Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under detta tidehvarf den nya österrikiska hären
utvecklades, monarkiens egentliga sammanhållande
kraft. Den ungerska oppositionen (riksdagarna 1802,
1807, 1811) vände sig blott emot regeringens
fordringar på rekryteringens lagstadgande
för beständigt, på den adliga skattefrihetens
inskränkning och andra åtgärder till följd af
den finansiella statskrisen. Först efter de
napoleonska krigen uppstod ett liberalt parti,
som bekämpade kejsarens och Metternichs mer och
mer utpräglade absolutistiska tendenser. Riksdagen
1825–29 tillbakavisade med kraft alla ingrepp i de
konstitutionella rättigheterna. Polska revolutionen
1830–31 väckte ungrarnas lifliga sympatier och
eldade deras egen fosterlandskänsla. I samma mån
som det magyariska språket tillkämpade sig sin
fulla rätt i de parlamentariska förhandlingarna (i
stället för det häfdvunna latinet), uppblomstrade en
politisk vältalighet (Nagy, Széchenyi, Wesselényi,
Kölcsey, Kossuth, Deák m. fl.), som ryckte massorna
med sig och förenades med ifver för genomgripande
sociala reformer. Riksdagen 1833–35 förberedde
böndernas emancipation trots regeringens tvetydiga
hållning i denna fråga, som användes att väcka
split emellan samhällsklasserna och undergräfva
författningen. Under kejsar Frans’ efterträdare,
Ferdinand (1835–48), växte spänningen emellan hofvet
i Wien och det ungerska själfständighetspartiet,
som klagade öfver administrativa attentat emot
komitatförfattningen, inskränkningar i pressfriheten
och afvoghet emot det magyariska språkets officiella
användning, under det att de serbiska och kroatiska
nationalitetssträfvandena på ett misstänkt sätt
gynnades från ofvan. Revolutionsåret 1848, då den
habsburgska monarkien skakades i sina grundvalar,
blef ödesdigert äfven för U. Med tillhjälp af
folkdemonstrationer tvang riksdagen (mars) under
L. Kossuths ledning regeringen att bevilja vidtgående
reformer och tillsätta en särskild ansvarig ungersk
ministär (under Batthyány). Men serberna och kroaterna
påyrkade (liksom äfven rumänerna i Transsylvanien,
hvars ständer proklamerade landskapets inkorporation
med U.) å hvar sin sida full autonomi, och då deras
fordringar tillbakavisades af ungerska riksdagen,
grepo de till vapen, anförda af ståthållaren
("banen") af Kroatien, Jellačič. Han uppmuntrades
under hand af kejserliga hofvet och inryckte
i U. (sept.). Efter fruktlösa förhandlingar
emellan ungrarna och hofvet valde de förre en
försvarskommitté med Kossuth i spetsen, hvarpå
kejsaren anförtrodde högsta kommandot i U. åt
Jellačič. Ungerska insurgenthären sökte förgäfves
undsätta Wien (okt.), hvars befolkning likaledes
rest sig emot regeringen. Ferdinand afsade sig kronan
till förmån för sin brorson Frans Josef (dec. 1848),
som likväl icke erkändes af ungrarna. Med biträde af
inhemska officerare (Görgei, Klapka m. fl.) och polska
emigrantchefer (Bern, Dembinski) organiserade Kossuth
en förtviflad folkresning emot de kejserliga trupperna
och de fientliga nationaliteterna. Habsburgska
huset förklarades af riksdagen förlustigt U:s
krona (14 april 1849), men ungrarna råkade snart
i så mycket större trångmål, som en rysk här under
Paskievitj skyndade till den österrikiska regeringens
undsättning. Kossuth afträdde diktaturen till Görgei,
som genom kapitulationen i Világos
(13 aug.) öfverlämnade sin här åt ryssarna. Sedan
Klapka (sept.) uppgett Komorn, var resningen
förbi. Några af ledarna (Batthyány m. fl.)
afrättades ("Haynaus blodsdomar"), andra, bland dem
Kossuth, lyckades fly öfver turkiska gränsen. Under
den följande reaktionsperioden, som betecknas af
ministärerna Schwarzenberg och Bach, behandlades
U. som ett eröfradt land. Komitatförvaltningen
suspenderades, tyska språket infördes i
administrationen, tyska och bömiska ämbetsmän
tillsattes i stället för ungrare. Transsylvanien,
Kroatien och Banatet skildes helt och hållet
från konungariket, och ett särskildt serbiskt
vojvodskap upprättades, men öfverallt bedrefs
förtyskningen åtföljd af polisförtryck, på ett
planmässigt sätt. Detta regeringssystem ändrades
först efter Österrikes nederlag i italienska
kriget (1859). Oktoberpatentet af 1860 bebådade
konstitutionella reformer för monarkien och de
särskilda kronländerna. Men ministären Schmerlings
helstatsförfattning (febr. 1861) förkastades af
ungerska riksdagen (april s. å.), som häfdade det
historiska och nationella statsskickets rätt. De
förhandlingar, som öppnades med den åter sammankallade
riksdagen (dec. 1865), afbrötos genom konflikten
emellan Österrike och Preussen. Sedan Österrike genom
freden i Prag (1866) blifvit undanträngdt från makten
i Tyskland, måste monarkien organiseras på en annan
grundval. Den definitiva uppgörelsen med U. (1867),
väsentligen en frukt af Deáks (se d. o.) statsklokhet,
åväga-bragte en realunion i "dualistisk" form mellan
Stefanskronans land ("Transleithanien") och monarkiens
öfriga område ("Cisleithanien"). Genom en särskild
uppgörelse (1868) reglerades det statsrättsliga
förhållandet emellan konungarikena U. och Kroatien.
H-e.
VI. Tiden från 1867 års uppgörelse till skilsmässan
från Österrike (1867–1918). Uppgörelsen mellan
Cisleithanien och Transleithanien – om dess villkor
se närmare Österrikisk-ungerska monarkien – tryggade
åt U. vidsträckt själfständighet; gemensamma blefvo
endast utrikesärenden, de flesta försvarsärenden
(dock ej värnpliktslagarna) samt de finansärenden,
som gällde gemensamma utgifter eller genom
öfverenskommelser för viss tid (ausgleiche)
ordnades med afvägande af båda rikshälfternas
intressen (frågor rörande handel, tullagstiftning,
bank- och myntväsen, gemensamma järnvägar, värnplikt
m. m.). Lagstiftningsrätten för de gemensamma ärendena
uppdrogs åt delegationerna, årligen inkallade utskott
af österrikiska riksrådet och ungerska riksdagen,
hvilka äfven hade att fastställa budgeten för den
gemensamma förvaltningen, kontrollera denna och, om
så kräfdes, ställa den gemensamma riksministären till
ansvar inför riksrätt. Tre gemensamma ministerier (med
säte i Wien) upprättades: ministeriet för kejserliga
huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet
och riksfinansministeriet. Särskilda utskott från
de båda parlamenten (Quota-deputationen) skulle
hvart tionde år bestämma de båda rikshälfternas
andel i de gemensamma utgifterna; den fastställdes
1867 till 70 proc. för Österrike och 30 proc. för
U. Öfverenskommelse ingicks om tullunion för 10 år
framåt, om visst ungerskt bidrag till räntebetalning
å monarkiens statsskuld o. s. v. Uppgörelsen hade
förberedts genom privata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
