Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtfåret stå omkr. 720, hos merinos ända till 8,500
hår på 1 kvcm. Ullens beskaffenhet växlar i hög grad
alltefter djurets ras eller korsningsart, kön, ålder,
hälsotillstånd och skötsel, markens beskaffenhet,
utfodringen, klimatet och årstiden samt äfven efter
den del af djurets kropp, på hvilken den växer. Den
bästa (kärnullen) finnes på halsens och bålens sidor,
den sämsta under buken och på benen. Beskaffenheten
af baggens fäll har ett afgörande inflytande på
afkommans. De kulturfår, som ge den bästa ullen, äro
småväxta samt lämna underlägset kött, skinn och mjölk;
å andra sidan lämna köttfår klen ull. Landtraserna
klippas åtminstone 1 gång om året (enskuren ull),
de förädlade l. kulturraserna alltid 2 gånger
(tvåskuren). Man skiljer på vinter- och sommarull,
klippull af friska djur, slakt-ull (blodull), som
är afklippt från slaktade djur, garfvarull, hvilken
medelst kalk lossats från slaktade fårs skinn och
därför är skör, plockull (afryckt af de till garfning
bestämda skinnen) samt slutligen ullen af själfdöda
får (dödull), hvilken t. o. m. kan vara farlig att
handskas med. Första klippningen, lammull, tas, då
djuret är 8 månader; den är fin, men rakare och
kortare än äldre fårs samt låter ej färga sig så
bra som denna. Ullens längd växlar mellan 3,5 och
40 cm. Af väsentlig vikt är skillnaden mellan den
till kardning och valkning afsedda korta ullen och
den långa, som kammas (se Kard-ull och
Kam-ull). Den senare är ej så finkrusig och har ej så
täta fjäll som den förra, hvarför den ej filtar sig
så mycket, utan kan brukas till lätta tyger. Ullens
finhet kan utrönas medelst ett särskildt redskap,
ullmätare l. eriometer (se d. o.). Dess värde och
delvis dess tekniska användbarhet bero på graden af
finhet, tänjbarhet, mjukhet, längd, krusning, glans,
färg, renhet samt frihet från "hundhår" (starka och
okrusade hår, som framväxa på valkiga ställen af huden
och ej taga åt sig färgning). Ull bringas i handeln
dels alldeles otvättad, dels i ett provisoriskt
tvättadt skick, i det att fåren före klippningen
rentvättas i mjukt och rent, rinnande vatten,
sällan med användning af såpa. Den råa ullen kan ej
omedelbart förarbetas, ty den innehåller en massa
damm, smuts och andra i håren fastnade ämnen samt
framför allt s. k. ullfett l. ullsvett. Denna utgöres
af feta och tvålartade ämnen, som utsvettas från
körtlar i huden, hvilka utmynna nära hårrötterna, och
tjänar som skyddande betäckning, hvilken gör fällen
ogenomtränglig för väta samt håller håren smidiga. Den
finaste ullen är rikast på ullsvett. Genom
fullständig tvättning mister fin ull 50–70 proc. i
vikt. Bortskaffandet af ullsvetten kräfver en
behandling med ljumma alkaliska vätskor. Därefter
torkas ullen försiktigt och jämnt samt blekes stundom
med svafvelsyrlighet. (Den afskilda ullsvettens
beståndsdelar brukas till gödsel samt tillverkning
af pottaska och lanolin. Ulltvättvattnet nyttjas,
blandadt med kalkvatten, till gastillverkning
och framställning af fett.) En annan förberedande
operation består däri, att ullen inoljas för att
underlätta kardningen. Ofullkomligt rengjord ull
färgar sig ojämnt. Före bearbetningen sorteras ullen
noggrant.
Ull är näst bomull det viktigaste väfnadsämnet och har
sedan urminnes tider nyttjats till beklädnadsmaterial
i de tempererade zonerna. Den har
nu i industrialismens tid blifvit en världsartikel af
stor betydelse för landthushållningen, fabriksrörelsen
och handeln. Under samma tid har ullproduktionen
utsträckts till olika delar af södra jordhalfvan
och där antagit väldiga dimensioner. För främjandet
af ullproduktionen har i Sverige staten vid
flera tillfällen trädt emellan. 1781 inrättades
en ulldiskontfond, som vid 1828–30 års riksdag
förstärktes med 200,000 kr., och i sammanhang därmed
inrättades 1831 ett ullkontor i Norrköping för att
bereda producenter af inhemsk ull tillfälle till att
få sin vara sorterad och värderad samt, vid behof,
belånad. Mot 4 proc:s ränta fick man, efter ansökning
hos Kommerskollegiums manufakturdiskontkontor,
belåna ull på högst 11 månader, sedan den
blifvit som underpant inlämnad på ullkontoret i
Norrköping. Ulldiskonten hölls öppen juli–okt. hvarje
år. Genom beslut af 1862–63 års riksdag upphäfdes
ulldiskontinrättningen. – Den yppersta af all ull
är kaschmirgetens (se Getsläktet). I Spanien, dit
fåret infördes af romarna, producerades fordom den
bästa europeiska ullen, men den har där sedermera
gått tillbaka i både kvantitet och kvalitet. Där
bredvid gällde länge den engelska ullen, i synnerhet
de långhåriga och glansiga sorterna, som den
bästa och utfördes i myckenhet, framför allt till
Nederländerna, tills det stränga exportförbud,
som upprätthölls 1660–1825, gjorde slut på denna
handel. Under 1700-talet inträdde ett nytt skede för
varans produktion, i det att de ädla spanska fåren
naturaliserades, först i Sverige, därefter i Sachsen
m. fl. länder (se Fårskötsel). Den tyska ullen (från
Schlesien, Sachsen, Mähren o. s. v.) anses nu för
den yppersta. Dock står den engelska och irländska ej
tillbaka. De finaste franska sorterna härröra från det
silkesglänsande mauchamp-fåret och rambouillet-fåret
(se Fårsläktet). Den ungerska stäppen egnar
sig väl till fårskötsel, så ock södra Ryssland, som
numera öfverflyglar de andra europeiska länderna
i produktionens storlek. I Sverige frambringas
rätt mycket ull, men endast af ordinär eller gröfre
sort. På allra senaste tid ha åtgärder vidtagits för
att öka och höja den svenska ullproduktionen. Den
isländska och shetländska ullen är rak, dold af långa
och styfva täckhår. Främst bland utomeuropeiska länder
står på detta område Australien, hvars ull (äfvensom
den nyzeeländska och tasmaniska) har vacker, kort
och silkeslik fiber, passande för mjuka, elastiska
tyger. Den indiska är mestadels grof, lämplig till
mattor o. d. I Kaplandet vinnes numera mycken ull af
merinos-afvel, så ock i Algeriet samt i Syd-Amerika,
hvarest i främsta rummet Argentina producerar massor
till export, medan Peru och Chile skörda vinst af
den präktiga alpacka-ullen. Den nordamerikanska
ullen åtgår till inhemsk förbrukning. – Följande
siffror ang. ullproduktionen äro hämtade ur "Svensk
handelstidning" (okt. 1919): 1901 utgjorde hela
världsproduktionen 1,271,6 mill. kg., 1909 1,337,7
mill. och 1911, som var ett rekordår, 1,345,8
mill. kg. Härefter gick den något tillbaka och var
1917 (det sista, för hvilket siffror äro tillgängliga)
1,264 mill. kg. Häraf lämnade Europa mest, 359
mill., därnäst kom Amerika, med 350 mill. (hvaraf
Nord-Amerika 137 mill. och Syd-Amerika 213 mill.),
hvarpå följde Australien, med 335 mill., Asien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
