Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ullman, Erik Erland - Ullman, 1. Uddo Lechard - Ullman, 2. Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Rålambs "En svensk adelsmans äfventyr’’. Utan
att vara epokgörande, äro U:s berättelser liffulla
och fantasiburna. Prévost d’Exiles och Richardson
voro hans förebilder. Se Fr. Book, "Romanens
och prosaberättelsens historia i Sverige"
(1907). U. utgaf 1782 i Stockholm "Mörksens
tidningar eller Allehanda för i natt", en satirisk
tidning. (R—n B.)
Ullman. 1. Uddo Lechard U.,
biskop, f. l maj 1837 i Göteborg, blef student i
Uppsala 1855, filos. doktor 1863, efter teol. studier
i Erlangen och Tübingen 1864—66 teol. kandidat
i Uppsala 1869 samt s. å. prästvigd och utnämnd
till docent i praktisk teologi. Efter 1871 aflagd
pastoralexamen utnämndes U. 1872 till teol. lektor
vid Göteborgs latinläroverk och kyrkoherde i Lundby
prebendepastorat. Vid jubelfesten i Uppsala 1877 blef
han teol. doktor. Efter att 1888 ha varit uppförd
på biskopsförslag både i Göteborg och Härnösand
utnämndes han 1889 till biskop i Strängnäs. —
Som kristendomslärare har U. utöfvat vidtgående
inflytande. Dels gjorde han starkt personligt intryck
på sina lärjungar, dels användes en tid af honom
utgifna läroböcker flitigt vid läroverken (Kristlig
religionslära för allmänna läroverken 1872, 7:e
uppl. 1904; Kyrkohistorisk läsebok för läroverken 1883
och Bönbok för skolungdom 1880, 4:e uppl. 1907). På
ett särskildt område af kyrkolifvet, nämligen det, som
rör gudstjänsten eller det liturgiska öfver hufvud,
har U. ingripit, kanske mer än någon af sina samtida,
och gjort verkligt betydande insatser. Tidigt tog
psalmboken hans uppmärksamhet i anspråk. 1871 utkom
hans ganska uppseendeväckande arbete Om den kyrkliga
psalmboken med särskild hänsyn till den svenska kyrkans
psalmbok af 1819. Ganska skarp kritik öfvades på
J. O. Wallin. Som allmän princip häfdade U., att man
hade att i psalmboken upptaga psalmer företrädesvis
från reformationstiden och det därpå näst följande
tidehvarfvet. Det var blomstringsperioden för en
helgjuten biblisk-luthersk tro, som satte sin prägel
på lifvets alla förhållanden. U. fick tillfälle att
pröfva sina principer, när han 1883 jämte K. D. af
Wirsén, S. Cavallin och K. A. Torén kallades att
företaga en revision af den gällande psalmboken. U:s
principer hade bestämt psalmurvalet i 1889 års
förslag. Detta möttes af ganska mycken kritik från
olika håll. Det reviderade förslaget af år 1896
var mattare. Någon lösning af psalmboksfrågan
åvägabragtes icke. Större framgång hade U. i
sitt arbete med de gudstjänstliga ritualen. Hans
Evangeliskluthersk liturgik med särskild hänsyn till
den svenska kyrkans förhållanden (2 dlr, 1874—85;
2:a uppl. 1889—97; I, 1_2 i 3:e uppl. 1901) var det
första mera omfattande arbetet på det liturgiska
området efter Bælters om kyrkoceremonierna. U.,
som tagit starka intryck af den blomstrande tyska
liturgiska forskningen, har genom sitt arbete mäktigt
bidragit till att höja det liturgiska intresset och
den liturgiska insikten i vårt land. 1888 kallades han
jämte A. N. Sundberg, S. L. Bring och K. Norrby att
revidera den gällande handboken. Kommitterades arbete,
på hvilket U. tryckte sin stämpel, resulterade i 1894
års kyrkohandbok, antagen vid kyrkomötet 1893. Den
bygger i väsentliga delar på förslagen från 1854 och
1856 samt visar här och där arkaiserande
tendens — denna var dock starkare i kommitténs
första förslag —, men företräder i jämförelse med
äldre förslag två viktiga, af U. alltid häfdade
principer. Vikt lägges nämligen vid församlingens
själfverksamhet, och större omväxling åsyftas
därigenom, att hänsyn tages till kyrkoåret, det
senare dock ej i den utsträckning, som U. gjorde
gällande. Också på det kyrkomusikaliska området
har U. varit verksam. Vid 1908 års kyrkomöte
väckte han motion om utarbetande af liturgiska och
liturgiskmusikaliska bilagor till kyrkohandboken. På
uppdrag af K. M:t utarbetade U. jämte J. T. Morén
dylika bilagor. I tre band, missale, vesperale och
hymnarium, utkommo de 1914. — Under årens lopp har
U. utgett en stor mängd smärre uppsatser, föredrag
m. m. Tillsammans ined K. H. Gez. v. Schéele utgaf
han 1881—86 "Tidskrift för kristlig tro och bildning"
och kvarstod som biträdande redaktör, till dess
tidskriften upphörde 1894.
2. Gustaf U., brorson till U. 1, författare,
f. 12 juni 1881 i Göteborg, vardt student i
Lund 1900 och har sedan egnat sig uteslutande
åt skriftställarskap. Han debuterade 1903
med diktsamlingen Västkust, som i trots af en
viss osäkerhet i formen gaf goda löften genom
det okonventionella och omedelbara i de lyriska
teckningarna af bohuslänska stämningar och ömtålig,
vek själsskildring. Novellerna Ungt folk (1904)
visade redan de motiv, som i regel varit hans mest
karakteristiska: olyckliga unga människor, hvilkas
lif förstöres af förtryck eller misslyckanden och
hvilkas tragiska öde han återger med kongenial
stämningsstyrka. I rask följd har han sedan
offentliggjort ett stort antal arbeten, dels
diktsamlingar: dikterna Caprifol (1905), Sångarbikt
(1910), Kärlek (1913), Ur livets visor (1916) och
Silverljuset (1918), hvilka rymma en lyrik, som
är intim, lågmäld och okonstlad, stundom konstlös
och ej efterlämnande något intryck, men mången
gång innerlig och buren af en hjärtats värme, som
fått äkta personlig form; dels smärre och större
nutidsberättelser: Fast mark (1905), Tord och andra
historier (1906; 2:a uppl. 1911), pojkboken Ledigs
Algot (1907) och Präster (1907; 4:e uppl. 1910),
hans säkerligen bästa bok, med starka, lefvande
teckningar af karaktärer och öden i prästhus på
västkusten, Ungdom (1908), En flickas ära (1909;
2:a uppl. 1910; billighetsuppl. 1919), med en utmärkt
tecknad kvinnlig hufvudfigur, Sagor om hjärtat (1910),
När kärleken hämnas (1912), "Godheten själf" och andra
berättelser(1913), Obotliga — och andra (1915), Det
stulna porträttet och annat (1917; äfven dikter ingå i
boken), Fröken Klåfinger (s. å.), Dan Wolles ungdom
(s. å.), Majorens minnen (1918), "Båssman" och andra
historier (s. å.) och Svedda vingar (1919). öfver
hans berättarkonst hvilar i allmänhet en svag och
blek stämning, som anger, att det egentligen är
känslolyrik hans begåfning hänvisar honom till, äfven
om han visat sig ega en hel del människokunskap
och särskildt ungdomsbilderna lyckas honom. Det
är framför allt fonden af ungdomsminnen han tar
af för sin diktning, och hans bästa saker hämta
sin styrka från hembygdsmotiven; liksom i allmänhet
yrkesförfattarna från senare tid i vårt land har han
svårt att med sin poetnatur fylla de anspråk på en
förströelseförfattare, som han sökt tillgodose
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
