syrisk-kristna
element. Full religionsfrihet var rådande; buddism,
kristendom (i nestoriansk form) och manikeism
trifdes där sida vid sida med hvarandra. Särskildt
den sistnämnda religionen intog efter uigurkanens
öfvergång till densamma omkr. 760 så stark ställning
i riket, att det efter denna tid kan betraktas som
manikeismens klassiska land. Från de nestorianske
kristne öfvertogo uigurerna den syriska skriften
(en yngre form af det arameiska alfabetet). Deras
litteratur, mestadels öfversättningar, var mycket
rikhaltig och föreligger på flera språk, af hvilka
flera först nu framdragits ur glömskan; konsten
stod i hög blomstring. – Uigurisk kultur hade
också det rike, som på 900-talet fick Kaschgar till
medelpunkt. Dess härskare öfvergingo emellertid till
islam, och det uiguriska folkelementet undanträngdes
af andra turkstammar. Detta statssystem graviterade
åt v. och s. och ingrep starkt i kalifatets historia;
det var således härifrån araberna fingo sina första
underrättelser om uigurerna. Detta västra rike
bortsopades 1120 af de s. k. kara-kitaj, som bröto
fram från ö. och bildade ett stort rike ända till
Aralsjön, men ydyquternas östra rike egde bestånd
fram till mongolstormen under Djingis-kan. Men därmed
var dess kulturella mission ej slut. Djingis-kan
använde i stor utsträckning uigurer som ämbetsmän och
hofhistoriografer, och de blefvo sålunda mongolernas
kulturella läromästare. – Någon sammanfattande
öfversikt öfver det nya, banbrytande materialet finnes
ännu ej. Jfr M. Hartmann, "Chinesisch-Turkestan"
(1908); allmän orientering (af R. Stübe) i
Hildebrand-Hjärne-Pflug-Hartung, "Världshistoria", III.

H. S. N.

Uiguriska, det af uigurerna (se d. o.) talade och
skrifna östturkiska språket. Genom de senaste
utgräfningarna i Öst-Turkestan känner man en
mängd fragment af den på detta språk affattade
litteraturen (fr. o. m. 700-talet), som är skrifven
med syrisk-nestoriansk skrift och mestadels består af
inskrifter och öfversättningar från buddistiska och
manikeiska verk; äran af tolkningen tillkommer i
främsta rummet Berlinfilologen F. W. K. Müller. Från
den västra, redan islamiserade delen af det
uiguriska kulturområdet härstammar den berömda
skriften Kudatku bilik ("regeringsvetenskap",
ett slags furstespegel; skrifven omkr. 1070,
utg. af bl. a. Vámbéry, 1870, och F. W. Radloff,
1890–1910), som i hufvudsak är en produkt af den
uiguriska kulturen, men å andra sidan redan företer
persisk-islamska inslag. Den gamla uiguriskan
ligger till grund för Öst-Turkestans nuv. tal- och
skriftspråk; den nordliga dialekten (kara-kirgiser
o. a. i Tian-schan) har bevarat sig jämförelsevis
ren och begagnar ännu den gamla uiguriska skriften,
som f. ö. äfven mongolerna öfvertagit, under det den
sydligare dialekten, med Kaschgar som medelpunkt,
med islam också antagit den arabiska skriften och
starkt uppblandats med arabiska och persiska lånord. –
Först Vámbéry (se denne) gaf en klar framställning
af Öst-Turkestans språkförhållanden. Jfr äfven
M. Hartmann, "Chinesisch-Turkestan" (1908).

H. S. N.

Uikujoki [o’jkojåki], ry. Vyg, flod i

ryska Karelen, guv. Archangel, flyter från sjön Uikujärvi
till Hvita hafvet. Nära mynningen ligger köpingen Soroka.

O. B–n.

Uikujärvi [o’jko-], ry. Vygozero, sjö i ryska Karelen,
guv. Archangel, omkr. 60 km. lång och 35 km. bred.

O. B–n.

Uinamarca, Laguna di. Se Titicaca.

Uintacrinus, geol. Se Kritsystemet, sp. 1475.

Uintatherium, paleont. Se Dinoceras, sp. 449.

Uist [o’ist l. wi’st], North U. och South U.,
två till de yttre Hebriderna och grefsk. Inverness
hörande öar utanför Skottlands västkust. Smala
sund skilja dem från den mellanliggande ön
Benbecula. Öarna ha branta kuster och särskildt på
östra sidan goda hamnar. På North U. höjer sig Ben
Eoval till 345 och på South U. Ben More till 621 m.
I det inre finns en mängd småsjöar, och kusterna
äro omgifna af skär och holmar. 2,936 inv. på North
U. och 3,541 på South U. (1901), de äro katoliker
och tala gaeliska. Hufvudnäringar äro fiske, fångst
af sjöfågel och boskapsskötsel. Areal: North U. 314,
South U. 293 kvkm.

E. A–t.

Uistitin, zool. Se Hapale, sp. 1434.

Uitenbroeck [ö’tənbrwk], Moses van, holländsk
målare, f. omkr. 1590 i Haag, d. där 1648,
reste tidigt till Italien och slöt sig i Rom
till Elzheimer, vände åter till fädernestaden
och blef 1620 led. af målargillet och 1627 dess
dekan. Hans äldre smärre arbeten t. o. m. midten
af 1620-talet – landskap med herdar och nymfer (i
Wien), herdelandskap med vattenfall (1624, i Uffizi
i Florens), landskap med Juno, Io och Argus (1625, i
Augsburg) – framställa motiv från Roms omgifningar,
hållna i Elzheimers ton. Hans senare taflor äro
mera torra och blacka, t. ex.
Bacchusfest (1627, i Braunschweig),
Bacchuståg (i Kassel),
Bacchus och Ariadne (i Prag).
Ett månskenslandskap finnes i Köpenhamn. U. förvärfvade
sig rykte äfven som etsare och kopparstickare.

C. R. N.*

Uitenhage [åi’tənhagə], stad i en division med samma
namn af brittisk-sydafrikanska koloniprovinsen
Kap (Kapkolonien). 11,573 inv. (1911). Staden är
belägen vid Zwartkop river n. v. om Algoaviken och
den betydande hamnstaden Port Elizabeth, med hvilken
den har järnvägsförbindelse. Handelsort i välodlad
trakt, med vackra trädgårdar. Missionsstation.

H. W–k.

Uitewaal [ö’jtəval], Joachim, nederländsk målare,
f. 1566 i Utrecht, d. där 1638, reste efter slutad
lärotid i södra Europa, hvarefter han bosatte sig
i sin fädernestad, där han 1611 blef medlem af
målargillet. I Utrechts museum finnas två stora
målningar, mindre betecknande för honom än några
miniatyrartadt utförda taflor, såsom
Parnassen (1596, i Dresden),
Gudarnas måltid (1602, i Braunschweig),
Mars och Venus (1604, i Haag) samt
Peleus’ och Thetis’ bröllop (i München),
i hvilka "det afsiktligt italianiserande formspråket
genom den lilla skalan och det sorgfälliga utförandet
glider öfver i älskvärdt behag". Mera maniererad är
han i
Herdarnas tillbedjan (1607) och
Dianas bad (s. å., bägge i Wien), likasom i
Madonna (1608, i Gotha) och i
Johannes döparens predikan (1618, i Köpenhamn).

C. R. N.*

Uitlanders [ö’jtlandərs], holl., "utlänningar",
benämning i Transvaal under 1880- och 1890-talen
på dit inflyttade hvita invånare; som ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free