Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulrika Eleonora, 2. d. y. (svensk drottning) - Ulrikasborg - Ulrik den helige - Ulrikken l. Aalreken - Ulriksdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
941
Ulrikasborg-Ulriksdal
942
mars 1715. Prinsessan hade redan dessförinnan
genom förhållandenas makt blifvit en person,
med hvilken man i politiska frågor måste räkna: under
Karl XILs vistelse utomlands var hon, efter Hedvig
Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen af
konungahuset inom riket, om man f rån-räknar
hennes högt bedagade farmoder. I slutet af 1712
eller början af 1713 var konungen betänkt på att göra
U. E. till regentinna, men fullföljde ej denna plan.
Det kungliga rådet däremot öfverta-lade henne att
bevista dess sammanträden för att i henne erhålla
ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet,
2 nov. 1713, beslöts också ett viktigt steg,
sammankallandet af en riksdag. Det s.
k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville, att
prinsessan i konungens frånvaro skulle göras till
riksföreståndarinna "såsom närmaste arfvinge till
kronan och regementet". Detta förslag motarbetades
af A. Horn och rådet, som fruktade, att därigenom
svårigheterna för en ändring af regeringssättet
skulle ökas. Prinsessan visade emellertid
ständerna stor bevågenhet och ådagalade intresse för
fäderneslandets angelägenheter. I sina bref till
konungen uppmanade hon honom att återvända hem och
varnade honom för möjliga följder af hans frånvaro.
Med hans samtycke undertecknade hon under den följande
tiden alla rådets skrifvelser utom de till honom
ställda, ty i sin egenskap af vice regent var hon ett
med konungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan
deltog hon i rådets förhandlingar. Då U. E. 5 dec.
1718 underrättades om sin broders död, visade hon stor
sinnesnärvaro, i det hon lät hälsa sig som drottning
på grund af arfsrätt. Rådet, öfverrumpladt, satte
sig ej däremot. Också förde hon under de följande
veckorna styrelsen, lät fängsla Görtz’ anhängare,
afskaffa af honom utfärdade förordningar o. s. v.
Äfven i riksdagskallelsen af 15 dec. 1718 vidhöll
hon sina anspråk på arfsrätt, förklarande sig likväl
vilja "alldeles af-skaffa den s. k. suveräniteten"
och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick
och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga
myndigheten efter Karl XILs död, var fast beslutet
att underkänna arfs-rätten, afskaffa suveräniteten
och välja U. E. till drottning. Dessa åsikter
blefvo den sammanträdande riksdagens, och
när U. E. förgäfves för sin arfsrätt sökte stöd
hos rådet, nödgades hon förklara, att hvarken
hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin
systerson, hertig Karl Fredrik af Holstein) hade
rätt till Sveriges tron. Sedan U. E. af sagt sig
sin arfsrätt, valdes hon till drottning 23 jan. 1719
under förbehåll, att hon under-skref den regeringsform
ständerna ärnade uppsätta. 19 febr. underskref
hon försäkringen och regeringsformen (daterade
21 febr.), genom hvilka maktens tyngdpunkt lades
i riksdagens händer. Hon kröntes i Uppsala 17
mars 1719 och hyllades i Stockholm 11 april s. å.
U. E. saknade ej egenskaper, som kunde göra henne
till en god regent. Förståndsförmögenheterna voro
visserligen ej lysande, men hon var öppen,
rättsinnig, samvetsgrann och beslutsam. I mycket
liknade hon sin broder, och liksom denne var hon i
hög grad envis samt hade starka känslor af hat och
tillgifvenhet. Rikets svåra ställning var hon ej
vuxen, och hon minskade sin styrelses kraft genom
att råka i oenighet med rådets dugligaste man,
kanslipresidenten
A. Horn, hvilken, missnöjd, afgick från sitt
ämbete. Icke heller med hans efterträdare, Sparre
och Cronhielm, kunde hon komma of verens, uppfostrad
som hon var i enväldets grundsatser. Dessa ombyten
af kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på
både krigen och underhandlingarna. U. E. hade,
när hon valdes till drottning, önskat att dela
tronen med sin gemål. En samregering sådan som
Vilhelm IILs och hans gemål Marias i England syntes
U. E. vara det enda regeringssätt, som för en
gift kvinna gjorde det möjligt att vara drottning,
utan att på samma gång bryta mot den underordnade
ställning i äktenskapet, hvilken enligt U. E:s
samvete tillkom henne. Genom adelns bestämda afslag
måste hon likväl för ögonblicket afstå från denna
plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att
finna sig i den nya författningens former samt
det starka och okontrollerade sidoinflytande, som
hennes gemål alltjämt utöfvade, gjorde emellertid
efter hand de ledande statsmännen benägna för
ett tronskifte. Arfprins Fredrik själf arbetade
skickligt för samma syfte och närmade sig med stor
smidighet Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till
landtmarskalk. Då U. E., som fortfarande hoppades
kunna göra sin åsikt om samregering gällande,
aflät skrifvelse härom till ständerna, mötte hennes
förslag äfven denna gång motstånd, hvarför hon
nödgades återtaga detsamma. I en ny skrif velse, af
29 febr. 1720, af sade hon sig regeringen till förmån
för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i
händelse af hans död återtaga sin förra höghet. 24
mars 1720 hyllades Fredrik af Hessen som konung.
Ehuru U. E. in i det sista intresserade sig
för offentliga angelägenheter, drog hon sig
likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande
i desamma, sysselsättande sig endast med läsning
och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskildt
inom sitt kön, bland hvilka må nämnas hennes
uppfostrarinna, Emerentia von Diiben. Under Fredriks
utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738
förde U. E. emellertid styrelsen och visade sig
då som en duglig re^pntinna. Hon afled barnlös,
l-2. E. Fries.* Ulrikasborg, fäste. Se Helsingfors,
sp. 361. Ulrik den helige. Se Udalricus. Ulrikken
1. Aalreken, det högsta af Bergens sju fjäll,
strax ö. om Bergen. 652 m. högt. På toppen och
längs sluttningen finnas turist hyddor uppförda.
K. G. G.
Ulriksdal, kungsgård och kungligt lustslott i Solna
socken, Stockholms län, vid stranden af den vackra
Edsviken, omkr. 6 km. från Stockholm. Slottet byggdes
1642–44 (efter ritning af H. J. Kristler) på Nedre
och Öfre Järfvas egor af Jakob De la Gardie och
kallades Jakobsdal. Det beboddes sedermera af hans
son M. G. De la Gardie och såldes 1669 jämte Öfre
och Nedre Järfva samt deras egor (förut 6 hemman, af
hvilka 2 lagts till slottet) för 85,000 rdr specie af
M. G. De la Gardie till änkedrottning Hedvig Eleonora,
hvilken lät tillbygga slottet med två flyglar efter
ritningar af Nikodemus Tessin d. ä. (se vidstående
fig. 1 och fig. 3 å pl. II till art. Trädgårdskonst
med vy af hela anläggningen) och 1684 skänkte det
som faddergåfva åt sin sonson prins Ulrik, efter
hvilken det erhöll namnet U. Efter hans död, 1685,
återgick det till Hedvig Eleonora, blef vid hennes död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
