Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett nytt tvisteämne trädde emellertid nu i förgrunden,
nämligen arméfrågan. Regeringsförslaget om höjande
af rekrytkontingenten med 15,000 man (okt. 1902)
framkallade från oppositionen hetsiga kraf på
att i gengäld de ungerska regementena skulle
få föra ungerska fanor och att vid dem det tyska
kommandospråket skulle utbytas mot magyariska, något
som Frans Josef af omsorg om arméns enhetlighet
energiskt motsatte sig. Under F. Kossuths ledning
tillgrep det oppositionella oafhängighetspartiet
envis obstruktion mot alla regeringsförslag,
budgeten däri inbegripen, så att regeringen stod utan
parlamentsbemyndigande att vare sig inkalla rekryter
eller indrifva skatter. Széll aflöstes (28 juni
1903) af förre banen af Kroatien, Khuen-Héderváry,
som förgäfves genom smärre eftergifter sökte få slut
på obstruktionen. Läget tillspetsades ytterligare,
då monarken i en från Chlopy i Galizien utfärdad
dagorder (16 sept.) ytterst energiskt kungjorde sitt
fasta beslut att upprätthålla arméns dittillsvarande
enhetliga organisation. Khuen-Héderváry nödgades
kort därefter (29 sept.) afgå, och efter långvariga
förhandlingar mellan partierna lyckades Koloman
Tiszas son grefve Stefan Tisza (se Tisza 3) bilda
en ny ministär på grundvalen af de eftergifter han
lyckats afpressa Frans Josef i arméfrågan: ungerska
standar och emblem skulle anbringas vid sidan af de
österrikiska på alla militära byggnader i Ungern,
ungerskt språk skulle användas vid krigsrätter och
vid korrespondens mellan ungerska militärmyndigheter,
ungerska officerare vid österrikiska regementen
skulle transporteras till ungerska och antalet
ungerska officerare ökas i proportion till de
ungerske soldaternas antal; däremot skulle tyskan
bibehållas som gemensamt kommandospråk. Apponyi
fann eftergifterna otillräckliga, nedlade presidiet
i deputeradekammaren och utträdde kort därpå med 16
meningsfränder ur det liberala partiet. Stridssignalen
blef genomtrumfandet af "lex Daniel" (18 nov.) om
obstruktionens omöjliggörande genom ändring af husets
arbetsordning. Om de strider, som nu följde, se Tisza,
sp. 149; slutet blef, att Tisza nödgades begära
afsked, sedan han vid riksdagsvalen jan. 1905 lidit
ett förkrossande nederlag. "Lex Daniel" upphäfdes
(april s. å.), och efter fruktlösa försök att få till
stånd en ministär med parlamentarisk majoritet och
ett för kronan antagligt arméprogram utsåg konungen
till ministerpresident förre honvedministern,
generallöjtnanten baron Géza Fejérváry, i spetsen för
en ämbetsmannaministär (juni). Majoriteten svarade med
en offentlig maning till värnplikts- och skattestrejk
(18 juli). Öfvertygad om att den väsentligen af
lågadeln uppburna oppositionen vid sina lidelsefullt
framförda nationalistiska yrkanden ej hade stöd
af folkets stora flertal, uppmuntrade regeringen
de kraf på införande af allmän rösträtt, hvilka nu
började framkomma från socialdemokratiskt håll, och
inrikesministern Kristóffy ställde allmän rösträtt
främst på ett nytt regeringsprogram (nov. 1905),
hvilket i öfrigt upptog bevarandet af gemensam armé,
men med magyarisk rekrytundervisning vid ungerska
regementen, bibehållande af tullgemenskapen med
Österrike till 1917, då handelstraktaterna med
Tyskland och Italien utlöpte, genomgripande jordreform
i småbrukets intresse och allmän obligatorisk
folkskolundervisning. Riksdagen prorogerades gång på gång, då
obstruktionen omöjliggjorde dess arbete, och till
sist upplöstes den (19 febr. 1906), utan att samtidigt
några nya val utlystes. Den oppositionella koalitionen
blef nu medgörligare, och i Wien förhandlade Kossuth
och grefve Julius Andrássy d. y. om en kompromiss,
enligt hvilken koalitionen skulle få bilda
regering, mot att frågan om arméns kommandospråk
uppsköts, tills dess allmän rösträtt införts och
tillämpats vid nya riksdagsval. På denna grundval
tillkom koalitionsministären Wekerle (9 april),
som därutöfver förband sig att åt ministärerna
Tisza och Fejérváry garantera indemnitet för
"ex-lex-perioden" och att skaffa riksdagens
ratifikation på handelstraktaten med Tyskland. Wekerle
öfvertog själf finansportföljen, och i ministären
ingingo de allierade oppositionsgruppernas
ledare Frans Kossuth, Julius Andrássy, Albert
Apponyi och Aladár Zichy. Nya val (maj 1906) gåfvo
koalitionsministären öfverväldigande majoritet. – Den
nya ministären förhastade sig ej med den utlofvade
parlamentsreformen, utan sysslade i stället med
magyarisk nationalistpolitik mot kroaterna och i
den af Apponyi utarbetade nya skollagen. Förhalandet
af rösträttsreformen föranledde stora socialistiska
rösträttsdemonstrationer (okt. 1907 och mars 1908),
men först 11 nov. 1908 framlade inrikesministern
Andrássy regeringens rösträttsförslag, i hvilket den
allmänna rösträttens grundsats nästan bortskymdes
genom massan af "garantier" (öppen omröstning, ett
inveckladt system med plural rösträtt, elektorsval för
analfabeter o. s. v.), de flesta åsyftande att "bevara
statens magyariska karaktär orubbad", d. v. s. hålla
särskildt de slovakiska, serbiska och rumänska
nationaliteterna nere. Förslaget mötte skarp kritik,
och inom ministären uppkom splittring till följd af
oafhängighetspartiets ifver att pressa fram förslaget
cm en fristående ungersk riksbank. Då monarken
afvisade detta under erinran om, att ministären ej
löst sin hufvuduppgift, rösträttsreformen, begärde
Wekerle afsked (27 april 1909), men ministären fortfor
att fungera under de invecklade förhandlingar om
bildande af ny ministär, som pågingo ända till årets
slut. Först 17 jan. 1910 kom ett nytt kabinett till
stånd under Khuen-Héderváry med Fejérvárys forne
finansminister von Lukács (konungens förtroendeman,
homo regius, under föregående års förhandlingar)
som Khuens mest framträdande kollega. Ministären
möttes genast af kammaren med ett misstroendevotum,
och majoriteten tillgrep ånyo skattestrejkvapnet. Då
kammaren 21 mars ånyo inkallades för att delges
ett dekret om parlamentsupplösning, bombarderade
oppositionens ytterlighetsmän ministrarna med
bläckhorn och brefpressar. De nya valen visade
emellertid, att nationen var trött på dylika upptåg af
folkrepresentanterna. Tisza hade utsändt en vädjan om
bildande af ett "nationellt arbetsparti" med praktisk
reformpolitik som uppgift i stället för fortsättandet
af de sterila nationalistiskt konstitutionella
konflikterna, och det nya partiet vann snart
anslutning af Andrássy och andra "dissidenter" från
det gamla liberala partiet, hvarjämte klerikalerna
under Zichy äfven närmade sig regeringen. Yid valen
(juni 1910), där regeringsinblandning, mutor och våld
torde ha spelat en äfven i U. sällspordt betydande
roll, eröfrade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
