Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Universalalfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Universalalfabet
1094
svenska rättstafningsläran (för praktiska behof) blott
27 eller 29 språkljud, under det att vetenskapen i
svenskt riksspråk särskiljer åtminstone 60 eller 70
språkljud. Ett universalalfabet bör därför ega dels
en form, som tillfredsställer vetenskapens kraf på
finare fonetiska distinktioner, dels en form, som
tillgodoser det praktiska krafvet att skriftligen
fixera språken. Det enda fullt rationella sättet att
bygga teckensystem för universellt ändamål anses
vara ett beteckna icke språkljud, utan de i dem
ingående artikulationsfaktörerna (såsom också sker i
t. ex. "Visible speech" och Jespersens "Analphabetic
symbols"). Men ett dylikt beteckningssätt lämpar sig
ej för att återge hela satser eller sammanhängande
texter och kan därför ej ifrågakomma för att fylla det
praktiska krafvet, ej heller det vetenskapliga syftet,
när det är af mera elementärt didaktisk art. F. ö. äro
språkljuden ofta polymorfa, d. v. s. samma ljud kan
alstras genom olika artikulationer. Om alla dessa
svårigheter har man emellertid först i våra dagar
kunnat göra sig en rätt föreställning.
Förslag till universalalfabet äro framställda i
oändlig mängd. Härvid har man varit ledd af än
det praktiska, än det vetenskapliga syftet, och
universaliteten, om än mer eller mindre afsedd, har
blott föga tillgodosetts, då i regel hänsyn tagits
endast till ett fåtal språk, stundom till blott
de ledande europeiska tungomålen. För äldre tid
märkas förslag af bl. a. Top 1603, Lodwick 1686 (i
"Philosophical transactions"), Saint-Pierre 1730, de
Brosses 1765, W. Jones (för asiatiska språk), Yolney
1795 och 1818. Volney testamenterade till Franska
akad. och Académie des inscriptions et belles-lettres
24,000 frcs för att uppmuntra och belöna fortsatt
arbete för tillämpning af det europeiska alfabetet
på asiatiska språk. Förslag till universalalfabet
ha vidare framställts af Kyss 1813, Freeman 1821,
Matusik 1837, Henslowe 1840, Thibaudin 1842, Ellis
1844-45 ("Alphabet of nature"), Fauvel-Gouraud 1850,
Poklukar 1851 -57, Faure-Lacroze 1853, Sunic 1853
o. a. 1854 samlades i London på inbjudning af Bunsen
ett antal lärde och intresserade för att öfverlägga om
åstadkommande af ett alfabet såväl för transkrip-tion
af österländska språk som för missionsarbetet
bland okultiverade folk (se Missionsalfabet). Där
framlades två nya förslag, det ena af sanskri-tistsn
Max Muller, "Proposals for a missionary alphabet"
(1854; jfr Bellows, "Outline dictionary for the use of
missionaries" etc., 1867), det andra af egyptologen
R. Lepsius, "Das allgemeine linguis-tische alphabet"
(1855), senare omarbetadt och mest kändt under titeln
"Standard alphabet for reducing unwritten languages
and foreign graphic systems" (1863). Hvarken något af
dessa förslag eller W. Jones’ af Trevelyan förordade
system blef emellertid af den bunsenska kongressen
gilladt (se Bunsen, "Christianity and mankind",
"Philos. sect.", II, s. 375-488). En s. å. i samma
syfte hållen kongress i Paris ledde ej heller till
något resultat. Nya förslag (af hvilka några långt
tidigare utarbetats) framställdes af bl. a. Lauth
1855, Ellis 1856 ("digraphic" och "latin"), svenske
zoologen Sundevall 1856 (i Yet. akad:s handl., 1858),
Sproat 1857, Thompson 1859 (på grundval af Lepsius),
Haldeman 1860, Du Bois-
Reymond 1862, Briicke 1863 ("Phonet. transcrip-tion"),
Thausing 1863 (notskrift), Schleiermacher 1864,
Roorda 1865, Happel 1866, Merkel 1866, Hun-kele s. å.,
Ellis 1867 ("Palaeotype", senare användt i förf:s
stora arbete "Ön early english pronuncia-tion"), Bell
1867 ("Visible speech", sedan modifie-radt af Bell i
"Sounds and their relations", 1882, af Sweet i "Sound
notation", 1881, och "Primer of phonetics", 1890,
l:a uppl.), Rumpelt 1869, Clinton 1870, Jozon 1877,
Karl 1878 (2:a uppl.), de la Landelle 1884, Jezerski
1886 (2:a uppl.) och svenskarna Lyttkens och Wulff
1889. Ytterst på Sweet grunda sig väsentligen de
system, som nyttjas af Laura Soames ("Introduction
to english, french, and german phonetics", l:a
uppl. 1891), af P. Passy ("Les sons du francais",
l:a uppl. 1887; "Petite phonétique coinparée", 1906)
och af L’association phonétique internationale, som
har till organ "Le maitre phonétique" (sedan 1887) och
som i en "Exposé" af sina principer (1908) erkänner
sitt system ej vara något afslutadt. Intet framsteg
beteckna förslagen af I. W. Schmidt 1908 ("Die
sprachlaute und ihre darstellung in einem allgemeinen
linguistischen alphabet" i tidskr. "Anthropos", II)
och sir Harry Johnston 1913 ("Phonetic spelling. A
proposed universal alphabet for the rendering
of english, french, german, and all other forms
of speech"). Olika universella teckensystem för
strängare vetenskapliga behof äro uppställda af
samtidens fonetiker: Briicke, Sievers, Sweet ("Narrow
romic" i "Handbook of phonetics", 1877), Techmer,
Trautmann, Yietor, Jesper-sen ("Analphabetic symbols",
1889). Mindre omfattande, men såsom afsedda för hela
grupper af språk och språkformer, äfven de i viss
mån universella, äro de teckensystem, som blifvit
använda af t. ex. Bopp, Schleicher och Brugmann
vid den jämförande behandlingen af indoeuropeiska
språk, det i arbeten rörande romanska språk allmänna
teckensystem, som först föreslogs af Böhmer (1872),
Ascolis ljudbeteckning i "Archivio glottologico
ita-liano" (sedan 1873), förslag till ljudbeteckning
för tyska dialekter af v. Kräuter, Sachs, Michaelis,
Theobald och Brenner, skandinaviska alfabet: för
danska dialekter af Lyngby och Jespersen, för svenska
af Lundell ("landsmålsalfabetet", se d. o.), för
norska af J. Storm, slutligen de för amerikanska språk
afsedda systemen af Pickering, Powell och Berendt
samt åtskilliga förslag att skrifva de ny-indiska
språken med europeiska bokstäfver (se M. Williams,
"Application of the roman alphabet to the languages of
India", 1859). I fråga om alla dessa alfabets tekniska
sida gäller detsamma, som om transkriptionsalfabeten
är sagdt (se T r a n-skription 3). Flertalet har det
latinska alfabetet till grund. Detta kompletteras
antingen genom sammanställning af flera bokstäfver
för att beteckna ett ljud (t. ex. Sweet) eller
genom blandning af olika stilsorter (antikva,
kursiv, fraktur, kapitäler o. s. v.), genom upp-
och nedvändning, genom lån ur grekiska alfabetet
o. s. v. (så Max Mullers missionsalfabet, Ellis’
"Pabeotype", Lyttkens och Wulff), eller genom
diakritiska bitecken (punkter, streck, vinklar,
cirklar) under eller öfver de latinska bokstäfverna
(se Böhmers och Lepsius’ "Standard alphabet"), eller
genom nybildning i analogi med de förutvarande (Kyss,
Matusik, Poklukar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
